Estnisk politik kan emellanåt framstå som tråkig och förutsägbar. Det kan man knappast säga om höstens presidentval, där alla kandidater röstades bort. Fortsättningen blev dock en uppvisning i kompromissvilja som vissa större och äldre republiker skulle kunna ta lärdom av.
Det pågår väl något annat presidentval längre västerut, men i Estland är allt redan klart. Måndagen den 3 oktober valde Estlands parlament Kersti Kaljulaid till landets fjärde president sedan Sovjetunionens sönderfall.
I dag den 10 oktober svor hon ämbetseden i parlamentet och tog över jobbet från Toomas Hendrik Ilves som suttit två femårsperioder.
– Vårt största problem är aldrig ekonomin. Vårt största problem är alltid säkerheten, sade hon i sitt första tal som president direkt efter att ha svurit ämbetseden.
Kersti Kaljulaid var i stort sett okänd för allmänheten tills för två veckor sedan, då andra försöket att välja president bland de kandidater som fört kampanj under längre tid misslyckades.
Vid första försöket den 29 och 30 augusti lyckades ingen få den två tredjedels majoritet i parlamentet som krävdes. Därefter sammankallades elektorskollegiet, som består av hela parlamentet samt representanter för alla Estlands kommuner. Kandidaten med starkast folkligt stöd, Marina Kaljurand, röstades bort redan i första omgången, och i andra omgången fick ingen av de kvarvarande två kandidaterna majoritet, eftersom många elektorer röstade blankt.
Det är inte första gången en kandidat med starkt folkligt stöd misslyckas i ett estniskt presidentval. När Lennart Meri 1992 blev Estlands första president efer återställandet av självsändigheten fick folket rösta i presidentvalet. Parlamentets talman Arnold Rüütel fick då 42 procent av rösterna medan Meri fick 30 procent. Eftersom ingen kandidat fick över hälften av rösterna gick valet vidare till parlamentet – som valde Lennart Meri.
Meri satt två ämbetsperioder, till 2001, men efter blev det till slut Arnold Rüütels tur. Han valdes till president enligt den nya proceduren – med omröstning först i parlamentet (där Rüütel inte kandiderade) och sedan i elektorskollegiet, där Rüütel vann med knapp majoritet
Rüütel satt en femårsperiod, varefter Toomas Hendrik Ilves valdes till president, återigen först i elektorskollegiet. När Ilves kandiderade för en andra ämbetsperiod 2011 lyckades han dock få över två tredjedelar av parlamentsledamöterna bakom sig redan i första omgången, och elektorskollegiet behövde inte sammankallas.
Den estniska presidenten har ganska begränsade maktbefogenheter, och syftet med det komplicerade valförfarandet är att stärka parlamentarismen och tvinga partierna till kompromisser i stället för konfrontation. Så blev det också nu, även om det denna gång innebar att alla fick ge upp sina favoritkandidater.
Efter intensiva diskussioner ställde 90 av de 101 parlamentsledamöterna sig offentligt bakom Kersti Kaljulaid, och i den slutna omröstningen den 3 oktober blev hon vald med 81 röster för och 17 blanka eller ogiltiga röster.
Det enda parti som öppet motsatte sig Kaljulaid var det extremnationalistiska EKRE, som inte kunde acceptera hennes inställning till partnerskapslagen. Även några ledamöter i det största oppositionspartiet, Centern, avstod från att stödja henne öppet. Därutöver var det alltså nio parlamentsledamöter som under den slutna omröstningen drog tillbaka sitt stöd.
Presidentvalet har fått viss kritik, eftersom det i den slutgiltiga omröstningen bara fanns en kandidat som dessutom var relativt okänd och dök upp mindre än en vecka före omröstningen. Efter de komplicerade turerna i årets presidentval har oppositionspartierna EKRE och Centern redan hunnit begära att folket ska få rösta direkt i nästa presidentval om fem år. Mer sannolikt är dock att det nuvarande valförfarandet justeras, så att blanka röster i elektorskollegiet inte längre kan stoppa presidentvalet.
I det stora hela visar presidentvalet dock snarast att de estniska politikerna vid behov kan lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och förhandla sig fram till en kompromisslösning som dessutom är ganska bra. Kersti Kaljulaid är inte en ja-sägare som stryker partierna medhårs för att bli vald, utan en intelligent och välinformerad person med bestämda åsikter som hon inte sticker under stol med. Det var ju därför EKRE inte ville ha henne.
Visst finns det också brister i den estniska demokratin, vars allvarligaste problem nog är den stora gruppen ryskspråkiga som känner sig bortglömda och utestängda, och varav 80.000 fortfarande saknar medborgarskap. Om den ryskspråkiga Marina Kaljurand hade blivit vald till president hade det kunnat hjälpa till att överbrygga den djupa klyftan mellan befolkningsgrupperna.
Nu blev det inte så, men det är hoppingivande att över 40 procent av befolkningen hade velat se just Kaljurand som president, trots hennes ryska bakgrund. Och presidentvalet har i alla fall inte bidragit till att öka klyftorna i samhället, något som man knappast kan säga om valkampanjen som pågår på andra sidan Atlanten. I jämförelse med USA framstår Estland som en mogen demokrati. Det är inget dåligt betyg för en före detta sovjetrepublik.
Mer på temat
- Rysk kvinna kan bli Estlands president
- Alla förlorade i estniska presidentvalet
- Vabariigi President Kersti Kaljulaid ametisseastumise tseremoonial 10. oktoobril 2016
- President of the Republic at the Inauguration Ceremony, 10 October 2016
- Речь Президента Республики на принесении присяги в Рийгикогу 10 октября 2016 года