Mor och son
Kateryna, 55 år, tolk, bor i Skåne sedan 2007
Jag och min son flyttade till Malmö 2007 för jag hade gift mig med en man härifrån. Han var femton då, min enda son, mitt enda barn.
Sedan mötte han en flicka från Ukraina som var på besök här i Sverige och de började umgås. Han fick jobb på en tv-station i Ukraina och flyttade dit 2019. Då tyckte jag inget särskilt om det, jag tänkte att Ukraina är ett vanligt europeiskt land, bara lite fattigare än Sverige.
Men sedan började kriget. Han var i Kiev. Jag var chockad, jag försökte övertala honom att flytta tillbaka till Sverige. Han sade nej. Och sedan en dag ringde han och sade att han hade anmält sig till militärtjänst.
Han sade att han måste. Han hade utbildning i två månader, sedan blev det ett riktigt helvete. Han var vid fronten, han fick en hjärnskakning och hamnade på sjukhus ett tag. När kriget hade pågått i nio månader åkte jag ner till Kiev för att träffa honom och förstå hur han mår. Det var inte så bra.
Allt var väldigt skrämmande i början och jag kunde inte sova. Jag mådde jättedåligt och tänkte att det var mitt fel alltihop, om han bara inte hade åkt till Ukraina hade han inte blivit militär. Sedan blev det lite bättre när han fick en tjänst längre bort från fronten, men jag mår fortfarande dåligt.
Jag tycker att det är orättvist att han ska vara där och många andra bara har flytt. Det är fyra år nu. Jag känner vissa mammor som kan känna stolthet. Men för mig är det svårt. Jag är bara rädd. Rädslan är det jag känner.
Fem gånger har jag åkt till Ukraina under kriget för att träffa min son. Senast var förra våren. Då körde jag bil som frivillig chaufför, med utrustning till militären. Då sågs vi bara en dag.
När vi träffas säger jag ”Tack för att du lever!” För det är det enda som är bra, att han lever. En gång, två år in i kriget, ringde han och sade ”Vi var fem, jag är den ende som överlevde.” Då åkte jag till Slovjansk för träffa honom på sjukhuset, men de hade skrivit ut honom dagen innan. Men vi möttes ändå i Slovjansk. Och då sade jag bara: ”Tack för att du överlevde, för då lever jag också.”
Jag har blivit skadad flera gånger, hjärnskakningar från explosioner, splitterskador och sånt.
Andrij, 33 år, korpral i ukrainska militären, son till Kateryna
Jag var femton då min mamma gifte sig med en man i Skåne. Vi flyttade dit, jag började i skolan, lärde mig svenska och hela det köret. Jag gick på Mediegymnasiet i Malmö, men det var svårt att få jobb inom svensk tv.
2019 fick jag jobberbjudande på en stor tv-kanal i Kiev, ett jobb som jag gärna ville ha. Vi hade kvar vår lägenhet i Kiev och jag hade träffat en tjej därifrån, så jag tänkte vi kör på det. Jag jobbade kvar till den 24 februari 2022.
Den morgonen skulle vi ut och filma en dokumentär tidigt på morgonen, men allt var stängt på tv-stationen. Vi ringde chefen och han sade att det jobbet kanske inte blir av, att vi fick vara lediga resten av dagen. Och sedan gick det kanske en halvtimme innan första missilen flög in över stan.
Då rullade Putins presskonferens på tv, där han annonserade sin jävla operation. Vad fan skulle jag göra?
Om jag får barn i framtiden, och dottern eller sonen frågar: ”Pappa, vad gjorde du när ryssen bombade oss och trängde sig in hos oss?” Jag kan inte svara att jag flydde och gömde mig. Mamma har fortfarande inte fattat det fast jag säger det till henne varje gång.
Jag hade inte gjort lumpen här så det var svårt att bli intagen i militären, jag var först i hemvärnet, eller territorialförsvaret. Vi försökte försvara Irpin, Butja, städerna norr om Kiev. Det tog tre månader innan jag kom in i reguljära armén.
Jag har blivit bombexpert, allt vad gäller truppminor, stridsvagnsminor och hela det köret. Vi har en speciell ingenjörsgrupp i brigaden, vi har jobbat med alla möjliga förband, med polisen, med våra specialtrupper, rensat områden från fientliga minor, sprängt broar, byggt nya vägar.
Jag har blivit skadad flera gånger, hjärnskakningar från explosioner, splitterskador och sånt. Ingenjören går alltid först och rensar. Nu är jag instruktör på ett utbildningscentrum ett tiotal mil från fronten.
Om jag har ledigt någon dag åker jag till Kiev och träffar min fru. Det finns alltid saker att fixa i lägenheten. Jag träffar gamla kamrater. Och varje gång åker jag till begravningsplatsen. Det är fem från min utbildningsgrupp som stupat, från ingenjörskompaniet närmare tio.
Jag pratar med mamma när jag har tid, om allt möjligt. Men hon oroar sig för mycket. Om hon stressar och börjar ringa mig blir jag också stressad. Jag har lätt att brusa upp då, kriget har påverkat mig så.
Makarna
Valentyna, 44 år, bor i Skåne sedan 2022, läser svenska, gift med Stepan
Jag vaknade av att de bombade flygplatsen. Jag väntade barn och jag hade haft komplikationer med havandeskapet, därför låg jag på sjukhus. Jag trodde först att det var åska jag hörde.
Sedan bombade de mer. Jag hade haft en blödning och vi behövde hela tiden springa ner i källaren. Det var jobbigt för mig. Och då sade min man att jag måste åka.
Jag kämpade emot i tre veckor, men min mamma tyckte också att jag borde ta mig till säkerhet. Till slut beslutade vi att jag skulle åka. Det var ett svårt beslut för mig, för jag hade aldrig varit borta från min man längre än tre dagar.
Jag kom till Sverige i slutet av mars 2022, och vår son föddes i september. Min man fick möjlighet att komma hit till förlossningen, han arbetade då som volontär för att föra in hjälp till Ukraina. Han var här tre gånger då i början, men nu får han inte lämna landet.
Vi pratar med varandra varje dag, om allt. Det finns inget vi inte pratar om. Fast jag försöker att inte berätta om alla mina problem här för honom. Jag sållar lite, för jag vet att han har det jobbigt nog som det är. Och han gör samma sak.
Han lider av att han inte kan hjälpa mig med vår son, jag får för lite sömn, men jag försöker lära mig svenska så fort det går så jag kan börja jobba och vara till nytta för Sverige. Jag är väldigt tacksam för all hjälp och vill ge tillbaka.
Hela året längtar jag till sommaren så jag kan åka till Ukraina med vår son. Jag lever i väntan, alla svårigheter som uppstår här klarar jag eftersom jag vet att vi snart får träffas. I år har jag fått godkänt för att ta ledigt i tio dagar och jag räknar dagarna tills vi ses igen.
Jag minns första gången vi träffades i Ukraina. Vår son var åtta månader då. Vi hade stannat till i Polen, det är en lång väg att åka med ett litet barn. Vi grät båda när jag hade kommit över gränsen och han mötte mig. Sonen förstod ingenting, han hade inte sett sin pappa annat än på skärm.
När jag åkte hemifrån 2022 sa jag att jag skulle komma tillbaka direkt efter att barnet var fött. Men de fortsatte att bomba vår region, jag förstod att det inte fanns några säkra delar av landet, och vi bestämde att jag skulle stanna här med vår son. Det var ett svårt beslut.
Jag vet inte hur det blir efter kriget. Jag skulle nog vilja stanna här, att min man kunde komma hit. Men när man tittar på svenska nyheter nu och ser hur man förhåller sig till invandrare så ser det inte så lovande ut.
Varje gång återvände jag hem med en förhoppning om att kriget snart skulle ta slut. Nu är det inte längre tillåtet för mig att lämna landet.
Stepan, 45 år, bor i Lutsk, arbetar inom sjukvården, gift med Valentyna
Vi hade redan gett upp hoppet om att vi skulle kunna bli föräldrar, men Gud hade bestämt det så att vi väntade barn när kriget började. Vi ville skydda barnet och kom fram till att hon måste lämna landet.
Det var inte enkelt, för komplikationerna med graviditeten gjorde att hon behövde transporteras liggande.
Om jag hade vetat hur jobbigt det skulle bli för henne i Sverige hade jag kanske tänkt annorlunda. Fast å andra sidan, när jag tänker på bombningarna, drönarna och den allmänna osäkerheten här så var det kanske rätt beslut ändå.
Då i början kunde jag besöka Sverige några gånger. Varje gång återvände jag hem med en förhoppning om att kriget snart skulle ta slut. Nu är det det inte längre tillåtet för mig att lämna landet.
Jag jobbar som fysioterapeut, och huvuddelen av mina patienter nu är militärer som skadats i kriget. Det innebär att jag gör stor nytta här. Samtidigt skulle jag vilja vara tillsammans med min fru och vår son.
När vi är långt borta från varandra är det svårare att upprätthålla samma känsla av närhet, inte bara fysisk utan känslomässig närhet. Men vi pratar varje dag, varje morgon börjar vi med det, vi ringer varandra under dagens gång, när jag har paus på jobbet. När jag kommer hem pratar vi mer och sonen är också med.
När vi inte är tillsammans pratar vi om vardagliga saker, kanske om vad jag behöver laga i huset eller plantera i trädgården. Hon berättar om vad hon varit med om under dagen. När de kommer hit och vi träffas på riktigt försöker vi glömma alla svårigheter och koncentrera oss på närheten till varandra, visa vår son att jag är hans far, att jag inte bara finns i telefonen.
Jag vet inte hur det blir efter kriget. Vår son har ju aldrig bott här, han är nog mer svensk än ukrainare nu. Men vi har vår bostad här, mitt jobb är här, det är här jag kan förverkliga mig själv.
Familjen är ändå det viktigaste för mig, jag vill vara där min familj är. Om jag behöver flytta till Sverige för att vi ska kunna vara tillsammans, för att min son och min fru ska ha det bra, då kan jag tänka mig att flytta.
Systrarna
Nadia, 22 år, studerande, bor i Malmö sedan 2023, syster till Iryna
När kriget började hade jag nyss börjat plugga i Tjernivtsi i västra Ukraina. Det var inte mycket föreläsningar på plats eftersom det var pandemi, så jag hade varit hemma i Odessa och kom tillbaka efter nyår.
I Odessa pratar man mest ryska. Jag hade det svårt eftersom alla i Tjernivtsi pratade ukrainska, stirrade på mig och undrade varför jag inte gör det. När jag precis hade börjat anpassa mig började kriget.
Jag vågade inte åka hem till Odessa, alla sade att det är bättre att stanna i västra Ukraina. När jag till slut åkte kände jag knappt igen min syster. Jag kände knappt igen min bästa väninna som hade varit under ockupation. De var som andra människor.
Mamma arbetade på ett internat för barn med olika slags problem, men alla barnen evakuerades till Rumänien. Då beslutade mamma sig för att åka till Malmö, till sin bror.
Sedan blev det värre med mina rumskamrater på studentboendet i Tjernivtsi. Plötsligt ogillade de väldigt mycket att jag pratade ryska, trots att de tidigare hade sagt att jag skulle prata mitt eget språk. Vi bråkade om andra saker också, och jag ville inte bo med dem längre.
Då föreslog min syster att vi skulle åka till Sverige och hälsa på mamma, vi hade inte setts på länge. När vi kom hit tyckte jag att det var kallt. Det var februari. Jag ville inte vara här. ”Men du vill väl inte bo med dina rumskamrater heller”, sa mamma.
Så jag stannade. Första halvåret var väldigt svårt, jag gick knappt ut eftersom jag inte förstod vad folk sa till mig. Men nu har jag blivit bättre på svenska och fått vänner här.
Men min syster är också väldigt viktig för mig. När jag föddes i början av 00-talet hade våra föräldrar det svårt ekonomiskt, de fick jobba hela tiden, de hade knappt tid för mig. Jag var hela tiden med henne, hon ersatte nästan föräldrarna för mig.
Vi har kontakt nästan dagligen, vi skriver om alla möjliga saker. Det är svårt att bo så långt borta från några av sina närmaste. De första två åren levde jag mest för att samla ihop pengar till nästa resa. Jag räknade dagarna till nästa gång jag skulle få träffa min syster och mina vänner.
Jag blev deprimerad när min farmor i Ukraina gick bort, jag tänkte alltid att hon väntade på mig. När jag är här kan jag inte ta avsked av dem som dör, jag kan inte besöka deras gravar.
I början var det väldigt svårt för mig i Sverige, jag ville inte bo kvar. Men nu tror jag inte att jag skulle må bra av att återvända till Ukraina.
Iryna, 28 år, bor i Odessa, syster till Nadia
Jag hade telefonen i tyst läge och sov när kriget började. Jag trodde först inte det var sant när min kille ringde och berättade. Jag tänkte bara att jag skulle till jobbet. Sedan tog vi in katten i bilen, hämtade tre vänner, en katt till och körde ut på landet där mamma bodde då.
Det tog enormt lång tid för många ville lämna staden. Många åkte till utlandet, men vi tänkte vad då, utlandet? Vi stannar här, vi har ju våra jobb att ta hand om. Vi stannade på landet en månad, sedan åkte vi tillbaka till Odessa. Vi förstod att detta är vår nya verklighet, vi måste vänja oss vid detta.
Mamma hade hamnat i Sverige, och 2023 åkte jag med syrran dit på besök, det var första gången vi sågs sedan kriget började. Vi köpte biljetter dit och tillbaka, men sista dagen sade min syster att hon skulle stanna där, och så blev det.
Förra året ljöd flyglarmet när hon var på besök hos mig, jag sprang till hennes rum och väckte henne. Hon förstod först inte vad det var, varför vi skulle stiga upp mitt i natten.
De som inte lever mitt i detta har inte samma känsla för hur farligt det är. I början av kriget var jag inte heller så rädd, men det har blivit värre, jag kan bli skrämd av en bil som kör förbi i hög fart eller om någon skriker till.
Trots att jag inte kan träffa min syster så ofta nu så tror jag nästan att vi blivit bättre vänner. Vi är rätt olika som personer och när vi är tillsammans händer det att vi bråkar, att vi tycker olika om saker. Men nu längtar vi till varandra och därför berättar jag saker för henne som vi annars kanske inte hade pratat om.
Hon berättar också mer om jobbiga saker hon råkat ut för. Så vårt förhållande har inte blivit mer distanserat trots att hon är långt borta. Om något så har det förbättrats. Vi står närmare varandra nu.
Jag längtar efter att kriget ska ta slut. Då öppnas gränserna även för män och jag kan äntligen resa runt lite med min kille. Och så blir det slut på utegångsförbud på kvällar, vi kan gå ut och se när solen går ner över Svarta havet.
Men det kommer att vara massor med problem med ekonomin och återuppbyggnaden. Mamma och lillsyrran har fått ett ordnat liv i Sverige, jag tror att det är bättre de stannar där. Det är fint i Sverige. Det är fint här i Odessa också, men jag tror att Sverige kanske passar dem bättre.
Mor och dotter
Olha, 36 år, kommunanställd, bor i Malmö sedan 2022
Mina vänner sa att det inte var en bra tid att komma tillbaka till Ukraina, att det kunde bli krig. Men jag skulle på intervju på svenska ambassaden i Kiev för att få anknytningsvisum. Sedan åkte jag till mina föräldrar i Charkiv. De bor i Saltivka, den stadsdel som är närmast ryska gränsen.
Mitt i natten väcktes jag av höga ljud, jag förstod inte vad det var. När jag tittade ut såg jag människor i rörelse. Med väskor och små barn som de höll i handen. De flydde. Jag väckte mamma och pappa och mormor.
Vi var kvar i Charkiv en och en halv dag. Min mormor är över nittio år gammal och går inte så bra. När larmet gick skulle vi ner i källaren. Folk fick panik och började springa i trappan, mormor föll och skadade benet.
Mamma och pappa och mormor ville inte fly, de ville inte åka någonstans. Till slut lyckades jag övertyga dem om att de inte kunde vara kvar där. Vi fick köra med min väninnas bil genom hela landet.
Pappa fick inte lämna landet, för då hade han inte fyllt 60, han stannade i västra Ukraina. Mamma och mormor kom hit till Sverige. Två veckor och så är kriget slut, tänkte mamma. Tre veckor. Fyra veckor. Hon väntade och väntade. Efter ett och ett halvt år kunde hon inte längre.
Jag försökte övertyga henne att stanna, men hon sa att ett kort liv med pappa är bättre än ett långt liv utan pappa. Då kunde jag inte säga emot. Jag hjälpte mamma och mormor att åka tillbaka till Charkiv. Mamma hade inte klarat det själv, med mormor i rullstol.
Nu bor de i samma lägenhet igen, med pappa. Fyra raketer hade träffat huset under tiden och ett fönster var borta, men vi fixade allting.
Jag åker till Ukraina varje sommar för att träffa mamma, pappa och mormor. Förra sommaren var de här på besök, när mormor fyllde 95. Jag hoppades att de skulle stanna, men de vill inte. De har sina jobb där. Pappa säger att det behövs folk i Ukraina, inte bara soldater.
Jag tänker att varje dag kan vara den sista för dem, men jag kan inte tvinga dem att komma hit. Varje gång jag ser i nyheterna att Charkiv bombas försöker jag skriva eller ringa. Det kanske är mitt i natten, de sover. Men om de inte svarar tänker jag att det kanske är de som har träffats.
Så länge inget faller i huvudet på en själv hoppas man på det bästa.
Tamara, 60 år, mamma till Olha, högskolelärare i Charkiv
Vi bor i norra delen av staden, närmast Ryssland. De skjuter varje dag här, bombar olika stadsdelar. Det kanske inte är robotar varje dag, men drönare är det hela tiden, många gånger per dag. Sirenerna ylar ständigt, vi bryr knappt oss om dem längre, det orkar man inte.
Vi ville egentligen aldrig åka härifrån, det var dottern som bestämde det. Jag och min mamma följde med henne till Sverige, och jag vet inte vart vi annars kunde ha tagit vägen. Vi hade inte råd att hyra en lägenhet någon annanstans i Ukraina.
Här kunde man inte stanna då. Det fanns varken el eller vatten och det var strider i närheten. Ett grannhus förstördes helt. Vårt hus skadades också, men nu är det mesta reparerat.
Ett och ett halvt år var jag och min mamma i Sverige. Min man var kvar i Ukraina. Klart vi hade kontakt med varandra varje dag, men jag var hela tiden rädd för att något skulle hända honom. Ibland sade vi ingenting, det räckte att titta varandra i ögonen.
Hela tiden ville jag åka tillbaka, fast det var fint i Sverige, det är ett gästvänligt land och människorna var vänliga. Men jag hade mitt jobb här på högskolan, jag ville inte förlora det.
Och jag ville tillbaka till min man, vi har varit ihop nästan hela livet. Det blir 41 år i år. Det hade gått ett och ett halvt år och man visste ingenting, hur länge till skulle vi vänta? Så vi åkte tillbaka.
Jag förstår att vår dotter tänker annorlunda. Hon är rädd att något ska hända oss. Två gånger har hon med tårar i ögonen bett oss åka härifrån, när det har varit stora bombningar.
Men det är vårt val. Hon tänker i första hand på vår säkerhet. För oss är det andra saker som är viktigast. Det här är vårt hem. Här talar man vårt språk. Våra gamla vänner är här.
Det är klart att vi blir rädda när man gång efter annan hör den här beskjutningen, när vi hör sirenerna. Vi springer till korridoren, längre bort från fönstren.
Och visst är det lättare för oss att säga, som inte har drabbats direkt. Många har förlorat sina lägenheter, många har skadats, hamnat på sjukhus. Men så länge inget faller i huvudet på en själv hoppas man på det bästa.
Text: Kalle Kniivilä
Illustrationer: Tania Filatova
Lämna ett svar