Startskottet för Sovjetunionens sönderfall gick natten mot lördagen den 26 april 1986. Ett par tjuvfiskare som tagit sig till Tjernobylkraftverkets kyldamm var bland de första att se det. När mörkret fallit hade de slunkit in på förbjudet område. Klockan 01.23 på natten hörde de en explosion. Det tvåhundra ton tunga reaktorlocket över reaktor 4 flög i luften när allt kylvatten förångades.
Två sekunder senare hördes en mycket kraftigare duns, när hela reaktorn exploderade. Ett gapande hål öppnade sig i byggnadens tak och flammorna från eldsvådan lyste upp kyldammen. Fiskarna, som befann sig bara ett par hundra meter från världens värsta kärnkraftsolycka, satt kvar och fortsatte att fiska. De förstod helt enkelt inte vad som hade hänt.
Katastrofen i kärnkraftverket var på många sätt början till slutet för Sovjetunionen, men det var inte bara fiskarna vid kyldammen som hade svårt att fatta vidden av det inträffade. Kärnkraftsingenjörerna, som genom ett slarvigt genomfört experiment med säkerhetssystemen i det från början instabila reaktorbygget hade orsakat olyckan, kunde inte tro att reaktorn hade exploderat. Det kanske var en jordbävning? Systemet var ju säkert, menade de.
På samma sätt var det inte många som såg att det sovjetiska samhällsbygget var på väg att rämna – trots att systemets inbyggda fel var uppenbara. Sovjetunionens sista ledare, Michail Gorbatjov, hade kommit till makten i mars 1985 efter att hans tre ålderstigna företrädare i snabb följd begravts i Kremlmuren.
Han menade att man helt enkelt behövde öka på farten för att lösa landets problem. Det centrala slagordet på partikongressen i februari 1986 var ”uskorenije” som betydde just det – att sätta fart. Riktningen tyckte han uppenbarligen inte det var något större fel på.
Först efter katastrofen i Tjernobyl började Gorbatjov på allvar prata om perestrojka och glasnost. Perestrojka betydde att det kanske ändå var en del saker i det sovjetiska samhällsbygget som man behövde ändra på. Glasnost innebar att man kanske borde tillåta diskussion om eventuella problem i samhället.
Men när topplocket gick i Tjernobyl hade ingen ännu hört talas om glasnost. Det var locket på för hela slanten som gällde. Det dröjde flera dagar innan olyckan ens nämndes i de sovjetiska nyhetssändningarna, och då först efter att det radioaktiva utsläppet hade upptäckts i Sverige.
Till och med invånarna i staden Prypjat, där kärnkraftverket låg, fick kännedom om olyckan först ett och ett halvt dygn senare – när det meddelades att en ”tillfällig” evakuering skulle inledas inom en timme. Inga varningar om farliga strålningsnivåer utfärdades. Många helglediga Prypjatbor var ute och njöt av det vackra vårvädret tills de plötsligt beordrades till bussar, för att aldrig återvända.
Över tusen bussar i långa kolonner fylldes med familjer som på någon timme plockat ihop det nödvändigaste. De uppmanades ta med mat och kläder för ett par dagar. Den första informationen om evakueringen lästes upp i lokalradion strax efter klockan 13 den 27 april. Då meddelades det att evakueringen skulle inledas klockan 14.
Nästa dag rapporterade säkerhetstjänsten att 44 460 människor hade evakuerats från området närmast det exploderade kärnkraftverket. Samma kväll sändes det första, 17 sekunder långa, nyhetsinslaget om olyckan i den sovjetiska televisionens kvällsnyheter. Telegrammet från nyhetsbyrån Tass var kortfattat:
”En olycka har inträffat på Tjernobyls kärnkraftverk, en av kärnreaktorerna är skadad. Åtgärder vidtas för att likvidera olyckans följder. De som lidit skada får hjälp. En kommission på regeringsnivå har upprättats.”
Evakueringen nämndes inte och inga bilder visades. I stället för att varna för riskerna gjorde man allt för att hemlighålla informationen om de radioaktiva utsläppen. I Kiev genomfördes förstamajfirandet som planerat, med en stor parad, trots att deltagarna utsattes för stor risk.
Samtidigt diskuterade experterna ytterligare evakuering. Det beslutades till slut att alla som bodde närmare än 30 kilometer från det havererade kärnkraftverket skulle förflyttas. Det handlade om invånarna i själva staden Tjernobyl (Tjornobyl på ukrainska) 15 kilometer söder om kraftverket, samt ett åttiotal mindre byar – sammanlagt ytterligare drygt 40 000 människor.
En av dem var Petro, då ung lärare i byn Opatjytji som hade knappt 700 invånare.
Nu bor han och hans fru Halyna i byn Lebedivka tre mil norr om Kiev, på östra sidan av den stora vattenreservoar som brukar kallas för Kievhavet. Efter olyckan byggdes det evakueringsbostäder för Tjernobylflyktingar i byn. I februari 2022 fick de återigen se faran närma sig från Tjernobylhållet.
Först var det svärmar av ryska attackhelikoptrar som på låg höjd flög över hustaken för att angripa huvudstaden, sedan lågorna från byar på andra sidan Kievhavet. Byar som de ryska trupperna intog för att försöka attackera Kievs norra utkant.
(Ett utdrag ur boken Landet som vaknade av Kalle Kniivilä)
Källor:
- Serhii Plokhy: Chernobyl. History of a Tragedy. Penguin 2019
- Peter Suppli Benson: Tjernobyl. Kärnkraftsolyckan som förändrade världen. Lind&Co 2022.
- Berättelsen om fiskarna som såg explosionen av Tjernobyls kärnkraftverk kommer från Grigorij Medvedevs bok Tjernobylskaja tetrad, som finns utgiven även på engelska med titeln The Truth about Chernobyl.
Lämna ett svar