Alla trodde på ett kort krig, men det tog fyra år, tre månader och två veckor av blodiga strider innan vapnen till slut lades ner. Efteråt såg Europa helt annorlunda ut – gränserna hade dragits om, två imperier hade fallit sönder och en revolution pågick i Ryssland.
Orden du just har läst handlar om världskriget. Första världskriget, säger vi nu. Ukraina var en central krigsskådeplats då. Ännu värre drabbades Ukraina av andra världskriget. Och den 24 februari 2022 var det dags igen. Än en gång avgörs Europas öde här.
Detta krig i Ukraina har om några månader pågått lika länge som första världskriget. Men fred har det inte varit i Ukraina sedan 2014, då Ryssland erövrade Krimhalvön och inledde kriget i östra Ukraina. Det är längre tid än första och andra världskriget sammantaget.
Fyra år av strider och inget slut i sikte. Det är lätt att förstå att intresset tryter. Allt färre vill läsa om kriget. Varför ska vi bry oss om det som sker i Ukraina? Det pågår ju så många krig på många håll i världen?
Katastrofen i Ukraina är visserligen den som är närmast oss, både geografiskt och kulturellt, men när lidandet fortsätter år efter år blir det allt lättare att blunda även för det som händer nästgårds. Det är en mänsklig försvarsmekanism – vi står inte ut med att ständigt ta in allt det onda, vi vill gå vidare med våra egna liv.
Men just av den anledningen bör vi bry oss om det som pågår i Ukraina – om vi vill gå vidare med våra egna liv i ett Europa som vi känner igen. Den ryska invasionen hotar nämligen själva grundvalarna för vårt demokratiska, öppna samhälle. Inte bara i Ukraina, utan även här.
Första världskriget avslutades med Versaillesfreden 1919, ett fredsfördrag som många i Tyskland upplevde som förödmjukande. När Hitler tjugo år senare inledde andra världskriget ville han återupprätta Tysklands stormaktsstatus.
Han såg till att Frankrikes kapitulation till Nazityskland 1940 skrevs under i samma järnvägsvagn, på samma plats norr om Paris, där Tysklands kapitulation under första världskriget hade tagits emot.
Vladimir Putin hade något liknande i tankarna när han i februari 2022 inledde blixtkriget mot Ukraina. De uppstudsiga ukrainarna som sedan revolutionen 2014 hårdnackat hade vägrat att underställa sig Moskvas makt skulle ställas på plats. Rysslands stormaktsstatus, som gått förlorad efter Sovjetunionens sönderfall 1991, skulle återupprättas.
Kriget i Ukraina gick inte lika smidigt som Hitlers marsch mot Paris. Frankrike gav upp efter 46 dagar, Ukraina har nu stridit i 1 461 dagar.
Det var knappast Vladimir Putins plan. Men eftersom han inte direkt är en person som har lätt att erkänna sina misstag är den ryska officiella versionen fortfarande att allt går enligt planen.
Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning två år senare sågs som något entydigt positivt i väst. Medborgarna i länder som sedan andra världskriget lytt under den sovjetiska diktaturen var nu fria att själva bestämma sina öden, även i forna sovjetrepubliker som Ukraina.
I Ryssland var förvirringen total. Ryssland hade blivit självständigt, och kanske även demokratiskt – men vad betydde det?
Ekonomin gick i kras, den nyvunna yttrandefriheten fyllde inte kylskåpen och Sovjetunionens omhuldade stormaktsstatus var borta. Världen struntade i Ryssland och många ryssar kände sig förödmjukade, precis som många tyskar efter Versaillesfreden.
När Vladimir Putin kom till makten vid millennieskiftet uppfyllde han många ryssars önskan om en stark ledare. Under hans första två mandatperioder växte den ryska ekonomin snabbare än någonsin, till stor del som en följd av höga världsmarknadspriser på olja och gas, Rysslands viktigaste exportvaror.
Putin byggde upp den starka ryska centralmakten som på 1990-talet var på ruinens brant. Sedan var det dags att få tillbaka stormaktsstatusen. 2008 gick ryska trupper in i Georgien, 2014 erövrades ukrainska Krimhalvön.
Väst reagerade knappt, så det var fritt fram att fortsätta. I februari 2022 inledde Vladimir Putin kriget i Ukraina. Förhoppningen var att en snabb, övertygande seger skulle återupprätta Rysslands status som global aktör i nivå med USA och Kina.
Det har inte skett än, men Putin ger inte upp – och det senaste året har han fått draghjälp från oväntat håll, när USA under Donald Trumps ledning väljer att sätta press på Ukraina i stället för Ryssland.
Andra värlskriget slutade med Hitlers nederlag, men också med att Europa delades upp mellan stormakterna – USA och Sovjetunionen. Sovjetunionen fick därmed sin egen intressesfär i östra Europa, något som Vladimir Putin nu försöker återupprätta.
Ukraina har i demokratisk ordning valt att närma sig Europeiska Unionen, inte Ryssland – ett val som den ryska ledningen med våld vill förhindra. Men kriget handlar inte bara om Ukraina, det handlar om alla europeiska länders rätt att själva välja sin väg.
Om Ryssland tillåts underkuva Ukraina finns det ingen anledning att tro att det tar slut där. Tvärtom. Vladimir Putin kommer att fortsätta sitt arbete för att utvidga sin intressesfär, undergräva det europeiska samarbetet och utöva påtryckningar mot enskilda länder.
Väst gjorde inte tillräckligt för att stoppa Putin efter 2008 och 2014. Det enda sättet att stoppa honom nu är med vapenmakt. Det är ukrainarna som strider, men de kan inte göra det utan hjälp från resten av Europa.
Att Hitler skulle förlora andra världskriget var ingen naturlag – han besegrades med Sovjetunionens och USA:s sammanslagna ekonomiska resurser. Donald Trumps USA vill inte längre bidra ekonomiskt till Ukrainas försvar, men så länge USA säljer vapen till Ukraina är det inte heller nödvändigt.
Ryssland är redan försvagat av det långa kriget, även om sanktionerna är fulla med hål. Europeiska Unionens sammanlagda ekonomiska styrka är nio gånger större än Rysslands och kan användas för att stoppa Putin.
Krigets utgång kommer att vara lika avgörande för Europas framtid som murens fall var. Våra egna och våra barns liv kommer att definieras av vad som sker vid fronten i Ukraina.
För ukrainarna är demokrati och självbestämmanderätt värda att kämpa för. Är de det för oss också – eller väljer vi att blunda och hoppas på det bästa?
