Det värsta är att se unga killar dö, säger Oleksandra Zarivnjak, som besöker Lund tillsammans med ett hundratal andra ukrainska militärsjukvårdare.
Hennes jobb i en bunker två kilometer bakom främsta linjen i Charkivlänet är att se till att de inte dör, och oftast lyckas hon.
– Vi fick in en kille med stort hål i ryggen, en öppen lungskada, och många mindre hål kring det. Killarna på positionen hade plåstrat om det stora hålet men inte hunnit göra något åt de mindre. Jag lade om förbandet, och då sade han det vackraste jag någonsin hört: ”Tack, nu fick jag lättare att andas”.
Oleksandra hade precis börjat skolan när Ryssland 2014 annekterade ukrainska Krimhalvön. Sedan dess har länderna i praktiken varit i krig, och redan som barn ville hon ansluta sig till militären för att försvara Ukraina.
När den fullskaliga ryska invasionen inleddes i februari 2022 var hon 16 år gammal. Så fort hon fyllt 18 anmälde hon sig frivillig som militärsjukvårdare.
– Hade jag kunnat anmäla mig tidigare hade jag gjort det. Jag ville vara där jag kunde göra störst nytta. Visst, jag gav pengar till militären och försökte sprida information, men kände hela tiden att jag gjorde för lite. I två år levde jag med känslan att jag var på fel ställe, att jag gjorde fel saker.
I två månader utbildades Oleksandra som rekryt, sedan beslutade hon sig för att skriva under ett treårigt kontrakt.
– När jag ringde mamma och berättade att jag skulle skriva kontrakt tyckte hon att jag skulle låta bli. När jag sade att jag skulle skriva på för tre år sade hon att jag var en dumskalle.
Oleksandras lillebror tänker inte anmäla sig frivilligt, och det är hon glad för, det hade varken hon själv eller hennes mamma stått ut med, säger hon. Men själv känner hon att hon kommit rätt.
– Jag trodde det skulle vara värre, men när jag kom till fronten kände jag att jag äntligen var där jag ska vara.
Under utbildningen fick hon lära sig köra pansarfordon och skjuta med automatkarbin och granatgevär. På fronten har hon alltid vapnet med sig, men hon har hittills inte behövt använda det i strid.
– Killarna som står i främsta linjen är lite större, min placering är lite längre bak. Någon gång hände det att motståndaren var närmare, drygt 300 meter från oss, men det var ingen fara. De försöker pressa fram frontlinjen, men det lyckades de inte med. Vi står kvar där vi står och det ska vi fortsätta att göra.
Oleksandra Zarivnjak har kommit till Lund tillsammans med ett hundratal ukrainska kollegor för att utbyta erfarenheter med kollegor på Sus. Besöket i Skåne organiseras av den ukrainska frivilligorganisationen Repower, som arbetar för att stötta sjukvårdare vid fronten.
Hon njuter av att få vila upp sig några dagar i Skåne, bara sitta på stranden och titta på havets vågor, säger hon. Men samtidigt är det svårt för henne att anpassa sig till det fredliga livet.
– Jag kanske inte vill anpassa mig, för jag vet att jag snart ska tillbaka, och där kommer jag att behöva mina överlevnadskunskaper. Men det är härligt att jag kan vara här, jag kan höra en helikopter i luften och ändå känna att allt är i sin ordning, allt är lugnt, och jag kan vila mig lite.
Om några dagar är hon tillbaka vid fronten och tar hand om nya skadade. Om hon ska tänka på vad hon ska göra efter kriget är allt höljt i dimma, säger hon.
– Allt det ligger så långt borta att det är omöjligt att tänka sig vad det skulle vara. Så jag vet inte. Ryssland försöker allt de kan för att förinta oss, och jag vet att jag ska stå emot ända till slutet. Tills det är slut för mig, eller tills kriget är slut.
