En skämd fisk som för länge sedan började ruttna i huvudet. Det är en av många ukrainska beskrivningar av den så kallade fredsplanen som valsat flera varv runt världen sedan de första detaljerna sipprade ut den 18 november.
Inte för att scoopen från nyhetssajten Axios, som avslöjade planen, egentligen innehöll något nytt. Det är samma ryska sörja i en ny förpackning. Eller samma skämda fisk, som man säger i Ukraina.
Ryssland lägger fram den illaluktande fisken för att se om Ukraina äntligen kan tänka sig att ta en tugga. Duger det inte så lägger man undan fisken i frysen och bombar lite mer. Sedan tar man fisken ur frysen, ändrar bäst före-datumet och serverar den igen. Kanske smakar det denna gång?
De mångomtalade 28 punkterna i den så kallade nya fredsplanen skiljer sig inte nämnvärt från de krav Ryssland har lagt fram under fyra års tid. Det var ungefär detta Putin krävde redan innan han i februari 2022 inledde det stora kriget: Ukraina och väst ska lägga sig platta. Rysslands grannar ska inte ha rätt att ansluta sig till Nato, deras försvars- och utrikespolitik ska bestämmas i Moskva. Och inrikespolitiken också, för den delen, åtminstone när det gäller Ukraina.
Det nya är i så fall att Ryssland nu får hjälp av USA med att sätta press på Ukraina. Helt nytt är ju inte det heller. Så fort Donald Trump tillträdde som USA:s president i januari stod hans förhandlingstaktik klar: Ge Putin det han vill ha och sätt tryck på Zelenskyj. Det är ju mycket lättare än motsatsen – om man nu bortser från moraliska hänsyn och konsekvenser för den regelbaserade världsordningen. Och dessa existerar ju inte i Donald Trumps värld.
Vem som egentligen står bakom de 28 punkterna i den påstådda fredsplanen är högst oklart. När texten började spridas klantade Trumps högst amatörmässige förhandlare Steve Witkoff sig värre än vanligt. ”Han måste ha fått detta från K”, skrev han på X om artikeln på Axios. Sedan raderade Witkoff meddelandet, som uppenbarligen inte var tänkt för offentligheten.
Den mystiske K är sannolikt Kirill Dmitrijev, Witkoffs ryske motpart, som kan ha läckt en version av texten som passade hans ändamål. Texten är ju en rysk önskelista, precis som USA:s utrikesminister Marco Rubio rapporteras ha sagt till en grupp amerikanska senatorer. Alltså inte alls ett förslag från USA.
Fast så fort senatorerna berättade vad Rubio sagt till dem slog han bakut och insisterade på att fredsplanen visst var sammanställd av USA, utifrån synpunkter från Ryssland och även Ukraina.
Det finns naturligtvis även några punkter som Ryssland svårligen kan acceptera i den så kallade fredsplanen. Exempelvis att Ryssland ska betala hyra för det territorium Ukraina drar sig tillbaka från, och att detta territorium ska förbli demilitariserat. Samt att en stor del av Rysslands frysta tillgångar i väst ska användas till återuppbyggnad i Ukraina – och en del av pengarna dessutom av någon anledning ska gå till USA. Här har nog amerikanerna varit med och lagt in sina önskemål i texten.
Nu är det kanske mindre viktigt vem som hållit i pennan, det väsentliga är vad som faktiskt står i pappret. De 28 punkterna i den form som de spridits kokar ner till följande, utöver diverse fluff:
- Ukraina ska dra sig tillbaka från den del av Donetsk län Ryssland inte lyckats inta trots tio år av krig. Här har Ukraina byggt upp viktiga försvarsanläggningar sedan striderna i Donbas började 2014. Ett sådant tillbakadragande skulle betydligt försvaga Ukrainas försvar – och tvinga invånarna i området att underkasta sig ryskt styre eller lämna sina hem. Å andra sidan ska Ryssland då avstå från ytterligare territorier som Kreml tidigare krävt för att ens gå med på att förhandla.
- Ukraina ska kraftigt försvaga sitt försvar: försvarsmakten ska halveras och vissa vapensystem ska förbjudas. Ukraina får inte ansluta sig till Nato och Nato-styrkor får inte stationeras i Ukraina. Å andra sidan är det högst osannolikt att Ukraina ska kunna blir medlem i Nato under överskådlig tid, oavsett vad som skrivs in i en eventuell överenskommelse. Och om Ukraina får behålla en försvarsmakt på 600 000 man är det en ansenlig styrka och betydligt mer än de 85 000 som Ryssland under tidigare förhandlingar satt som villkor.
- Ukraina får högst luddiga säkerhetsgarantier. Detta är den springande punkten: Vad hindrar Ryssland från att fortsätta kriget om en månad, ett år eller tre, skicka in sina trupper på det ”demilitariserade” området i Donbas och sedan gå vidare, när Ukraina väl halverat sin försvarsmakt?
Helheten är naturligtvis i grunden oacceptabel för Ukraina. Samtidigt är det omöjligt för Ukraina att säga nej, eftersom USA i så fall hotar att stoppa allt militärt samarbete, inklusive underrättelsesamarbetet som är livsviktigt för Ukrainas försvar.
Med stöd från EU och Storbritannien försöker Ukraina därför övertyga USA om att den ryska menyn måste justeras. Därefter ställs Ukraina och president Zelenskyj inför ett svårt val: hålla för näsan och äta upp – eller gå från bordet i hopp om Ryssland går att slå på slagfältet.
För hans del kompliceras ekvationen ytterligare av de inrikespolitiska problem han nyligen hamnat i. Han är försvagad av den omfattande korruptionsskandalen där en av figuranterna är en gammal kompis.
Zelenskyjs politiska huvudmotståndare, partiet Europeisk solidaritet som leds av hans företrädare som president, Petro Porosjenko, deklarerade på söndagen att ”fredsplanen” är en rysk fälla.
Det finns röda linjer och saker man inte kan förhandla om, slår partiet fast: ”vårt territorium, vår armé, vårt språk, vår religion, vår frihet”.
Personer som är befläckade av korruptionsskandalen bör inte ingå i den ukrainska förhandlingsdelegationen, skriver Porosjenkos parti. Detta lär i första hand syfta på den tidigare försvarsministern Rustem Umerov samt chefen för presidentkansliet Andrij Jermak.
Enligt antikorruptionsmyndigheten Nabu:s utredning ska Zelenskyjs korruptionsmisstänkta, nu försvunna kompis Timur Minditj bland annat ha ”utövat inflytande” över Umerov, vilket kan tyda på korruption inom försvarssektorn. Många anser att Jermak borde ha vetat vad som pågick, och även parlamentsledamöter i Zelenskyjs eget parti har krävt hans avgång.
Jermak har dock uppenbarligen presidentens fortsatta förtroende och leder nu den ukrainska förhandlingsdelegationen, där även Umerov ingår.
Det här pratar jag och Alex Voronov i ett extrainsatt avsnitt av podden Godmorgon Ukraina.
