För oss i väst har Ryssland blivit ett svart hål. Det enda som kommer ut från Ryssland nu är bomber och granater som sliter sönder Ukraina, dödar landets försvarare, släcker ljuset och stänger av värmen i ukrainska städer. Och så oljan och gasen förstås, som omvärlden fortsätter att köpa, och på så sätt håller i gång det ryska krigsmaskineriet.
Men det bor fortfarande människor i det svarta hålet. På något vis har de anpassat sig till den nya verkligheten, till den nya järnridån som den ryska ledningen drog ner hela vägen den 24 februari 2022. Hur lever de, hur ser verkligheten ut från den andra sidan av händelsehorisonten?
Åsne Seierstad har tagit sig in i den alternativa verklighet som finns bakom den ryska gränskontrollen. Hon har också tagit sig bakom kulisserna i Putins Ryssland – till vanliga människors vardagsrum långt borta från Kreml i Moskva, hem till en ständigt övervakad oppositionspolitiker i Pskov vid estniska gränsen och till en tidningsredaktion som inte längre får göra tidning.
Det är ett storverk hon har skrivit, och inte bara till omfång. Bokens titel, ”Ofred”, är en mindre farlig variant av det i Ryssland förbjudna ordet ”krig”. De 650 sidorna kunde ha blivit två eller tre böcker – en om Wagnersoldaten Andrejs krig i Ukraina och flykten till Norge, en om livet i sibiriska byar i krigets skugga, och en om medlöpare, oppositionella och opportunister i storstäderna.
Men de tre spåren hänger ihop, kompletterar varandra och skapar en mångfacetterad, nyanserad bild av livet i dödsskuggans dal, i landet där kriget är tabu men samtidigt allestädes närvarande. En berättelse om människans anpasslighet och om hur lätt det är för oss att titta bort för att undvika jobbiga tankar om vår egen skuld.5
Allt börjar med soldaten Andrejs barndom i en liten by i Sibirien. Föräldrarna super, en mörk vinternatt blir mamman överkörd av en full traktorförare, Andrej hamnar på glid och blir till slut legosoldat i Ukraina. Hans kamrater dödas en efter en, själv lyckas han fly till Norge. Även där går allt snett, och en dag försöker han fly tillbaka till Ryssland.
Till skillnad från Andrej lyckas Åsne Seierstad upprepade gånger ta sig över gränsen, in till Ryssland. Det är uppenbart att de ryska myndigheterna för det mesta har koll på var hon befinner sig, men särskilt i Andrejs lilla hemby i Sibirien blir det ändå många förtroliga samtal. När hon själv inte öppnar munnen får hon dessutom ibland höra vad byborna säger när de inte vet att en utlänning är närvarande.
Berättelserna från Sibirien är den starkaste delen av boken. Här kallas krig för krig, oavsett pekpinnar från ovan – alla känner någon som tagit värvning och kommit tillbaka i en plåtlåda. Samtidigt är maktlösheten total. Och den rabiata propagandan för kriget som inte får kallas krig i rysk stats-tv når naturligtvis fram även här.
Andrejs idrottslärare Ivan Ivanovitj, som han heter i boken, var en av få positiva figurer i hans barndom. Han åkte ut på utflykter med de besvärliga barnen.
Ivan Ivanovitj, som nu är i sextioårsåldern, bjuder Åsne Seierstad på te vid sin dignande bokhylla och visar bilder på gamla elever. Sedan nämner han atombomberna som i slutet av andra världskriget tvingade Japan till kapitulation.
”Jag tror att vi måste göra samma sak nu. En bomb över Kiev. Så. Sen är kriget över.”
Samtalen i storstäderna är mer förutsägbara. Många vill helst inte låtsas om att kriget pågår alls, fast det är ändå naturligtvis Västs fel. Vardagsbekymren överväger.
Den Kremltrogne professorn Fjodor Lukjanov pratar förvånansvärt öppet om hur chockerad han blev när Putin inledde kriget i februari 2022 och vilka misstag makthavarna begått. Till skillnad från många andra vet han exakt vad en man i hans position kan säga utan att få problem – och vad han inte ens kan tänka, än mindre säga.
Ögonblicksbilderna från den bannlysta tidningen Novaja Gazetas redaktion i centrala Moskva och oppositionspolitikern Lev Sjlosbergs övervakade hem i Pskov ger insikt i vad det innebär att ställa sig mot regimen, men det är ändå intrycken från Sibirien som biter sig fast hårdast.
I slutet av boken berättar Åsne Seierstad om sina källor, inspelningar och omfattande faktagranskning. Det mesta i boken framstår som trovärdigt, även om Andrejs berättelser från fronten i Ukraina ibland är röriga.
Några smådetaljer ruckar dock en liten aning på mitt förtroende för berättaren. När hon besöker Kristus Frälsarens katedral i Moskva står hon i rulltrappan på tunnelbanestationen Kropotkinskaja och funderar – men tunnelbanestationen från 1930-talet ligger nära markytan och där finns ingen rulltrappa.
När Fjodor Lukjanov tar hem en bok om Karlsson på taket till sin tioåring berättar Åsne Seierstad att ryska utbildningsdepartementet vill rensa ut boken som opatriotisk. Något sådant påbud finns dock inte, även om Astrid Lindgren har hängts ut som nazist i en ryujjuisk propagandakampanj.
Det är dock bagateller. Förmodligen stod Åsne Seierstad och funderade i någon annan rulltrappa, och massor av böcker har faktiskt rensats ut, särskilt sådana som anses strida mot ”traditionella värderingar”.
Jan Stolpes översättning flyter generellt på bra, även om några konstiga ordval skvallrar om att det kan ha gått fort. Inte så konstigt med tanke på att händelserna i boken sträcker sig ända till sensommaren 2025 och den norska originalupplagan kom ut i september.
Har man öppnat boken är den svår att lägga ifrån sig. Ibland kan det vara svårt att hålla reda på vem som är vem i det stora persongalleriet, men det gör kanske inte så mycket om personerna flyter in i varandra. Det är ett stort kollektivt porträtt Seierstad målar. Det svarta hålet är inte fullt så svart längre.
Åsne Seierstad: Ofred. Ryssland inifrån. Översättning: Jan Stolpe. Polaris.
