Pavel Talankin är själv huvudperson i filmen han gjort. Han säger att filmen i grunden handlar om kärlek.
Och det kanske inte borde behöva sägas, men ändå: Alla ryssar är inte onda.
Samtidigt ser vi tydligt att det inte hjälper särskilt mycket att vara en snäll människa om man lever i en totalitär diktatur av det slaget som Ryssland har blivit. Alla tvingas att bli kuggar i maskineriet, på ett sätt eller annat. Det enda man kan göra är att försöka hålla sig undan bäst man kan.
Fast det kan man inte om man jobbar på en skola, för skolorna i Ryssland har snabbt förvandlats till en central del i regimens propagandaapparat, precis som de var på Sovjettiden.
Det är den här förvandlingen Pavel Talankin ska dokumentera för de styrande. Filmerna han spelar in ska skickas uppåt i den byråkratiska hierarkin för att bevisa att skolorna verkligen indoktrinerar barnen enligt instruktionerna. Och nu får vi också se hur den här propagandamaskinen fungerar.
Själv började jag studera ryska redan på 1970-talet, när jag gick på högstadiet. Jag har bott i Ryssland i omgångar och Ryssand har på sätt och vis blivit en del av mitt liv. Men sedan februari 2022 känns hela landet för mig som ett stort svart hål som sprider död och ondska kring sig.
Jag har haft många vänner i Ryssland. Och nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig till dem. För det har blivit väldigt uppenbart att de flesta ryssar som inte aktivt stödjer kriget föredrar att blunda och låtsas att inget särskilt pågår.
Man kan tycka att det är naturligt. Det kanske inte är så mycket annat man kan göra om man inte vill hamna i fängelse och inte vill eller kan lämna landet. Men hur ska man kunna umgås med människor som föredrar att låtsas som om kriget inte fanns, samtidigt som gemensamma vänner i Kiev bombas varje natt.
I Ukraina har de flesta strukit över allt som har med Ryssland att göra från sina liv. Många menar att alla ryssar är medskyldiga till kriget, eftersom de låter det ske. Och så är det kanske. Men det är lätt för oss att döma utifrån, mycket svårare att veta vad vi skulle göra om det hände här, om Sverige plötsligt blev en fascistisk diktatur. Jag vet inte om jag skulle vara särskilt modig själv.
Det är också det Pavel Talankin säger i filmen. Han berättar om protesterna som ägde rum i många större städer i Ryssland i början av kriget. Själv är han inte så modig, säger han.
Fast det är exakt det han är. I början av kriget säger han upp sig från sitt jobb på skolan. Han vill inte bli en kugge i krigspropagandans maskineri. Men sedan ändrar han sig. Han går tillbaka till jobbet och gör det som krävs av honom – men samtidigt börjar han samla material till den här filmen. Sedan lämnar han staden och landet han älskar för att kunna visa oss vad som sker där.
Han är verkligen inte en Mister Nobody, trots filmens titel.
Och anledningen till att den här filmen skakade om mig är som sagt inte att jag inte visste vad som pågår i de ryska skolorna, för det har jag själv skrivit om flera gånger. Det som är det speciella med Pavel Talankins film är att han lyfter fram sina kolleger i skolan, eleverna, sina vänner, han visar dem som hela, komplexa människor.
Han visar dem med värme och kärlek. Vi kommer nära dem, och på så sätt blir det lättare för oss att föreställa oss hur vi själva kanske hade agerat i samma situation. Och det är en skrämmande tanke. Vi kanske också hade valt att anpassa oss. De flesta gör ju det.
I Ryssland har Pavel Talankin kallats för en landsförrädare som utnyttjar barnen i sin skola för att göra en antirysk film på beställning från Väst. Men det här är inte en antirysk film. Det här är en kärleksförklaring till det Ryssland Pavel Talankin vill leva i, och han är en sann rysk patriot.
Inte alla ryssar är onda.
Presentation av filmen Mr Nobody Against Putin för Näsets filmstudio den 29 september 2025.
