Redan innan förhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina inleddes klockan tolv Moskvatid på måndagen stod det klart att de inte skulle leda någonvart. I den ukrainska förhandlingsdelegationen ingick bland annat försvarsministern Oleksij Reznikov, medan Vladimir Putin skickade sin före detta kulturminister Vladimir Medinskij.
Valet av Medinskij var symboliskt. Han är bland annat författare till fem monografier om historia som ingen har sett. Böckerna existerar bara i litteraturlistan till hans doktorsavhandling. Själva avhandlingen är ett försök att bevisa att utlänningar redan på 1400-talet spred illvilliga lögner om Ryssland, på beställning av utländska härskare som ville smutskasta och försvaga den växande stormakten.
Medinskij råkar också själv vara född i Ukraina, men framför allt är han en av arkitekterna av den storryska historieskrivning som Vladimir Putin nu använder för att rättfärdiga kriget mot Ukraina, som enligt honom inte är något riktigt land.
Det var uppenbart att Medinskij inte hade befogenheter att göra något annat än att läsa upp Vladimir Putins kravlista. Syftet med förhandlingarna var att få till stånd ett eldupphör, men i stället trappade Ryssland upp eldgivningen i Charkiv medan diskussionerna pågick, och så fort diskussionerna var över ljöd flyglarmet i Kiev igen.
Det kan möjligen ses som en liten ljusglimt att förhandlingarna inte avbröts, utan ska fortsätta efter att delegationerna besökt sina respektive huvudstäder för ”konsultationer”. Frågan är dock vad det finns att konsultera över. Senast i sitt telefonsamtal med president Macron under måndagen upprepade Vladimir Putin sina tre ofrånkomliga krav till Ukraina:
• Ukrainas neutralitet ska stadfästas.
• Ukraina ska erkänna Krimhalvön som en del av Ryssland.
• Ukraina ska demilitariseras och avnazifieras.
Även om man bortser från det absurda i en ”avnazifiering” av ett land som till skillnad från Ryssland är i grunden demokratiskt och vars president är jude innebär kraven sammantaget att Ukraina helt skulle tvingas avsäga sig sin suveränitet, något som en demokratiskt vald regering ens under vapenhot knappast kan gå med på.
Samtidigt är det helt klart att detta är exakt vad Ryssland eftersträvar med sitt brutala angreppskrig, som i ryska medier kallas för en ”militäroperation”. Operationen har dock inte flutit riktigt så smidigt som den ryska ledningen av allt att döma hade planerat.
Den ryska statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerade på lördagsmorgonen under en kort tid en artikel om Rysslands seger i Ukraina, där det framgick att ”den ukrainska frågan” nu var löst.
Artikeln hade uppenbarligen skrivits i förväg och publiceringen hade planerats till två dagar efter inledningen av operationen, då man beräknade att Kiev skulle ha fallit. Så glömde man plocka bort den när allt inte gick enligt plan.
Enligt den segerrusiga artikeln borde väst ha förstått att Moskva aldrig skulle kunna släppa ifrån sig Kiev, och att det delade ryska folket nu hade återförenats. Den ukrainska staten skulle fortsätta att existera, men nu i förbund med Ryssland, förklarade skribenten.
Förmodligen är det exakt så Vladimir Putins plan för Ukraina ser ut. Men han glömde fråga ukrainarna.
