Det här är den tredje i en serie av sex artiklar som jag skrev efter en vecka i Ryssland i början av december 2007. Artiklarna publiceras i Sydsvenskan i julveckan.
Under sovjettiden levde den ortodoxa kyrkan i skuggan av makten, infiltrerad av KGB, försiktig och förtryckt. Nu har kyrkan blivit en moralisk auktoritet och en av maktens stöttepelare.
Den enorma vita katedralen står till synes orubblig vid Moskvaflodens strand, alldeles intill Leninbiblioteket och Pusjkin-konstmuseet. Men för några år sedan finns här ingen kyrka, bara en ångande utomhusbassäng där pigga Moskvabor simmade fram och tillbaka i sina färgglada badmössor.
På samma sätt som Kristus Frälsarens katedral har hela den ryska ortodoxa kyrkan rest sig ur askan och blivit en kraft att räkna med. Och kyrkans mäktiga män har inget emot att låna lite av sin glans till staten, samtidigt som staten hjälper kyrkan få tillbaka sina förlorade egendomar.
När det ryska kärnvapenprogrammets 60-årsjubileum firades i höst ingick en speciell högtidlig gudstjänst i programmet. Gudstjänsten hölls i Kristus Frälsarens katedral där prästerna välsignade den ryska kärnvapenarsenalen.
Att välsigna vapen, ubåtar och soldater är numera inget konstigt för den ryska ortodoxa kyrkan. Det har också blivit lämpligt för konformistiska byråkrater och politiker att visa sig i kyrkan vid högtidliga tillfällen och hänga inte bara ett porträtt på Vladimir Putin utan också en ikon på synligt ställe i sitt arbetsrum.
När Vladimir Putin tillkännagav att han valt Dmitrij Medvedev till sin efterträdare på presidentposten var den ortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Aleksij II, snabb att välsigna Putins beslut. Patriarken meddelade också att Putin själv nog blir en utmärkt premiärminister.
På kyrkliga högtidsdagar sänder statliga tv-kanaler direkt från gudstjänsten i Kristus Frälsarens katedral där Vladimir Putin och andra makthavare står i första led. Men en vanlig grå decemberdag liknar den jättelika katedralen mest en gyllene kuliss. I Rysslands största kyrka går det inte att hitta en enda präst.
– Vill ni träffa en präst? I dag är här ingen, ni får komma tillbaka en annan dag, hälsar den sekreterare som till slut svarar i interntelefonen någonstans i katedralens gömda kontorsdel.
Jurij Samodurov, direktör för Andrej Sacharov-museet i Moskva, är ytterst kritisk till kyrkans nya roll som statens stöttepelare. Han har själv fått känna av kyrkans makt när museet för några år sedan ordnade en för frispråkig utställning kring temat religion.
– Hit kom folk från kyrkan som slog utställningen sönder och samman. Så blev det en rättssak, men inte mot dem, utan mot oss. Vi anklagades bland annat för att ha sårat religiösa känslor och hetsat mot religioner. Det hade kunnat ge fem år i fängelse.
Juri Samodurov menar att den ortodoxa kyrkan gärna vill ta över den roll som kommunistpartiets ideologiska avdelning hade på sovjettiden. Och de skenheliga makthavarna spelar med, säger han.
– Staten behöver religionen för sin legitimitet. Efter Sovjetunionens sammanbrott vet många av oss ryssar inte riktigt längre vilka vi är. På sovjettiden var vi inte i första hand ryssar, det viktigaste var att vi byggde socialism.
När den socialistiska staten kraschade måste tomrummet i den ryska nationella identiteten fyllas med något annat, och det fick bli ortodoxin, säger Jurij Samodurov, som menar att kyrkans nya roll i samhället inte har mycket med tro att göra.
– Mina föräldrar lät döpa mig i hemlighet, hade någon fått veta så hade de fått problem på jobbet. För mig kändes det som en stor seger när de för första gången visade en gudstjänst på tv. Men kyrkans roll borde vara att hjälpa människan ångra sina synder, och det är en ytterst intim sak. I vårt land har kyrkan blivit en statsmakt.
I Ryssland finns många olika folkslag och religioner, men den just den ryskortodoxa kyrkan har nu återigen fått samma statsbärande roll som den hade under tsartiden. Det är ett tragiskt felsteg som håller på att göra Ryssland till ett ortodoxt Saudiarabien, säger Jurij Samodurov.
– Det är en återvändsgränd som bara leder till främlingsfientlighet och självförstörelse.
– – –
Fakta: Kristus Frälsarens katedral
Kristus Frälsarens katedral i centrala Moskva började byggas på hösten 1839 till minne av segern över Napoleons arméer 1812. Byggandet tog över tjugo år, inredningsarbeten tjugo år till, men i maj 1883 kunde Rysslands största kyrka med plats för tio tusen besökare invigas.
1931 sprängdes kyrkan på order från Stalin. Att föra bort resterna av kyrkan efter explosionerna tog ett och ett halvt år. Tanken var att bygga ett modernt “sovjeternas palats” på samma plats, med en jättelik Lenin-staty på toppen. Av palatset blev inget, och i stället byggdes kyrkans fundament om till en enorm utomhusbassäng som höll öppet för Moskvaborna året runt.
1994 påbörjades återuppbyggnaden av katedralen. För en stor del av finansieringen stod affärsmän, som makthavarna uppmanade lägga sitt strå till stacken. Den nya katedralen öppnades vid millennieskiftet.
Sydsvenskan 27.12.2007
Text: Kalle Kniivilä
Foto: Michail Beznosov
Mer på temat:
Ett svar på ”Ryska staten vän med kyrkan igen”
När kyrkan blir gisslan i maktens händer är fallet nära. Historien kan ju visa upp mängder av exempel.