Vad stod det i Martin Kraghs rapport?

Forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg publicerade i början av januari en vetenskaplig artikel om rysk desinformation. Sedan dess har det pågått en omfattande pajkastning mot artikelförfattarna, framför allt Martin Kragh. Aftonbladets Åsa Linderborg har till och med krävt att den vetenskapliga artikeln ska avpubliceras. Men vad står det egentligen i den förhatliga artikeln? Det har väldigt få i Sverige intresserat sig för.

En förfalskad artikel som aldrig publicerats i Dagens Nyheter.

Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case är författad av Martin Kragh, som är docent och forskare vid Utrikespolitiska institutet och Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala, samt av Sebastian Åsberg, som under hösten 2016 var praktikant vid Utrikespolitiska institutet.

Artikeln, vars första version publicerades på nätet i januari, kommer att tryckas senare i år i den välkända vetenskapliga tidskriften The Journal of Strategic Studies. Alla artiklar i tidskriften utsätts för referentgranskning (peer review). Om en artikel har godkänts för publicering kan man alltså utgå ifrån att den uppfyller höga kriterier när det gäller vetenskaplig standard och objektivitet.

I ett avsnitt i rapporten nämns det att Aftonbladet Kultur har publicerat ett stort antal artiklar med innehåll som kan betraktas som desinformation och som stödjer den bild av verkligheten som den ryska ledningen gör allt för att sprida. Man kan givetvis diskutera i vilka fall det är lämpligt att kalla vilseledande eller ensidiga påståenden för ”desinformation”, men det är obestridligt att Aftonbladet Kultur länge har varit en viktig kanal för åsikter som är i samklang med rysk statlig propaganda.

Till skillnad från utländska medier är det märkligt nog enbart avsnittet där Aftonbladet Kultur nämns som har fått uppmärksamhet i Sverige. I den vetenskapliga artikeln nämns inga namn på skribenter i Aftonbladet, men konkurrenten Expressen avslöjade snabbt alla de anonymiserade skribenterna. Expressens i och för sig intressanta genomgång flyttar dock fokuset till enskilda personer och ännu längre bort från sakfrågan.

Det centrala i Kraghs och Åsbergs vetenskapliga artikel är nämligen inte vad enskilda personer har skrivit i Aftonbladet och varför. Artikeln är ett försök att utifrån publiceringar i kända ryska propagandakanaler (framför allt Sputnik) slå fast vilka berättelser om omvärlden de ryska makthavarna vill föra fram, och därefter granska vilka andra medel förutom öppen propaganda som används för att sprida och stärka dessa berättelser. Publiceringarna i Aftonbladet fungerar då i första hand som exempel på vilken legitimitet dessa berättelser och påståenden har fått i etablerade svenska medier.

Kraghs och Åsbergs genomgång av närmare fyra tusen artiklar från den sedermera hädangångna svenska versionen av Sputnik visar att den ryska staten torgför en berättelse där ”västvärldens kris”, ”positiv bild av Ryssland” och ”västlig aggressivitet” är centrala delar. Nato beskrivs som det aggressiva USA:s militära redskap och den viktigaste arkitekten bakom västs politik gentemot Ryssland. Europeiska beslutsfattare och byråkrater beskrivs som inkompetenta nickedockor till USA. En grundbult i analysen är påståendet att USA och dess allierade omringar Ryssland och hotar landet militärt.

Ett fascinerade exempel på hur intrikata lögner används för att stödja denna berättelse är de förfalskade brev och dokument som framställs och sprids av ryska propagandister och deras underhuggare. Ett av de mest framgångsrika exemplen var påståendet om att amerikanska byråkrater förberedde en utnämning av Carl Bildt till Ukrainas premiärminister.

Påståendet härstammar från en förfalskad e-postläcka, publicerades sedan i olika statliga ryska medier och slutligen även i Dagens Nyheter, Expressen och Dagens Industri. Det spelar ingen större roll att Carl Bildt fick dementera påståendet – genom att uppdiktade nyheter av den här sorten får publicitet i etablerade medier sprider och befäster de ryska propagandisterna sin bild av verkligheten hos de mottagliga läsarna.

I februari 2015 spred ryska medier ett förfalskat brev av försvarsminister Peter Hultqvist, där han påstods ha utlovat en leverans av artillerisystemet Archer till Ukraina.

I september samma år spred ryska statliga medier ett förfalskat brev där Tora Holst, chefsåklagare på Internationella åklagarkammaren i Stockholm utlovade en ukrainsk myndighetsperson ”full insyn” i en rättsprocess som gällde en svensk medborgare som misstänktes för krigsbrott i Ukraina samt att rättegången skulle hållas bakom stängda dörrar.

Det förfalskade brevet.

Brevet från ”Tora Holst” var så skickligt författat att även en del seriösa utländska journalister som inte känner till hur det svenska rättsväsendet fungerar trodde att det var äkta.

Jag har själv fått frågor om just detta brev och fått förklara varför det inte kan vara äkta – bland annat därför att en åklagare inte skulle använda justitiedepartementets brevpapper, men framför allt därför att en åklagare inte skulle ge en utländsk myndighetsperson några utfästelser om hur en rättegång kommer att gå till.

Syftet med brevet tycks ha varit att smutskasta den ukrainska regeringen men gärna samtidigt smeta ner även Sverige. ”Sverige vägrar att avslöja uppgifter om ukrainska arméns brott” var en typisk rubrik i rysk press.

En annan framgångsrik förfalskning med koppling till Sverige var påståendet att bördig ukrainsk jord i stora mängder fraktades till Sverige som en påtvingad motprestation för det västliga ekonomiska stödet till Ukraina. Påståendet rimmade väl med den gamla sovjetiska berättelsen om hur de nazityska ockupationstrupperna fraktade bort stora mängder bördig ukrainsk jord. Till råga på allt hävdades det att jorden kom från Poltava, där Peter den Store en gång hade besegrat Karl XII. En svensk revansch, alltså.

Den väl uttänkta berättelsen fick snabbt fart på olika ryska nyhetssajter, där Sverige givetvis jämfördes med Nazityskland. Dagens Nyheter berättade om ryktet den 15 juli 2015. Tio dagar senare hamnade berättelsen i den ryska regeringstidnignen Rossijskaja Gazeta, med rubriken ”Poltava flyttas till Sverige”. Som källa till informationen angavs… Dagens Nyheter.

Förfalskningar av den här typen får enligt rapporten sprining i Sverige bland annat genom anonyma Facebokkonton och Ukrainabulletinen, som Aftonbladet Kultur rekommenderar. ”Ukrainabulletinen är programmatiskt ensidig. På så sätt påminner den om Dagens Nyheter, fast tvärtom. Läser man båda får man kanske något slags rimlig balans”, skriver Torsten Kälvemark.

Så kan man uppenbarligen också se på saken.

I sin rapport konstaterar Kragh och Åsberg dock att de ryska påverkansförsöken generellt inte har varit politiskt effektiva i Sverige. Rapporten visar å andra sidan tydligt att de styrande i Ryssland vill påverka politiska beslut i Sverige och att de riktar sig in på specifika målgrupper. Den kunskapen borde man använda som stöd i förberedelser för att bemöta eventuella mer offensiva försök i framtiden – i stället för att skjuta budbäraren och sticka huvudet i sanden.

Mer på temat:

2 kommentarer till “Vad stod det i Martin Kraghs rapport?

  1. Jag skulle gärna se att du utvecklar slutsatserna i deras rapport, finns det något mer intressant i rapporten utöver sista stycket? Typ omfattning av försöken, i vilka grupper de kanske går hem osv?

Kommentarerna är stängda.