Putin bryr sig inte längre

Lojalitet lönar sig. Det har varit grundbulten i systemet som Vladimir Putin började bygga för arton år sedan. Men nu har något hänt.  För första gången sedan Stalins död har en sittande minister gripits och dömts till ett långt fängelsestraff.

Putin har inget nytt att komma med och orkar inte längre bry sig. Inget program har han heller. Ändå tänker han sitta kvar – för vad skulle han annars göra?

En vecka före sin årliga mastodontpresskonferens passade Vladimir Putin på att meddela det alla redan visste: han tänker sitta kvar till 2024. Något parti vill landsfadern inte längre befatta sig med, i stället lät han arbetarna på bilfabriken GAZ utropa honom till presidentkandidat. Fast inte sade han vad han skulle göra när han väl blir vald.

Det sade han inte under sin presskonferens den 14 december heller. Däremot kunde han berätta att den stora dopningsskandalen och beslutet att utesluta Ryssland från nästa års vinter-OS har blåsts upp på grund av det kommande presidentvalet.

Att ryska säkerhetstjänsten under OS i Sotji bytte ut flaskor med urinprov genom ett specialbyggt hål i laboratoriets vägg är alltså en följd av en konspiration riktad personligen mot Putin.

Men det var ju inte heller nytt. Att hela världen är en enda stor konspiration riktad mot Ryssland i allmänhet och Vladimir Putin i synnerhet har vi ju länge vetat.

Något som däremot var nytt och banbrytande var det som genom försyn hände först dagen efter presskonferensen, så att inga frågor kunde ställas: för första gången sedan Stalins tid dömdes en sittande rysk minister till ett långt fängelsestraff.

Eller i alla fall var Aleksej Uljukajev minister för ekonomisk utveckling när han greps i november 2016. Så fort han gripits fick han sparken och nu ska han tillbringa åtta år i ett arbetsläger med sträng regim. Hans brott: att ha gjort sig ovän med Putins gamle kompis Igor Setjin.

Formellt dömdes Uljukajev visserligen för korruption – för att ha tagit emot en väska med två miljoner dollar som han påstods ha krävt av Setjin. Pengarna påstås vara betalning för ett utlåtande som gjorde det möjligt för Setjins statliga oljebolag Rosneft att svälja Basjneft – ett regionalt oljebolag som genom svårbegripliga och omstridda manövrar först privatiserats och sedan återförstatligats.

All logik talar dock mot att Uljukajev hade kunnat kräva en muta av de mäktige Setjin. Det bevismaterial som finns talar snarare för motsatsen – att Uljukajev lockades i en fälla för att sätta dit honom och för att demonstrera för alla andra att man inte säger emot Setjin, om man så är minister och har Vladimir Putins öra. För Putin lyssnar inte längre på det örat.

“Uljukajev ska glömmas. Den dömda ministerns andra påföljd” är rubriken till Oleg Kasjins kommentar.

Domen över Uljukajev har kallats för årets viktigaste politiska händelse i Ryssland. Den har jämförts med processen mot Michail Chodorkovskij som inleddes hösten 2003 och gjorde definitivt slut på oligarkväldet. Och någon sorts vändpunkt är domen onekligen.

Chodorkovskijs långa fängelsestraff var ett sätt att statuera exempel: se vad som händer med alla som inte följer spelets regler – och det är Vladimir Putin som bestämmer hur reglerna ser ut. Men lika viktigt var det att på lämpligt sätt kommunicera de nya spelreglerna. Också det har Putin gjort genom exemplets kraft.

Hans system bygger på att lojalitet betalar sig. För vanliga ryssar har detta i praktiken inneburit att de steg för steg avstått från sina demokratiska friheter och rättigheter – i utbyte mot stabilitet och snabbt förbättrad levnadsstandard. Åtminstone de första tio åren – då Putin med hjälp av högt oljepris kunde leverera – var det helt i sin ordning, tyckte många.

För befattningshavare på alla nivåer har överenskommelsen varit densamma, fast ännu mer lönsam. I utbyte mot lojalitet uppåt har de fått rätten att utnyttja sin position för egen vinning. Man får inte roffa åt sig för mycket, men så länge man håller sig inom gränserna för det som för tillfället anses rimligt riskerar man inget.

Ju högre i hackordningen man befinner sig, desto större är belöningen. Inte ens ministrar som helt uppenbart missbrukat sin ställning har därför dömts till reella fängelsestraff. I värsta fall har de i tysthet förflyttats till något mindre glamorösa befattningar.

Men nu har något ändrats. Aleksej Uljukajev dömdes till åtta år trots att han högst troligen inte gjort sig skyldig till något värre än det som brukar vara tillåtet på hans nivå. Förutom att säga emot Setjin då.

Som alltid har det spekulerats mycket i vilket budskap president Putin eventuellt vill sända genom den hårda domen. Men när Putin verkligen har ett budskap brukar det vara tydligt. Här är budskapet snarast att han inte bryr sig.

Han har inte brytt sig nog för att stoppa det synliga käbblet i de egna leden. Han har inte brytt sig om att rädda en lojal minister som bara gjort samma sak som alla andra, om ens det. Putin har helt enkelt allt mer distanserat sig från det världsliga.

Nästa år låter Vladimir Putin ännu en gång välja sig till president. Med 70 procents stöd och 70 procents valdeltagande, om de lojala valarbetarna lyckas uppfylla sina mål. Han kan sitta kvar till 2024, året då han fyller 72, men som det ser ut nu har tiden efter Putin redan börjat.

Presidenten har tröttnat på att hålla koll på småsaker. Om han bryr sig om något är det hans egen plats i Rysslands tusenåriga historia. Han ska bli ihågkommen som mannen som efter 1990-talets kaos återupprättade Rysslands heder och storhet.

I verkligheten har han dock under sitt styre lyckats rasera alla de demokratiska institutioner som Ryssland knappt hann börja bygga upp efter Sovjetunionens fall.

Domen över Uljukajev visar än en gång att Ryssland i dag inte har några oberoende domstolar. Ryssland har inget fungerande parlament, inga fria val, inget partisystem värt namnet. Den kvarvarande fria pressen har marginaliserats på ett sätt som gör att även de mest skandalösa avslöjandena inte längre betyder någonting annat än en ökad risk för de ansvariga journalisterna.

Den enda institution Ryssland har nu heter Vladimir Putin. Om han abdikerar finns inget kvar av systemet. Det var därför Putin styrde landet också när presidenten hette Dmitrij Medvedev, och därför måste Putin sitta kvar, även om han knappt orkar bry sig längre.

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

2 svar på ”Putin bryr sig inte längre”

Jag skulle säga att ”bevismaterialet” inte bara talar för utan tydligt visar att Uljukajev lockades i en fälla av Setjin. På bandinspelningarna hör man att det är Setjin som insisterar på att Uljukajev ska komma över på ett möte och det är också Setjin som säger till honom att ”ta med korgen” när han ska gå. Det är inte svårt att förstå varför Setjin inte var sugen på att vittna i rätten. Historien där Uljukajev under biljardspel i Goa påstås ha visat två fingrar (segertecknet rimligen) och med det krävt en muta på två miljoner dollar är närmast skrattretande.

Den stora frågan är förstås varför Putin godkänt denna märkliga ”kupp” mot en lojal minister och kanske har du rätt att det handlar om att han helt enkelt inte bryr sig. Risken för splittring eller rentav ett internt ”myteri” bland eliten mot Putin (som Kasparov, Chodorkovskij och andra pratar om) bör ju dock inte bli mindre av detta – så det verkar inte så smart.

Ännu ett obalanserat inlägg drypande av illa dolt rysshat och naiv politisk korrekthet. Men vad annat kan man vänta sig av en svensk “journalist”? Får man påminna dig om att ryska folket har inte glömt svält, förnedring och kaos under den tid på 90-talet som du nämner med saknad?

Stängt för kommentering.