i På svenska

Några timmar i Kiev

Det hörs mindre ryska, militären är mer synlig och det är ont om pengar. Reformerna går trögt men har inte avstannat helt. Det blev det allmänna intrycket av 36 timmar i Kiev. 

Vi har kommit till Kiev för att presentera de ukrainska översättningarna av mina två första böcker, Putins folk och Krim tillhör oss. Taxichauffören, en lätt rundlagd, medelålders man, haffar oss vid bankomaten på flygplatsen Borispol när jag tar ut en hög släta hrivnasedlar.

Tjugo dollar, föreslår han. Det är 540 ukrainska hrivna.  Trehundrafemtio hrivna, kontrar jag. Efter en kort förhandlingsprocess landar priset på 450 hrivna och vi sätter oss i hans något slitna Merca.

– Mellanskillnaden vi prutade om var priset på en kopp kaffe, hävdar mannen när vi väl kommit överens.

Det stämmer inte riktigt. Eller ja, kanske en kopp kaffe på Kastrup. I Kiev kan man få en stadig lunch och en öl för 90 hrivna – knappt trettio svenska kronor. I många år var en ukrainsk hrivna värd nästan lika mycket som en svensk krona, men efter maktskiftet 2014, den ryska annekteringen av Krim och det långdragna kriget i östra Ukraina har valutan förlorat två tredjedelar av sitt värde.

Den värsta tiden för Ukrainas ekonomi var förresten i slutet av 2014 och början av 2015. Sedan dess har läget stabiliserats något, även om landet fortfarande är helt beroende av stödet från Internationella valutafonden, EU och USA. EU har öppnat sina marknader för ukrainska varor och ukrainska medborgare behöver inte längre visum för att besöka Schengen-länder.

Det mesta är ändå åt skogen i Ukraina, berättar taxichauffören när jag dristar mig på att nämna de pågående demonstrationerna utanför parlamentet.

– Jag jobbar som elektriker på flygplatsen, och min fru jobbar där också. Men lönerna räcker inte till, så jag får köra taxi när jag är ledig, i stället för att vara hemma med barnen. Och vi ska inte tala om hur mycket min mamma får i pension.

Parkeringshuset som började byggas på flygplatsen inför fotbolls-EM 2012 blir nog aldrig klart. Vägarna är i dåligt skick, husfasader i centrum förfaller, till och med metallnäten som ska skydda fotgängare mot nedfallande fasadbitar håller på att rosta sönder. Och så är det vissa som lever i lyx och får göra som de vill, säger han och pekar på en svart lyxbil som kilar in sig framför oss vid ett rödljus.

Taxichauffören som egentligen är flygplatselektriker menar att de flesta demonstranterna utanför parlamentet nog får betalt. Och så var det under maktskiftet 2014 också, tror han. De nuvarande makthavarna vill bara berika sig själva, menar han, och undrar varför president Porosjenko fortfarande inte har sålt sina företag som han lovade inför presidentvalet.

Chauffören har god anledning att vara missnöjd med hur landets affärer sköts. Men det är också uppenbart att han inte ser någon som helst anledning att hålla inne med sitt missnöje. Det är en klar skillnad mot Ryssland.

Och han har rätt i att Kiev jämfört med Moskva eller Sankt Petersburg ser ganska slitet och fattigt ut, åtminstone i det grå höstvädret. Kriget märks också i gatubilden på många sätt.

Muren vid ingången till Sankt Mikaels katedral pryds av ärkeängeln Mikael och hans himmelska här av änglar med identiska ansiktsuttryck. Runt hörnet är muren nu täckt av porträtt på ukrainska soldater som stupat i kriget i öster.

Vid Andrijivskyj uzviz, gatan som leder förbi huset där Michail Bulgakov en gång bodde och skrev sin roman om Kiev under inbördeskriget, står nu ett tillfälligt minnesmärke över Vasyl Slipak – operasångaren som deltog i striderna i östra Ukraina som frivillig och stupade i juni 2016.

Vid Självständighetstorget, Majdan Nezalezjnosti, står stora skyltar som förhärligar den ukrainska försvarsmakten och historiska bilder på ukrainska trupper från inbördeskrigets dagar, med texter som berättar om ”hundra år av kamp för självständighet”.

Det är inte bara i Moskva man allt oftare sätter likhetstecken mellan Putins Ryssland och det forna Sovjetimperiet. Annekteringen av Krim och kriget i öster har gjort att sovjettiden nu av många i Ukraina ses som en period av rysk ockupation, och det ryska språket ses av många som ett fiendespråk.

Bara för några år sedan var Kiev till övervägande del en ryskspråkig stad, även om alla skyltar länge har varit på ukrainska. Ännu för tre år sedan var det ovanligt att bli tilltalad på ukrainska här, men nu händer det ofta på kaféer och restauranger att man får svar på ukrainska även när man talar ryska. Tidigare var det helt enkelt ryska som var det neutrala talspråket i offentliga sammanhang, nu verkar ukrainskan ha börjat ta över den rollen.

När jag träffar några lokala esperantister på ett kafé får jag höra att flera som tidigare bara talade ryska allt mer har övergått att tala ukrainska, några även i familjen. En av dem kommer ursprungligen från det nu rebellkontrollerade området i östra Ukraina, där han fängslades av rebellerna. Han anklagades för att vara ukrainsk spion, eftersom bilder från demonstrationer i Kiev hade hittats i hans kamera.

Han tillbringade flera månader i fångenskap under vidriga förhållanden, tills den lokala krigsherren dödades i en intern uppgörelse och hans fångar frisläpptes. Esperantisten flydde först till Ryssland, eftersom han var rädd för att bli fängslad igen om han försökte ta sig över frontlinjen. Nu bor han i Kiev och har slutat tala ryska.

De är ett extremt exempel, men det är inte svårt att förstå varför allt fler i Ukraina nu överger det ryska språket. Samtidigt är det sorgligt att se miljoner av vanliga ukrainare misstänkliggöras bara för att deras modersmål även talas av dem som står bakom aggressionen mot Ukraina.

Språket är också en symbolfråga som ständigt dyker upp i ukrainsk politik även när det skulle vara betydligt mer konstruktivt att lägga krafterna på grundläggande reformer av det politiska och ekonomiska systemet. Det är helt enkelt lättare för politiker att plocka billiga poäng och demonstrera vilken god ukrainsk patriot man är genom att pilla på språklagarna i stället för att bekämpa den korruption man ofta själv livnär sig på.

Ett av de senaste exemplen är utbildningslagen som enligt planerna kommer att kraftigt begränsa rätten till utbildning på andra språk än ukrainska.

Lagen drabbar givetvis den ryskspråkiga utbildningen, vilket knappast är ett bra sätt att övertyga invånarna i de helt ryskspråkiga, nu rebellkontrollerade områdena i östra Ukraina om att regeringen i Kiev är deras bästa hopp. Men dessutom drabbas de polsk-, ungersk- och rumänskspråkiga minoriteterna i västra Ukraina, vilket har lett till att Ukraina helt i onödan skaffat sig mäktiga fiender inom det EU som landet vill närma sig och få stöd av.

Ett annat exempel är lagen om språk i elektroniska massmedier som nu skärps ytterligare och stipulerar att 75% av innehållet i nationella tv- och radiokanaler måste vara på ukrainska, med vissa lättnader för regionala kanaler. En ukrainsk tidningsrubrik sammanfattar resonemanget bakom lagen:  ”Вороги бояться Української мови”, ”Fienderna räds det ukrainska språket”.

I verkligheten är fienderna givetvis inte alls rädda för det ukrainska språket, snarare tvärtom. Ju fler begränsningar Ukraina sätter upp för användandet av det ryska språket, desto lättare är det att hävda att ryssar och det ryska språket förföljs i Ukraina och att det därför är helt rätt att Ryssland fortsätter att ockupera det ryskspråkiga Krim och stödja rebellerna i det ryskspråkiga Donbass.

Under tiden lagstiftarna i Kiev pillar med språkkvoter och slåss om talarstolen i parlamentet fortsätter det lågintensiva kriget i öster. Och medan striderna pågår kan politikerna alltid säga att det nu inte är tid för några genomgripande systemreformer – det är ju krig. Dessutom är det snart val igen, och inför val är det dags att plocka billiga poäng.

Medan vi är i Kiev dödas två personer när en bomb exploderar i västra delen av staden när nationalistiska parlamentsledamoten Ihor Mosijtjuk lämnar tv-kanalen Espreso. Bomben är gömd i en motorcykel som står parkerad vid tv-kanalens lokaler. Mosijtjuk själv skadas men överlever.

Det är inte lätt att vara ukrainare i dag, men det finns fortfarande många som inte har gett upp hoppet om en bättre framtid. Det som talar för Ukraina är det starka medborgarsamhället och de relativt fria massmedierna. Och till skillnad från Ryssland har Ukraina fria val vars resultat inte är kända i förväg.

Mer på temat:

Kommentera

  1. Bra och intressanta observationer. Jag har också lagt märke till ukrainiseringen av vardagslivet. Däremot håller jag inte riktigt med om att ryskan skulle vara utsatt för något särskilt misstänkliggörande. Övergången till ukrainskan i vardagslivet handlar inte om tvång. Det är trots allt en ganska lätt övergång, åtminstone i Kiev. De flesta talade ju ryska tidigare, men i princip alla hade ju goda kunskaper i ukrainska från början. Mitt intryck är att språktransitionen mestadels ägt rum spontant, och framförallt under det senaste halvåret. Sedan ska man inte glömma att Kiev inte är Ukraina. I Dnipro talar man ju ryska – helt och hållet (jag var där för några veckor sedan). Staden anses trots det vara ”patriotisk”. Kharkiv och Odessa är också i praktiken helt ryskspråkiga.