Strutsarna och verkligheten

A book of birds London,Sidney Appleton,1908. http://biodiversitylibrary.org/item/48221

A book of birds
London,Sidney Appleton,1908.
http://biodiversitylibrary.org/item/48221

Ryssland har blivit som en struts – sticker huvudet i sanden, sticker upp en annan del av kroppen och vägrar att se verkligheten. Det sade min favoritkommentator Nikolaj Svanidze på Echo Moskvy för ett tag sedan. Men samma sak kan man också säga om en del politikers reaktion på fakta om Rysslands roll i vårt närområde.

Förra veckan publicerade Utrikespolitiska institutet i Finland en omfattande, väl underbyggd rapport som analyserar det inofficiella maktnätverket i Ryssland och ändringar som skett i Rysslands utrikespolitiska agerande under senare tid. Rapporten hade beställts av den finska regeringen.

En rapport med samma tema publiceras i Sverige i dag fredag, och precis som i Finland har även den svenska rapporten redan lett till en upprörd diskussion, där en del politiker och debattörer försöker avfärda hela verklighetsbeskrivningen som politiskt motiverad. Därför kan det vara intressant att titta på vad de finska rapportförfattarna egentligen har kommit fram till.

Den finska rapporten innehåller en mycket initierad genomgång av forskningsläget och kommer bland annat fram till att ingenting grundläggande har ändrats i Rysslands utrikespolitiska målsättningar. Rysslands politik syftar fortfarande till att stärka landets status som stormakt, att begränsa USA:s globala roll och att uppnå internationellt erkännande för Rysslands ledande roll i den egna maktsfären – länderna i det före detta Sovjetunionen, Baltikum delvis undantaget.

Något som däremot radikalt har ändrats är de medel som Ryssland är berett att använda för att uppnå sina mål, något som tydligt framkommer av landets agerande i Ukraina. Användandet av militära medel, annektering av en suverän stats territorium och en generellt ökad benägenhet till risktagande är nytt.

En viktig insikt i rapporten är att författarna tydligt belyser de informella maktnätverkens betydelse när viktiga beslut ska fattas. De formella institutioner som teoretiskt har stor makt (regeringen, parlamentet, partiväsendet) har allt mindre praktisk betydelse. I stället styrs Ryssland av ”sistema”, ”systemet” – informella överenskommelser, arrangemang och ömsesidiga förbindelser mellan medlemmar i makteliten.

I brist på fungerande institutioner hamnar det ryska systemet ständigt i obalans, och dessa störningar kan enbart rättas till genom personligt ingripande från Vladimir Putin. Å ena sidan framstår Putin därmed som den gode tsaren och räddaren i nöden – men å andra sidan innebär detta att Putin och hela systemet är beroende av denna manuella detaljstyrning som med nödvändighet leder till en ryckig och oförutsägbar politik med tidvis irrationella beslut.

Den ekonomiska kris som Ryssland drabbats av framför allt på grund av de låga världsmarknadspriserna på olja kan inte lösas inom ramarna för det rådande systemet, och det är inte i makthavarnas intresse att ändra på systemet. I stället använder de utrikespolitiska kriser som Ryssland själv skapat för att skydda sin egen position. Tidigare kunde ekonomisk tillväxt användas för att legitimera styret, nu säger regimen sig skydda befolkningen från imaginära yttre fiender.

skarmavbild-2016-09-09-kl-08-16-47Rapportförfattarna drar slutsatsen att den ryska agerandet på den internationella arenan därmed nu i ökad grad även styrs av makthavarnas behov att stärka regimens legitimitet. Den inre mobiliseringen mot yttre fiender kan stärka systemets kristålighet på kort sikt, men på längre sikt blir det allt svårare att genomföra nödvändiga reformer.

Inget av detta är direkt nytt, och det hävdar inte rapportförfattarna heller – mycket av begreppsapparaten i den drygt 70 sidor långa rapporten kommer från kända internationella verk, och listan av källor är lång. Slutsatserna stöds dock av ett antal intervjuer som rapportförfattarna har gjort med experter inom olika sektorer i Ryssland, Finland och Baltikum.

Det mest intressanta i rapporten är den avslutande analysen som pekar ut följande tio områden där Rysslands utveckling innebär en risk för närområdet:

1. Det ryska systemets inneboende oförmåga att förnyas.
2. Personifierad makt och svaga institutioner.
3. Brister i marknadsmekanismerna i Ryssland.
4. Förstärkning av politisk kontroll och intern mobilisering.
5. Ökande regionala skillnader och lokala ekonomiska kriser.
6. Strategisk användning av energiresurser i utrikespolitik.
7. Försök att påverka inrikespolitik och allmän opinion i andra länder.
8. Lägre tröskel för användning av militärt våld.
9. Utvidgning av den grå zonen mellan krig och fred.
10. Rysslands allt mindre vilja till internationellt samarbete.

Rapportförfattarna kommer också med tydliga rekommendationer för hur Finland kan agera för att minska riskerna och påpekar att man bör försöka förstå Rysslands agerande ”heuristiskt”, det vill säga förstå varför den ryska ledningen agerar som den gör, men att denna ”heuristiska” förståelse inte bör övergå till ”apologetisk” förståelse som rättfärdigar den ryska ledningens agerande med Rysslands egna argument. En mycket viktig distinktion som tål att fundera på.

Ännu mer intressant är dock den reaktion som Utrikespolitiska institutets rapport har väckt i den finska politiska eliten. En del politiker, exempelvis De Grönas Ville Niinistö, har varit nöjda med att rapporten äntligen talar klarspråk. Andra har hävdat att rapporten är ensidig och politiskt motiverad.

Speciellt rapportförfattarnas påpekande om att Ryssland använder sina energiresurser för att påverka andra länders politik har väckt ont blod, eftersom den nuvarande finska regeringen är fast besluten att låta ryska Rosatom bygga ett nytt kärnkraftverk i Finland. Beslutet är absolut inte politiskt motiverat, hävdar regeringen – mot bättre vetande och trots de mycket konstiga turerna med ryska påtryckningar som förra året ledde till att det statliga kraftbolaget Fortum i strid med sina egna intressen till slut gick med på att investera i projektet.

Den kända centerpartistiska riksdagskvinnan och före detta ministern Sirkka-Liisa Anttila, som även är medlem i utrikesutskottet, gick i veckan så långt att hon kallade Utrikespolitiska institutet för en ”Nato-filial”.

– Påståendet att vi bör sköta våra relationer med Ryssland med EU som ankare är inte av denna världen. Det är inte möjligt. Direkta kontakter är hörnstenen i samarbetet mellan Finland och Ryssland. Ett samfund som säger sig vara vetenskapligt kan inte dra sådana här slutsatser, sade hon när hon talade i Toijala i lördags.

Förutom statsministerpartiet Centern har nu även det största oppositionspartiet Socialdemokraternas ledare Antti Rinne anslutit sig till dem som helst inte vill tala om några risker i öst, med förhoppningen att det man inte talar om inte finns. I en stor opinionsartikel i Helsingin Sanomat den 8 september skriver Antti Rinne att Utrikespolitiska institutets rapport innehåller ogrundad skrämselpropaganda, inte har låtit rätt experter komma till tals och lägger fram en partisk bild utan att ge några verkliga svar.

Ett argument mot rapporten har varit att den ”försämrar Finlands förhållande till Ryssland” – ett argument som känns igen från Sovjettiden. Vissa sanningar var då ”antisovjetiska” och fick inte nämnas i den offentliga debatten, eftersom detta skulle kunna försämra Finlands position i förhållande till Sovjet.

Ett annat argument – som även känns igen från den svenska debatten – är att rapporten är en partsinlaga eller propaganda eftersom den skulle kunna användas som argument för ett Nato-medlemskap.

Som den finske säkerhetspolitiske bloggaren Rysky Riiheläinen påpekar i ett välargumenterat inlägg är det dock ganska märkligt att hävda att forskare inte bör tillåtas skriva saker som kan ha konsekvenser.

De som vill tassa försiktigt hänvisar ofta till Juho Kusti Paasikivi, Finlands president under de svåra efterkrigsåren 1946-56, som grundlade den så kallade Paasikivi-Kekkonen-linjen, en utrikespolitik som betonade goda relationer till Sovjetunionen. Riiheläinen påpekar att man då helt och hållet bortser från Paasikivis viktigaste lärdom: grunden till all visdom är att erkänna fakta.

4 kommentarer till “Strutsarna och verkligheten

  1. Att det finns de som intar en försiktig hållning till Ryssland liksom tidigare Sovjet är inte överraskande. Men vad säger de vars släktingar offrade sig i kriget mot Sovjet?

  2. Kalle: ”Något som däremot radikalt har ändrats är de medel som Ryssland är berett att använda för att uppnå sina mål, något som tydligt framkommer av landets agerande i Ukraina. Användandet av militära medel, annektering av en suverän stats territorium och en generellt ökad benägenhet till risktagande är nytt.”

    Säkerhetspolitiska analyser är partsinlagor och beskriver därför skeenden subjektivt och ensidigt. Något som radikalt ändrades strax innan det ovanstående, var att den folkvalde presidenten i Ukraina tvingades bort från makten i förtid genom en väststödd statskupp, med målsättning att så fort som möjligt knuffa in Ukraina i NATO och därmed radikalt påskynda USAs projekt att ringa in hela västra Ryssland med militärbaser längs alla dess europeiska gränser. Att Ryssland reagerade med motåtgärder mot dessa framstötar är inte förvånande och kan inte tolkas på annat sätt än att landet har ett kompetent ledarskap.

      • Sanningen får man själv pussla ihop genom att läsa, titta och lyssna på olika källor och försöka sålla ut det sanna från sådant som är osant, förvrängt, överdrivet, nedtystat eller ignorerat. Jag känner inte till någon nyhetskälla (i något land) som enbart presenterar sådant jag skulle klassa som sant.

Kommentarerna är stängda.