i På svenska

En revolution i motvind

De röda flaggorna fladdrar i den kalla vinden, snön blåser i ögonen och bleckblåsarna sköljer med jämna mellanrum sina munstycken med läkarsprit för att undvika isbildning när de blåser upp till kamp. När polisen spärrar av gatukorsningen för demonstrationståget tutar några av bilarna. Det är svårt att veta om förarna vill delta i festyran eller bara är irriterade för att de tvingas vänta.

Den 7 november 2016 är den 99:e årsdagen av oktoberkuppen – eller den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen. Det var helgdagens officiella namn under de sovjetiska åren, då de kilometerlånga kolonnerna med röda flaggor strömmade från hela Leningrad till Palatstorget, där den lokala partiledningen stod på en tribun för att ta emot de arbetande massornas hyllningar. Revolutionsdagen firades i dagarna två, och på sovjettiden var det nog en och annan som hade svårt att komma upp ur sängen den 8 november.

Nu är det inte längre många som har koll på den gamla helgdagen, och den ryska staten gör sitt bästa för att öka förvirringen kring vad det egentligen är som firas och när. Annandag revolution avskaffades redan 1992 strax innan hela Sovjetunionen gick i graven och fyra år senare döptes den kvarvarande helgdagen till ”endräktens och försoningens dag”. Men nu är även endräkten och försoningen borta – sedan 2005 firas i stället ”folkets enhetsdag” den 4 november, och den gamla revolutionsdagen är en vanlig arbetsdag.

demonstrationFörvirringen ökar ytterligare om man denna morgon råkar titta på ryska första kanalens extrasändning från Röda torget. I år firas 75-årsdagen av den historiska paraden på revolutionsdagen 1941, då trupperna fortsatte från Röda torget direkt till fronten som närmade sig Moskvas utkanter. Trupper i historiska uniformer paraderar återigen på Röda torget, men nyhetsuppläsarna nämner inte varför paraden ägde rum just denna dag. I den nya ryska historieskrivningen är Sovjetunionen bra – men revolutioner är dåliga, speciellt revolutioner i Ryssland.

Eftersom den officiella helgdagen är avskaffad börjar revolutionsfirandet i Sankt Petersburg först efter arbetsdagens slut. Jag träffar den unge kommunisten Jevgenij utanför lutheranska Mikaelskyrkan vid Tredje linjen på Vasilijön. Kyrkan byggdes i slutet av 1800-talet för en tysksspråkig luteransk församling, stängdes efter revolutionen och användes som en fabriksbyggnad till 1990-talet, då den överlämnades till en ryskspråkig ingermanländsk församling.

Jevgenij är lite sen och irriterad över en av de boende i huset på Tredje linjen där han är ordförande i huskommittén.

– Jag fattar inte varför de skulle ha sönder låsfästet på porten till innergården. Vi har ju själva satt upp porten så att obehöriga inte ska gå in där och använda gården som toa. Det var ju inte nödvändigt att ha sönder porten för ambulansen, de kunde utan problem ha gått in med bår ändå om det behövdes.

Nu är låsfästet i alla fall fastsvetsat igen. Fast det är ett mindre problem i sammanhanget. Det stora problemet är att fastighetsförvaltarbolaget försnillar de boendes pengar och inte betalar fjärrvärmebolaget. Jevgenij svär över de korrupta byråkraterna som har röjt undan alla konkurrerande bolag för att ge sina kompisar en bra förtjänst. Och varken polisen eller domstolarna vill ta itu med fifflarna, eftersom de är kompisar med makthavarna.

– Men det är så kapitalismen fungerar, det är bara pengar som räknas, förklarar Jevgenij.

krigetsbarnI tunnelbanan är det fullproppat, alla är på väg hem efter veckans första arbetsdag. I rulltrappan försöker Jevgenij först övertyga mig om att Marx hade rätt i allt – han förutsåg ju till och med de stora imperialistiska krigen långt innan de inträffade. Så undrar han om man i Sverige tror att tredje världskriget snart börjar. För det tror han själv kan inträffa när som helst.

– Kolla bara på vad som pågår i Syrien och Irak. Och Nato har trängt sig nära in på Rysslands gräns med sina robotar. De finns i Estland nu, och i Rumänien, trots att de skrev under ett papper med Gorbatjov om att Nato inte ska utvidgas österut.

Något sådant papper finns inte i verkligheten, men Jevgenij vill inte höra på det örat. Fast han medger att kommunisterna i Ryssland är i en svår sits – å ena sidan vill de vara emot Putin, eftersom han är en oligarkkapitalist, å andra sidan vill de stödja hans politik eftersom alternativet är att Amerika styr allt i Ryssland och i hela världen. Putin försöker ju i alla fall stoppa USA:s inflytande.

Men det kanske blir ett tredje världskrig ändå, kommer han sedan fram till.

– När Nato finns så nära så räcker det med ett litet fel och allt flyger i luften, efteråt spelar det ingen roll vem som gjorde misstaget. Fast Mao har ju sagt att även om två tredjedelar av världens befolkning skulle dödas i kärnvapenkrig så skulle den kvarvarande tredjedelen sedan få leva i kommunismen.

Det kan du väl inte mena ändå, att det skulle kunna vara bra med ett tredje världskrig? undrar jag. Men Jevgenij menar att det skulle kunna vara det.

– Fast bara om det verkligen blev kommunism efteråt, annars hade allt varit bortkastat.

bleckhornNär vi kommer fram till Finlandsstationen, dit Lenin anlände i april 1917, står det redan en grupp med röda flaggor och högljudda kampsånger i snålblåsten på stationstorget. Men det är inte dit vi ska.

– Det där är inte vårt folk, de är inte från KPRF. Det är Rot Front och Enade kommunistpartiet som samlas här, vi ska till Finska gränden, förklarar Jevgenij.

Sedan Sovjetunionens fall har antalet kommunistpartier i Ryssland ökat kraftigt, samtidigt som det sammanlagda antalet medlemmar i partierna har rasat. Jevgenij är med i det stora kommunistpartiet KPRF som är direkt efterföljare till Sovjetunionens kommunistparti. Fast han är inte helt nöjd med hur partiet fungerar, visar det sig snart.

I Finska gränden, några hundra meter från Finlandsstationen, står en betydligt större och äldre skara med röda flaggor. Polisnärvaron är diskret och poliserna bär ingen kravallutrustning, bara vanliga pälsmössor. De väntar sig i alla fall ingen revolution just nu. När demonstrationståget kommer i gång till tonerna av Komsomolmarscher från Stalintiden är den närmare ett par hundra meter lång.

I en korsning där polisen har stoppat trafiken står ett par spårvagnar, en buss och en lång rad bilar står stilla. Demonstrationståget svänger till vänster och går i motsatt riktning längs bilraden. Någon i en stillastående spårvagn fotograferar tåget, de flesta i de stillastående bilarna verkar inte bry sig alls. En välklädd man i övre medelåldern i en svart Mercedes stirrar rakt framåt och låtsas att han inte ser de röda flaggorna, medan en kvinna i en mörkgrå Lexus rullar ner bilrutan, vinkar glatt och skriker ”God helg!”

Bleckblåsarna häller lite mer läkarsprit i sina instrument, den skarpa lukten strax efteråt känns i luften när de blåser Marseljäsen och fortsätter med Internationalen. De röda flaggorna marscherar i motvind över till Petrogradsidan och vidare till panssarkryssaren Aurora som för 99 år sedan enligt den sovjetiska legenden inledde oktoberrevolutionen med signalskott.

flaggor”All makt till sovjeterna” står det på den röda bakgrundsduken på scenen vid Aurora. De jättelika högtalarna skakar av gamla sovjetiska toner, men när hela demonstrationståget är framme och mötet ska inledas blir det något helt annat och jag har svårt att inte skratta högt.

– Vi inleder med att dela ut partikort till nya medlemmar, meddelar en lokal partiledare från scenen, och en fanfar ljuder över de röda flaggorna.

Det är signaturmelodin för tv-serien Dallas.

Jag tittar mig omkring. Ingen reagerar, men för mig har hela föreställningen plötsligt omvandlats till ännu ett avsnitt i en harmlös såpopera. Den röda kulissen på scnenen är bara en kuliss, bakom den skymtar en jättelik, blå rekmalskylt för Samsung på taket till en stor bankbyggnad. Spiran på ett nybyggt höghus lyser genom snöyran i Rysslands färger – vitt, blått och rött .

En kvinna med gäll röst, ordförande för en lokal partiorganisation, skriker från scenen om sovjetmaktens framgångar och segern i Stora Fosterländska Kriget som bara den nya sovjetmänniskan var i stånd att uppnå. Vinden blåser bort hennes ord. De unga männen i matrosuniformer av gammalt snitt framför scenen är statister i ett dålgt regisserat skådespel.

En brasiliansk kommunist i sovjetisk militäruniform klättrar upp på scenen och lovprisar den stora arbetarstaten Sovjetunionen som han är för ung att komma ihåg. ”Leve Sovjetunionen”, avlutar han sitt tal.

– Hurra, hurra, hurra! svarar den lilla skara kommunister som ännu inte har blåsts bort av snöstormen.

Efteråt poserar Jevgenij med en man som klätt ut sig till en revolutionär från 1917, i hög pälsmössa med rött band, gevär och sabel. För fotot drar revolutionären fram sabeln halvvägs för att se riktigt farlig ut, samtidigt som han ler in i kameran.

sabelI kön till biljettluckan på den närmaste tunnelbanestationen träffar vi en partikamrat till Jevgenij som hotas av uteslutning eftersom han har gått mot partiledningens linje och varit motsträvig under kandidattillsättningen inför senaste parlamentsvalet. Det kan ju inte vara rätt att man kan köpa sig en plats på valsedeln, det är kapitalism och inte kommunism, menar mannen.

Efter mötet ser Jevgenij sammanbiten ut. Det finns en hel del som inte står rätt till också i kommunistpartiet, säger han.

– Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag Stalin. Jag säger inte att jag gillar det, men hade jag fått bestämma så hade det nog funnits en och annan som hade fått en kula i skallen.

Det var det som hände 1937, menar Jevgenij – tjugo år efter revolutionen hade partiapparaten blivit korrupt och maktfullkomlig, därför behövdes det utrensningar. Sammanlagt greps ungefär 1,5 miljoner personer under stora terrorn 1937–38, och närmare hälften avrättades.

Fast inte behövde man väl ändå avrätta folk med nackskott till höger och vänster, försöker jag invända.

– Ha, det var ju människor som hade tagit makten med sabel i hand, tror du verkligen att de bara hade gett upp sina maktpositioner bara så där, om man hövligt hade bett dem avgå, säger Jevgenij.

Det här är ett riktigt dåligt skådespel. Det värsta är att det kanske ändå inte är helt harmlöst.


Mer på temat

 

  1. Molodets!!! Jag anar redan nästa förträffliga bok, Spöksovjeten

Kommentarer inaktiverade.