Om inget oväntat inträffar

Den 1 januari 2016 inleds Vladimir Putins sjuttonde år som Rysslands härskare. Om inget oväntat inträffar kan han sitta kvar som landets president till år 2024. Men om det är något som har hänt i Ryssland på senare tid så är det just oväntade saker. Helt oväntad ända tills den inträffade var exempelvis den ryska annekteringen av Krimhalvön i mars 2014.

I efterhand är det lätt att se Rysslands militära inblandning först på Krimhalvön, sedan i östra Ukraina och senast i Syrien som en del av ett paradigmskifte som håller på att ske i den ryska politiken.

En auktoritär samhällsordning som den i Ryssland står alltid på tre ben: pengar, lögner och våld. Så länge ekonomin går bra behövs det inte speciellt mycket lögner och våld för att hålla befolkningsmajoriteten lugn. Det är tillräckligt att övertyga befolkningen om att det är den nuvarande ledningen som är garanten för att livsvillkoren blir bättre för varje år som går – medan alla förändringar skulle leda till kaos och misär.

Under Vladimir Putin har Ryssland upplevt en lång, oavbruten period av ekonomisk framgång, och vanliga ryssar har aldrig haft det så bra som 2014. Skillnaden mot 1990-talets politiska kaos och ekonomiska umbäranden är slående. Stabilitet och kraftigt förbättrad levnadsstandard var också argumenten som ständigt nämndes av Putins anhängare när jag intervjuade dem för boken Putins folk.

Den kraftiga nedgången i världsmarknadspriset på olja i kombination med de direkta och indirekta kostnaderna för Rysslands aggression på Krim och i östra Ukraina ledde dock till att ryssarna under 2015 för första gången under Vladimir Putins styre fick se sina realinkomster krympa kraftigt. Nedgången i den ryska ekonomin kommer av allt att döma att fortsätta också under 2016. Och om pengar saknas måste makthavarna ta till mer lögner och våld.

Det kaotiska 1990-talet förblir spöket som Kreml använder för att skrämma folket till lydnad, men fokuset har skiftat. I stället för ekonomisk framgång och bättrade livsvillkor för folkmajoriteten vill makthavarna nu hämta sin legitimitet i återupprättandet av Rysslands storhet och landets status som en global stormakt.

Förutom 1990-talets ekonomiska misär var det just Rysslands nationella förnedring efter Sovjetunionens fall som många av Putins anhängare som jag träffade talade om. Under hela sin tid vid makten har Putin också använt vapenskrammel och militära operationer för att stärka sin popularitet, hittills med god framgång.

Fortfarande associeras Putin dessutom med de stora förbättringarna i livsvillkoren som de flesta ryssar fått åtnjuta under 2000-talet. I den statliga propagandan får den fientliga omvärlden skulden för den senaste tidens problem. I slutet av 2015 såg vi ändå de första tecknen på folkligt missnöje på grund av ekonomiska problem, när redan hårt pressade långtradarchaufförer över hela landet protesterade mot en ny, hög vägavgift.

De stora oppositionsdemonstrationerna vintern 2011–12 triggades av de omfattande oegentligheterna i parlamentsvalet i december 2011. Det kommande parlamentsvalet i september 2016 lär bli lika välregisserat, men trots Rysslands ökande ekonomiska problem kan vi denna gång knappast vänta oss några omfattande missnöjesyttringar.

Genom att döma några utvalda fredliga demonstranter och bloggare till långa fängelsestraff har makthavarna visat var skåpet ska stå. Till yttermera visso har säkerhetsstyrkorna fått tillstånd att vid behov skjuta rakt in i en folkmassa.

Putin sitter kvar, men när pengarna tryter måste de styrande använda mer lögner och våld för att behålla makten. Så ser den dystra prognosen ut för de närmaste åren – om inget oväntat inträffar.