Kan man mäta rysk propaganda?

Valreklam på Krim inför folkomröstningen. (Skärmdump från RTVi)

”Den 16 mars väljer vi…” Valreklam på Krim inför folkomröstningen. (Skärmdump från RTVi)

Det var USA tillsammans med ukrainska extremnationalister som stod bakom den fascistiska kuppen i Kiev i februari 2014. Kuppen ledde till att makten övertogs av nationalister vars framfart hotade den ryskspråkiga befolkningen på Krim och östra Ukraina. Krimbornas liv räddades genom att halvön anslöts till Ryssland, och östra Ukraina reste sig i uppror för att uppnå självständighet. Då inledde de nationalistiska kuppmakarna i Kiev ett orättfärdigt krig mot sitt eget folk.

Nej, det är inte min beskrivning av händelseförloppet, långt ifrån. Men enligt det respekterade opinionsinstitutet KIIS i Kiev är dessa de centrala teserna i den ryska propagandaoffensiven kring Ukraina, teser som en mycket stor del av befolkningen i Ryssland ställer sig bakom efter att ha bombarderats med dem i alla stora massmedier i drygt ett år.

För Ukrainas del är det framför allt intressant att veta vilka framgångar den ryska propagandan skördar inom landets gränser, och det är precis vad KIIS har försökt ta reda på genom personliga intervjuer med 2.013 personer på 108 orter i hela Ukraina förutom Krim. Intervjupersoner har fått ta ställning till påståenden som byggts på de centrala teserna i den ryska propagandan, och utifrån svaren har KIIS tagit fram ett ”framgångsindex” för rysk propaganda.

I Donetsk- och Luhanskdistrikten har intervjuerna genomförts både i rebellkontrollerade områden och i områden under ukrainsk kontroll, vilket jag tycker gör resultaten från dessa områden svårtolkade. Rimligtvis är det så att den ryska propagandan är mer framgångsrik i de rebellkontrollerade områdena, där ukrainska massmedier inte kan verka, än i de ukrainskkontrollerade områdena, där fler tittar på ukrainsk tv. Men inte ens det kan vi veta, eftersom antalet intervjupersoner är så litet att en mer exakt regional fördelning inte låter sig göras.

Resultatet av intervjuundersökningen är i alla fall att det genomsnittliga framgångsindexet för rysk propaganda i Ukraina i februari var 26. Siffran i sig säger givetvis ingenting, eftersom detta är en helt ny typ undersökning och därför inte går att jämföra med tidigare intervjuer. Men KIIS har analyserat resultaten utifrån olika variabler och något förvånande kommit fram till att varken ålder, kön eller utbildning i någon större utsträckning verkar korrelera med hur man förhåller sig till propagandapåståendena.

Däremot korrelerar bostadsort och propagandaindex extremt starkt. Intervjuerna som gjordes i Lvivdistriktet i västligaste Ukraina gav jämförelsesiffran 8, vilket visar på starkt avståndstagande från de ryska propagandapåståendena, medan siffran i Charkivdistriktet i östra Ukraina är 50. På andra plats bland de helt regeringskontrollerade distrikten kommer Odessa med jämförelsesiffran 42.

propagandatabell

Resultaten stämmer väl överens med den rådande uppfattningen att det är just i Charkiv och Odessa som de separatistiska tendenserna är starkast, inte exempelvis i Dnipropetrovsk, som direkt gränsar till Luhanskdistriktet.

Eftersom siffror från rebellkontrollerade områden inte redovisas separat och eftersom motsvarande undersökning från Ryssland eller Krim saknas är det svårt att veta vad jämförelsetalet 50 i praktiken betyder, men det inger ändå viss oro att siffran i Charkiv och Odessa är så mycket högre än genomsnittet.

Korrelationen till intervjupersonernas modersmål och etniska identitet är ungefär den som man kan vänta sig – de som anser sig vara ryssar och bara ryssar är mycket benägna att tro på ryska propagandapåståenden (jämförelsetal 66) medan de som säger sig vara ukrainare och inget annat är mer skeptiska än genomsnittet (jämförelsetal 20).

Mer intressant är kopplingen mellan intervjupersonens ekonomiska situation och inställning till påståenden från rysk propaganda. Det visar sig mycket tydligt att de som har ont om pengar är betydligt mer mottagliga för rysk propaganda än de som har det väl ställt. Många av dem som uppgav att de inte hade tillräckligt med pengar för att köpa mat höll med om de ryska propagandapåståendena (jämförelsetal 38). Så fort man hade tillräckligt med pengar till mat var svaren i linje med genomsnittet (jämförelsetal 25), och av dem som uppgav att de hade tillräckligt med pengar för att köpa allt de ville verkade ingen tro på de ryska propagandapåståendena (jämförelsetal 3).

familjeekonomi och propaganda

Men är det verkligen effektiviteten av rysk propaganda men mäter med denna undersökning? Speciellt eftersom denna mätning är den första i sitt slag skulle man kunna hävda att det är intervjupersonernas världsåskådning man mäter och inte deras mottaglighet för ryska propagandameddelanden. Det är också helt uppenbart att det redan före den nu aktuella konflikten fanns djupa regionala skillnader i hur man förhåller sig till Ryssland.

Den allmänna uppfattningen är dock att Ukraina som en följd av kriget i öster i ganska stor omfattning enats mot den gemensamma fienden. Även resultaten från presidentvalet i maj 2014 (där Porosjenko vann alla distrikt förutom ett) visar i samma riktning. I parlamentsvalet i oktober 2014 var oppositionen dock relativt stark i öster och kring Odessa. Den färska opinionsundersökningen stärker bilden: många i öster och kring Odessa, framför allt de fattigaste, är mottagliga för budskapet från Moskva.

Det skulle kunna vara intressant att genomföra en liknande undersökning i Sverige och andra EU-länder.

Mer på temat

4 kommentarer till “Kan man mäta rysk propaganda?

  1. Kan man mäta svensk propaganda? Enligt mina beräkningar ställer sig över 90% av svenskarna bakom den beskrivning av Ukrainakonflikten som de dagligen bombarderas av från SVT, DN, Aftonbladet och Sydsvenskan, men det vore intressant att kunna kvantifiera effekterna av propagandaoffensiven mer exakt.

    • Skillanden är dock att beskrivningen i oberoende svenska medier i huvudsak (med möjligt undantag för vissa inslag i Aftonbladet) baserar sig på fakta, vilket den ryska statsstyrda propagandan i stor utsträckning inte gör, som man kan se exempelvis här: Dödståget som försvann. Men det hade varit mycket intressant att veta hur stor del av den svenska allmänheten tror exempelvis på de ryska lögnerna om MH17.

  2. Hur kommer det sig att den finansiella situationen är starkt kopplat till misstro mot propaganda medan utbildning inte är det? Har dom korrigerat för koppligen mellan utbildning och inkomster, eller är utbildning inte starkt kopplat till inkomster i Ukraina?

    Eftersom detta är första gången undersökningen görs är det också viktigt att veta hur den totala fördelningen ser ut, hur mycke ett medelvärde är värt beror på fördelningens form. Om jag tar det som jag gissar är tabellen över hur olika oblast har svarat i genomsnitt och gör ett histogram ser fördelningen ut att ha två toppar (http://i62.tinypic.com/2dkjrn.png), så det gnomsnitt som presenteras är verkligen intetsägande. Om jag bortser från det som är i den övre toppen blir medelvärdet 19, och skillnader från detta värde ska mätas i steg om 1.5 (standardavvikelsen av medelvärdet)

    Tror du att du kan prata med KIIS och få ur dom hur många som fick ett visst index, dvs ett histogram av fördelningen? (Alltså den bild jag länkade till ovan fast med alla individuella index istället för aggregerat på regional nivå)

    • Man ska nog inte dra för långtgående slutsatser från denna första undersökning, men om man tittar på siffrorna så ligger den stora skillnaden i mottaglighet till propaganda mellan dem som knappt har mat för dagen och de som har pengar till mat men inte till nya kläder. På den låga nivån är kanske utbildningsskillnaderna inte direkt kopplade till inkomster.

      Man kan säkert få mer info från KIIS om man frågar.

Kommentarerna är stängda.