i På svenska

Ett annat Ryssland – var det möjligt?

Det finns två stora vattendelare i det moderna Rysslands historia, två tidpunkter då utvecklingen hade kunnat få en helt annan riktning: februari 1996 och september 2011. Båda gångerna handlade det om en överenskommelse i den styrande eliten inför stundande presidentval. Men hade det kunnat gå annorlunda?

När Vladimir Putin fick en fråga om vad som hade hänt om inte om hade varit svarade han med ett lätt friserat ryskt ordspråk: ”Om gumman hade haft en gubbes yttre könsorgan, då hade ju gumman varit en gubbe.” Och som en följd av vägvalen 1996 och 2011 är det just Vladimir Putin som nu sitter i Kreml, ingen annan.

Vi kanske inte lever i den bästa av alla världar, men vi lever i den enda värld som vi känner till.

Ändå kan kontrafaktisk historieskrivning vara en intressant övning, och det kan vara lönt att fundera en stund på vilken värld vi i dag hade levt i om några personer i höga maktpositioner i Ryssland hade fattat annorlunda beslut vid dessa två viktiga tillfällen i landets moderna historia.

Jeltsin på omslaget till Time 1996.

Jeltsin på omslaget till Time 1996.

Det har snart gått tjugo år sedan det första avgörande beslutet – Davospakten i februari 1996 som ledde till att kommunisten Gennadij Ziuganovs förutspådda storseger i presidentvalet 1996 avvärjdes, Boris Jeltsin valdes om och de superrika oligarkernas välde i Ryssland befästes. I förlängningen var det just Davospakten mellan de ledande oligarkerna som ledde till Vladimir Putins makttillträde vid millennieskiftet.

Ett drygt halvår före presidentvalet, på hösten 1995, såg läget hopplöst ut för Jeltsin. De högt ställda förväntningarna vid Sovjetunionens fall 1991 hade inte uppfyllts, ekonomin var i kaos och den tidigare så populäre Jeltsin själv var allt mer frånvarande – när han inte var på statsbesök och dirigerade militärorkestrar. Ryssarna skämdes för sin president, vars opinionssiffror nu ständigt låg under 10 procent. Kommunisten Ziuganovs seger verkade oundviklig.

Det var i detta läge oligarkerna som skott sig på den sönderfallande statens bekostnad bestämde sig för att för en tid lägga sina stridigheter åt sidan och göra allt för att stoppa Ziuganov – de var helt enkelt rädda för att förlora sin förmögenhet. De använde alla sina resurser, där bland annat de viktigaste rikstäckande tv-kanalerna ingick, för att skönmåla Jeltsin, smutskasta Ziuganov och avskräcka folk från att rösta på honom.

"Rösta – annars förlorar du!". En kampanjaffisch från 1996.

”Rösta – annars förlorar du!”. En kampanjaffisch från 1996.

I första valomgången var det ändå nästan jämnt skägg, 35 procent för Jeltsin och 32 för Ziuganov. I andra omgången vann Jeltsin med 54 procent av rösterna. Det förekom också valfusk till Jeltsins fördel, även om fusket troligen inte var av sådan omfattning att den påverkade valutgången. Men utan oligarkernas Davospakt hade Jeltsin inte haft en chans, och pakten hade troligen aldrig slutits om Ziuganov hade valt en mer försonlig linje i sina diskussioner med oligarken Vladimir Gusinskij som uppmanade honom att reformera det ryska kommunistpartiet på samma sätt som hade skett i andra länder i det forna kommunistblocket.

Hur hade då Ryssland sett ut i dag ifall Davospakten inte hade slutits och Gennadij Ziuganov hade vunnit presidentvalet 1996? Det hade i alla fall inneburit det första demokratiska maktskiftet i Kreml i Rysslands tusenåriga historia. Som president hade Ziuganov rimligtvis varit tvungen att ta ansvar för ekonomin och justera partiets politik efter landskapet – i stället för att stirra sig blind på sin leninistiska karta. Han hade helt enkelt varit tvungen att stoppa sin vassa röda stjärna på ett ställe där solen inte skiner, som internetgurun Anton Nosik sagt.

Ziuganov hade dessutom knappast lyckats avstyra den ryska statsbankrutten 1998 som föranleddes av de låga oljepriserna på världsmarknaden och de svaga ryska statsfinansernas totala beroende av utländska lån. Skulden för katastrofen hade då fallit på Ziuganov och kommunisterna – i stället för på Boris Jeltsins misslyckade styre – och det hade knappast varit möjligt för Ziuganov att bli omvald. Det hade kunnat bli ännu ett demokratiskt maktskifte. Demokratin kanske äntligen hade börjat få fäste i Ryssland – eller så hade Ziuganov lett landet till en ny kommunistisk katastrof och inbördeskrig, så som oligarkernas propaganda varnade. Det får vi aldrig veta.

I stället befäste Davospakten oligarkväldet, Jeltsin blev för de flesta ryssar symbolen för det misslyckade ryska 90-talets misslyckade ”demokrati” som stavas kaos och misär, och därför var ett presidentval med öppet spelfält alldeles för farligt när den trötte och desillusionerade Jeltsin vid millennieskiftet beslutade sig för att träda tillbaka. I stället lämnade han över maktens nycklar till den tillförlitlige KGB-mannen Vladimir Putin som blev tillförordnad president.

Putin och Medvedev i tecknad film på rysk tv i december 2011. (Foto: skärmdum från Pervyj kanal)

Putin och Medvedev i tecknad film på rysk tv i december 2011. (Foto: Pervyj kanal)

Den andra vattendelaren är lite för nära i tid för att vi ännu ska se dess fulla betydelse, men den 24 september 2011 är nog ett datum som kommer att gå till historien.

Det var den dagen premiärminister Vladimir Putin gick upp i talarstolen på maktpartiet Enade Rysslands kongress i Moskva och meddelade att president Dmitrij Medvedev blir första namn på partiets kandidatlista i parlamentsvalet i december.

Sedan bytte de tu plats. Dmitrij Medvedev meddelade att Vladimir Putin blir partiets kandidat i presidentvalet i mars. Applåderna började innan Medvedev hunnit tala till punkt. Därefter kramades de två.

Fram till det ögonblicket hade Rysslands politiska vägval för de närmaste åren varit en gåta. Medvedevs fyra år i Kreml var en märklig period av obestämdhet. Medvedev var president, fast ändå inte. Det hördes vackra ord om frihet och demokrati, men de reformer som ägde rum var kosmetiska. Ändå kunde den välmående medelklassen i Moskva i alla fall inbilla sig att en utveckling mot ett modernare, mer demokratiskt och pluralistiskt samhälle var möjlig.

Inte så efter den 24 september 2011. Med Putins återkomst stod det klart för alla att klockan nu hade stannat. Besvikelsen ledde till de största protesterna i Moskva efter Sovjetunionens fall – och protesterna i sin tur var en bidragande faktor till att Putin gav upp alla försök att vara den välmående medelklassen till lags. Det sociala kontraktet skrevs om.

Fram till 2011 gick Putins kontrakt med folket ut på att ryssarna i utbyte mot inskränkningar i friheten fick mat på bordet, solresor och i bästa fall en bil. Men när medelklassen i Moskva nu hade fått mat på bordet, sina solresor och sin bil, ville de konstigt nog också ha en fungerande stat och rätten att fritt välja sina ledare. Det ingick inte i planen. Det nya sociala kontraktet kom därför i stället att handla om Rysslands storhet.

Det nya Ryssland som föddes den 24 september 2011 hotas av otaliga inre och yttre fiender, men försvaras av Vladimir Putin som återupprättat Rysslands status som global stormakt, återställt rättvisan på Krim och nu strider för fred och frihet i Syrien där USA försöker störta den laglige presidenten. Ryssland står och faller helt enkelt med Vladimir Putin, någon annan ledare finns inte och kan inte finnas.

Putin vastaa pakotteisiin_500Där står vi nu. Men vad hade hänt om Vladimir Putin i septenber 2011 hade valt att inte återkomma som president? Hade det gjort någon skillnad?

De flesta bedömare är nu överens om att Dmitrij Medvedev är fullständigt betydelselös som politiker. Och det är han – sedan september 2011. Men fram till avpolletteringen stod han ändå för någonting: han var icke-Putin.

Det finns inte många kända exempel på beslut där Dmitrij Medvedev gått emot Vladimir Putins vilja. Det tyngsta var Medvedevs beslut att inte använda Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd den 26 februari 2011 för att stoppa Natos bombningar i Libyen. Det kan mycket väl ha varit just det ödesdigra beslutet som beredde marken för Putins återkomst till Kreml.

Hade Medvedev fått sitta kvar, eller om någon annan hade tagit hans plats, även med Putin i bakgrunden, hade dagens Ryssland kunnat se annorlunda ut. Putins återkomst har lett till ytterligare erodering av alla samhällets institutioner, inklusive själva presidentämbetet.

Ryssland har inget fungerande parlament, ingen riktig regering, inget oberoende rättsväsende. Rockaden den 24 september 2011 gjorde det tydligt för alla att det i dagens Ryssland inte heller är presidenten som har makten, utan Vladimir Vladimirovitj Putin, som tillsammans med sin informellt tillsatta inre krets står över alla institutioner.

Och eftersom de demokratiska institutionerna inte existerar finns det i det nuvarande systemet inte heller någon möjlighet för Putin att dra sig tillbaka – han kommer alltid att vara Vladimir Vladimirovitj. Eller som presidentadministrationens chef Vjatjeslav Volodin sagt: ”Om Putin finns så finns också Ryssland. Utan Putin finns inget Ryssland.”

PS: Stod felaktigt ”oktober 2011” på några ställen, nu rättat till september. Tackar Kerstin Kronvall som är bättre än jag på att hålla isär dessa konstiga indoeuropeiska namn på månader.

Mer på temat:

  1. Kalle, du har skrivit 24 sept 2014 ovan flera gånger, men menar väl 2011? Annars bra artikel.

Kommentarer inaktiverade.