Sagan om den Starke Mannen

Suomeksi: Satu Maan Isästä

Presidentens skrivbord.

Presidentens skrivbord.

I ett land öster om havet, inte så långt från Sverige, fanns det en gång en Stark Man. Presidenten. Eller kanske finns han fortfarande. I ett land öster om havet.

I hans hus höjs inga röster. Det är högt i tak, väggpanelerna är mörka. Vakten i entrén bär slips. Besökarna uppmanas ta på sig skoskydd – allt måste bevaras för kommande generationer. Det var ju härifrån landet styrdes i ett kvarts sekel.

Presidenten var inte så förtjust i maktens officiella högborg i huvudstadens absoluta centrum. Till det tsartida bygget åkte han bara någon gång i veckan. För det mesta var det här i de lantliga omgivningarna han utövade sin makt, vid det enorma skrivbordet med en grön läslampa och en specialbyggd telefon. På hyllan står en imponerande grön vas med en vy över tornen i Kreml – en present till Presidenten på hans 60-årsdag.

I en nisch vid ett fönster står ett litet bord med två stolar, för förtroliga samtal. Det var här regeringars öden och viktiga utrikespolitiska frågor avgjordes, mellan fyra ögon. Det var så Presidenten styrde landet. Ingen vågade säga emot. Att hamna i onåd skulle ha inneburit slutet för den politiska karriären.

Presidenten var en riktig karlakarl som under sina fisketurer, skidäventyr och vandringar i ödemarken gärna poserade för fotograferna. Att få följa med Presidenten på dessa äventyr var vad alla makthungriga män drömde om. Några kvinnor fanns där inte. Med kvinnor umgicks Presidenten i mer intima sammanhang, och det var något man bara viskade om.

En stark man på fisketur.

En stark man på fisketur. Foto: Kremlin.ru

I sina unga år hade Presidenten arbetat som agent inom den hemliga polisen. Hans uppgift var att hålla ett öga på motståndarna till den etablerade ordningen. Men sedan förändrades världen. De som den hemliga polisen hade spionerat på var plötsligt inte längre fiendeagenter, utan medborgare med full rätt att delta i politiken.

Åren gick, och Presidenten blev till slut President. Efter det släppte han aldrig taget om makten.

Det är bara en Stark Man som kan hålla Yttre Hotet på en armlängds avstånd, ingen annan, viskades det. Och de som viskade hade ju rätt, för när Yttre Hotet blottade tänderna var det alltid Presidenten som lyckades få det på gott humör igen. På ett märkligt sätt var det Yttre Hotet ofta speciellt hotfullt just när det passade Presidenten.

När Presidenten hade varit President i sexton år tröttnade han på alla dessa meningslösa val, med jobbiga motkandidater som stöddigt hävdade att Presidenten minsann inte var den ende som kunde styra landet. Trots att alla mycket väl visste att han var oersättlig, och framför allt den ende som klarade att hålla Yttre Hotet stången.

– Nej, nu ställer jag inte upp i något mer val. Men jag kan sitta kvar ändå, om ni ber mig snällt. Hur ni ordnar det, det lägger jag mig inte i, sade Presidenten till Partierna.

De förskräckta Partierna tittade på varandra. Hur ska detta gå? Utan Presidenten kommer Yttre Hotet och äter upp oss!

En stark man fyller 80.

En stark man fyller 80.

De viskade lite med varandra, och gav sedan Presidenten fyra år till, utan något besvärligt val. Bara de dumdristiga, de som inte förstod landets bästa, vågade rösta emot. De är ju inte riktigt kloka, viskades det. Och några fina jobb kunde de sannerligen inte räkna med.

När de fyra åren hade gått visste Partierna redan vad som behövdes. I samlad tropp begärde de audiens hos Presidenten. Ödmjukast bad de att han skulle bli allas deras gemensamme kandidat. Och alla suckade de med lättnad när Presidenten gick med på att sitta kvar i sex år till.

Först när Presidenten under ett kungligt besök struntade i de celebra gästerna och i stället började leta efter sin gamla skolväska och prata om att han nog måste hem till mamma började det viskas om att han kanske ändå inte kan sitta kvar i all evighet. Men det var verkligen inget man talade högt om.

Inte förrän det Oerhörda inträffade: den store Manu sade nej. Han vägrade att avgå som statsminister, trots att Presidenten ville det.

Plötsligt såg alla att Presidenten inte längre var den Starke Man som hade fått makten för ett kvarts sekel sedan. Han var en trött, gammal man som bara ville hitta sin skolväska och gå hem till mamma.

Så var sagan om den Starke Mannen slut i Finland.

Men någonstans, öster om havet, finns det alltid en Stark Man, en räddare i nöden, en som försvarar Fosterlandet och håller Yttre Hotet stången. Någonstans bortom bergen finns det också alltid ett Yttre Hot. Och inte alla sagor har ett lyckligt slut.


Fakta: 2 starka män

Urho Kekkonen: Jurist. Arbetade i sin ungdom inom Detektiva centralpolisen, vars främsta uppgift var att bevaka socialistiska subversiva element. Var statsminister när han för första gången valdes till president 1956. Utövade sin makt från villan Ekudden där han bodde. Valdes om två gånger, men vägrade sedan att ställa upp i presidentvalet 1973. Valet ställdes in, och i stället förlängdes Kekkonens mandatperiod med hjälp av ett undantagslag. Använde sina förtroliga kontakter med Sovjetunionen som ett effektivt sätt att stärka sin maktställning och misstänkliggöra sina motståndare. Satt kvar tills han tvingades avgå av hälsoskäl 1981, när han redan var starkt dement. Då hade han styrt landet i över 25 år.

Vladimir Putin: Jurist. Arbetade i sin ungdom inom den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB, vars främsta uppgift var att bevaka antisocialistiska subversiva element. Var premiärminister när han för första gången valdes till president 2000. Utövar sin makt från villan Novo-Ogarjovo där han bor. Har på ett effektivt sätt använt påstådd fientlig omringning av Ryssland för att stärka sin maktställning och misstänkliggöra sina motståndare. Styrde landet som premiärminister när grundlagen krävde inte tillät en tredje presidentperiod utan avbrott, men såg samtidigt till att ändra grundlagen så att han nu kan sitta kvar som president till 2024.

Tack för inspiration: @veitera, @jamesmashiri

5 kommentarer till “Sagan om den Starke Mannen

  1. Oj oj oj, nu kommer rysstrollen bli helt galna! Jämföra den store Putin med en dement finne?! Att du vågar! ;)

  2. Tack. Jag jobbade i svenska finansdepartementet på den tiden och Koivisto var en av de ytterst få ”utländska” politiker som Sträng gillade, kanske på grund av hans bakgrund. För länge sedan läste jag också en bok om K. – minns inte om det var en självbiografi eller om någon annan skrivit den.

Kommentarerna är stängda.