i På svenska

Putin följer en annan logik

Det ligger inte i Rysslands intressen att skicka in militären i Ukraina, därför kommer det knappast att ske. Det budskapet har den samlade kåren Rysslandskännare, däribland jag själv, de senaste dagarna upprepat till leda.

Ändå patrullerar nu ryska marinsoldater gatorna i Krims huvudstad Simferopol. Ryska parlamentets överhus har på president Putins begäran gett honom tillstånd att föra in trupper inte bara på Krimhalvön, utan var han behagar i Ukraina, om läget så kräver.

Hur kunde det bli så?

Förklaringen är kanske att den ryska ledningen, och ytterst president Vladimir Putin, har en annan världsbild än västliga bedömare, och därför också en annan uppfattning om Rysslands grundläggande intressen.

Det är bra med goda handelsförbindelser, fungerande grannrelationer och diplomatiska framgångar. Det är utmärkt om yttervärlden ser Ryssland som ett modernt och utvecklat land som smidigt kan ordna världens dyraste och bästa vinter-OS.

Ändå är detta bara vackert utanpåverk – det viktigaste är geopolitik och Rysslands status som stormakt, verkar den ryska ledningen tänka.

Efter Sovjetunionens fall har västalliansen Nato steg för steg krupit närmare Rysslands gränser i väst.

Länderna som gått med i alliansen kanske ser Nato som ett skydd mot ett hot från öster, men i Ryssland uppfattas utvecklingen tvärtom: väst håller på att omringa Ryssland.

Den ryska ledningen, de ryska statsstyrda massmedierna, och därmed också en stor del av Rysslands befolkning ser händelserna i Ukraina i detta stora geopolitiska sammanhang.

Till detta kommer de konspirationsteorier som alltsomoftast får överhanden i ryska politiska diskussioner.

Det uppfattas av många som helt omöjligt att hundratusentals ukrainare spontant och utan betalning skulle demonstrera för landets närmande till EU.

Alltså måste någon annan ligga bakom demonstrationerna och störtandet av Viktor Janukovytj.

Vem skulle det vara, om inte EU och USA, vilka därmed vunnit en avgörande strid i det geopolitiska nollsummesspel som den ryska ledningen tror sig spela.

Att det ligger till på detta vis framgår av de enkelspåriga resonemang som fördes fram i ryska parlamentets överhus på lördagseftermiddagen.

Enligt vice talman Jurij Vorobjov är det USA:s president Barack Obama som ”gått över en röd linje och förolämpat hela ryska folket” när han varnat Ryssland för att skicka in trupper i Ukraina.

Det är ju USA som har ansvaret för utvecklingen, menade Vorobjov, och krävde att Ryssland drar tillbaka sin ambassadör från Washington på grund av ”förolämpningen”.

Det geopolitiska spelet ligger på ytan. På en annan nivå kan en lugn och demokratisk utveckling i Ukraina efter revolutionen i förlängningen ses som ett hot också mot det ryska auktoritära systemets stabilitet: tänk om det händer också här? Tänk om vi också kan störtas?

Följer man denna logik är svaret givet: för att inte bli utmanövrerat måste Ryssland göra samma sak på Krim som man tror väst har gjort i Kiev: störta regeringen och tillsätta en egen, som sedan kallar på hjälp. Sagt och gjort.

Sydsvenskan 2014-03-01