Det finns ingen etnisk konflikt i Ukraina

Stationen i Charkiv

Stationen i Charkiv

Händelserna i Ukraina beskrivs inte sällan som en etnisk konflikt, där en förtryckt rysk minoritet kämpar för sina rättigheter. Men det är inte alls vad det handlar om. Språk och etnicitet är bara två av flera variabler i en komplicerad ekvation, och långt ifrån de viktigaste.

Jag står i kön till biljettluckan på järnvägsstationen i Charkiv, östra Ukrainas största stad. Järnvägarna i Ukraina är statliga, och alla skyltar på stationen är på ukrainska. Men när en äldre kvinna framför mig i kön talar ukrainska till biljettförsäljaren får hon svar på ryska. Det är inget konstigt med det. I Charkiv talar praktiskt taget alla ryska. Och inte bara i Charkiv. Även i Ukrainas huvudstad Kiev är ryska det vanliga umgängesspråket, ukrainska hör man mest på tv.

Biljetten som jag får i min hand är utskriven på ukrainska, men konduktören som kontrollerar biljetterna på tåget talar ryska med alla. Försäljaren med kaffevagnen ropar ut sina varor på ryska. En stund senare kommer städerskan med en stor sopsäck och samlar ihop allas skräp. Också hon pratar givetvis ryska med alla.

Så stannar tåget med ett ryck. Vi står stilla en lång stund. Till slut ropas det ut något i högtalarna. Det låter som konduktören som nyss gick förbi, men nu talar han plötsligt ukrainska. Jag förstår inte allt och måste be en kvinna på andra sidan korridoren översätta. Ett tekniskt fel, alla ombes stanna kvar på sina platser, förklarar hon på ryska.

Till slut är felet åtgärdat, och snart är mannen med kaffevagnen tillbaka. Han ropar åter ut sina varor på ryska. För det är så det fungerar med språken i en mycket stor del av Ukraina, för en mycket stor del av befolkningen: ryska är vardagsspråket, medan ukrainska är det formella språket som man bara använder i officiella sammanhang, exempelvis om man ska ropa ut något i högtalaren.

Tåget till Kiev. Skylten är på ukrainska.

Tåget till Kiev. Skylten är på ukrainska.

Det spelar ingen roll att huvuddelen av passagerarna på tåget med säkerhet förstår ryska bättre än ukrainska – här är språkets symbolfunktion viktigare än dess kommunikativa funktion, även om det uppstått en liten brand i tågets sista vagn. För det var det som visade sig vara det ”tekniska problemet”. Det fick vi höra lite senare, av två passagerare som suttit i sista vagnen. De pratade ryska.

Språkets symbolfunktion är så klart viktig också i politiska sammanhang – det var därför nästan alla tal på Självständighetstorget i Kiev hölls på ukrainska. Och inte bara i Kiev – även i Charkiv, där demonstrationerna till stöd för europeisk integration var mycket mindre, hölls nästan alla tal på ukrainska, trots att både talarna och åhörarna var ryskspråkiga.

Det ryska språket är inte på något sätt hotat i Ukraina, även om det bara är ukrainskan som har officiell status på riksnivå. Snarare är det så att det ryska språket helt dominerar många livssfärer i en mycket stor del av landet. Föräldrarna väljer själva om de vill sätta sina barn i ryskspråkig eller ukrainskspråkig skola.

Det är bara i vissa officiella sammanhang man behöver förstå ukrainska. Och om man tittar på tv-nyheterna. Men redan de politiska diskussionsprogrammen i ukrainsk tv är ofta åtminstone till hälften på ryska – varje deltagare i diskussionen talar det språk hon eller han är bekvämast med, och alla förstår alla.

Ingen av de ryskspråkiga ukrainarna som jag talade med i Charkiv tyckte att språkpolitiken överhuvudtaget var något att bry sig om. ”Det är bara något politikerna gräver fram varje gång de vill dra bort uppmärksamheten från viktigare saker” var en typisk reaktion.

Rysksinnade firar segerdagen i Charkiv.

Rysksinnade firar segerdagen i Charkiv.

Och vad är då viktigare? Jo, alla vill ha ett drägligt liv, en fungerande stat, få bort korruptionen.

Många ser lösningen i försöken att bygga upp en demokratisk rättsstat enligt västlig modell, gärna i nära samarbete med EU. Det stämmer att stödet för EU-samarbete är starkast i den västligaste, ukrainsktalande delen av landet. Men stödet finns även i Charkiv, kanske mest bland den yngre, utbildade, beresta och språkkunniga delen av befolkningen.

Andra har tappat hoppet för det som kallas för demokrati och hoppas på en annan sorts ordning. Framför allt handlar det om den äldre, mindre utbildade och fattigare delen av befolkningen i sydöstra delen av landet. Det kanske inte går att återuppliva Sovjetunionen, men i Ryssland är i alla fall lönerna och pensionerna högre, vi kanske kan få det bättre där, verkar många resonera.

Den stora majoriteten bryr sig inte om politik, utan vill bara ha det lugnt, och stödet för anslutning till Ryssland var åtminstone fram till årsskiftet lågt även i östligaste Ukraina. Men det kaotiska läget i landet, i kombination med den enorma ryska propagandaoffensiven och de rysksponsrade rebellernas framfart i öster, har fått många att tveka. Det kanske är just genom att ansluta oss till Ryssland vi kan få det lugnt igen? Vi kanske trots allt är ryssar, det är ju vad rysk tv säger till oss varje dag?

"Ukraina blommar upp." Skylt i Charkiv, på ukrainska.

”Ukraina blommar upp.” Skylt i Charkiv, på ukrainska.

Det finns ingen allvarlig etnisk konflikt i Ukraina. Inte än. Men risken finns att en sådan snart skapas, om Ryssland inte trappar ner sina försök att få invånarna i östra Ukraina att förstå att de egentligen är ryssar, inte rysktalande ukrainare.

I värsta fall kan det leda till ett regelrätt inbördeskrig där det talas ryska på båda sidor, eventuellt med den lilla skillnaden att de som slåss för ett enat Ukraina säger ”v Ukraine”, ”i Ukraina”, medan motparten säger ”na Ukraine”, ”på Ukraina”. Språket har ju en symbolfunktion, och enligt det ukrainska sättet att se på saken betyder användningen av fel preposition att talaren ser Ukraina som ett ytterområde (”okraina”) av det ryska imperiet, inte som en självständig stat.

Språk och nationell identitet är verktyg som lätt kan användas för att polarisera ett samhälle, men det är knappast där vi bör leta efter den grundläggande förklaringen till läget i Ukraina. Grundproblemet är snarare den svaga, dåligt fungerande och genomkorrupta ukrainska staten. Men den ryska ledningen vill inte ha en stabil och demokratisk stat i Ukraina, den vill ha en svag och korrupt stat som är lätt att manipulera.

Mer på temat:

9 kommentarer till “Det finns ingen etnisk konflikt i Ukraina

  1. och om och om igen…. Kom igen! Sådana artiklar får mig att bojkotera svenska medier och läsa bl.a. tyska och amerikanska (ty även i USA finns oberoende syn på den här situationen). ”Men det kaotiska läget i landet, i kombination med den enorma ryska propagandaoffensiven…” Vill ni förklara hur Ryssland kan föra sin ”propoganda” om man har blockerat helt och hållet rysk media i Ukraina – det är förbjudet att visa ryska tv-program samt inga, så klart, ryska tidningar säljs i Ukraina. Man har till och med tagit för vana att arrestera ryska journalister eller inte ens släppa de in i landet.
    Sedan: ”Men stödet (för EU) finns även i Charkiv, kanske mest bland den yngre, utbildade, beresta och språkkunniga delen av befolkningen.” Ja, jag känner igen mig för 20 år sedan, hur naiv jag var då jag trodde att nu är Väst vår vän och vi ska leva lyckligt :) Bara min livserfarenhet har satt prickarna över ”i”-et och åsikten är idag diametralt motsatt (tyvärr).
    Idag känns det som om regeringar världen över har satt igång ett stort propaganda krig. Sverige, vilket inte förvånar mig, har valt USA:s sida. Neutralitet har fallit i glömska och det gäller att återuppliva kalla kriget för att få lite mer i Statskista (det är väl då, under kalla kriget, Sverige tjänade ganska bra pengar på sin neutralitet och förmedling mellan Väst och Sovjet?)… Så trist…

  2. Du bekräftar alltså att ukrainsk befolkning får inte se ryska kanaler (förutom separatistiska delar av Ukraina). Hur då menar du att befolkningen där påverkas av den ryska propagandan? Annars menar du att västerländsk mediabevakning av ukrainsk kris är oberoende och opartisk? Allvarligt?!

    • Det är fortfarande väldigt lätt att ta emot rysk tv eller ta del av andra ryska medier i Ukraina. Landet saknar exempelvis den politiska filtrering av internet som Ryssland nyligen infört. Och som sagt, i de aktuella sydöstra delarna av landet har inte alla kabeloperatörer följt domstolsbesluten. Ryska marksändningar når långt. Många har parabol.

      Ja, bevakningen av krisen i Ukraina i svenska medier är generellt sett bra och mångsidig.

  3. Så folk väljer att lyssna på rysk propaganda istället för ukrainsk opartisk rapportering? :D
    JA, svenska folket som är mindre intresserad av att gräva upp sanningen tror att svensk media är ngt att lita på. MEN inte de som berörs av konflikten. Många möjligheter, som sagt, bl.a. internet gör det möjligt att få bilden mer eller mindre fullständig. Må sanningen leva :)

  4. Förresten, undrar varför ingen skriker så högt angående USAs beteende världen över för mycket mer allvarliga händelser. Inga sanktioner mot USA? Låt mig gissa… Storebror får inte röras, åtminstone inte på allvar (små myggbett tillåts).

  5. Jag håller med om slutsatsen att språket inte är den viktigaste frågan för rysktalande ukrainare i allmänhet. Men givet att långtifrån alla pratar Ukrainska så finns det ett missnöje med språklagstiftningen hos många rysktalande och att det är lätt att spela på det om man vill. Jag läste igår en artikel av Volodymyr Kulyk (language policy in Ukraine: What people want the state to do). Jag reagerade framförallt på att mer än hälften av alla rysktalande anger att ”the present language policy towards the Ukrainian/Russian language limits the functioning of the language”. Alltså att de ser språklagen som ett problem. Situationen skiljer ju sig mycket åt i olika länder. Här i Moldavien där Rumänska är det enda officiella språket, men det hanteras väldigt pragmatiskt även i den offentliga sektorn. Jag försöker att bättre förstå hur situationen ser ut i Ukraina. Vet du i vilken utsträckning man behöver bevisa att man talar Ukrainska för att arbeta inom olika delar av den offentliga sektorn? Inom rättsystemet vet jag att det genomförs språktest. Gäller det även andra delar av förvaltningen?

    • Jag har träffat Volodymyr Kulyk, han är väldigt trevlig :-)

      Det är inget kontroversiellt påstående att språklagstiftningen begränsar användningen av ryska i officiella sammanhang, det är ju i det närmaste en självklarhet, eftersom det bara är ukrainska som är officiellt språk. Den stora frågan är hur man upplever den här begränsningen: är det en viktig fråga, och hur viktig. Framgår det av undersökningen?

      Jag har inte koll på vad det finns för formella krav för statsanställda, men med tanke på att Svoboda i höstas ville införa språktest i ukrainska kan man nog i alla fall dra slutsatsen att statsanställda nu inte behöver genomgå något test.

      http://www.segodnya.ua/politics/pnews/Oppoziciya-hochet-zastavit-gossluzhashchih-sdavat-ekzamen-na-znanie-ukrainskogo-yazyka-471114.html

      En anledning till lagsförslaget var att dåvarande premiärminstern Mykola Azarov inte kunde ukrainska, utan höll alla sina tal på ryska.

      Inte heller Janukovytj var någon höjdare på ukrainska, jag minns speciellt en videosnutt där han fick frågan varför han kommit till firandet av en fotbollsseger utan sin fru. Frågan ställdes på ukrainska. ”Ursäkta, jag förstår inte”, svarade han först. När frågan ställdes en gång till svarade han på ryska ”Jamen de är ju alla här bland publiken.” Han kände alltså inte till det ukrainska ordet дружина, fru, utan blandade ihop det med det liknande ryska ordet дружина, som kan betyda ”trupp, kår”.

      Så man kan bevisligen komma ganska långt i Ukraina utan att behärska det officiella språket.

  6. Jo, det är ju inte så att ryskan är hotad i Ukraina och man kan ju klara sig bra utan att kunna Ukrainska i de flesta fall. Det visar ju fallet Azarov. Samtidigt så krävs ju kunskaper i Ukrainska av offentliganställda och det kan ju naturligtvis skapa problem för vissa både konkret och känslomässigt (oberoende hur det kontrolleras).

    Kulyk analyserar siffran som jag nämnde tidigare på detta sätt
    ”This confirms the long-expressed view that it is not so much the scope of actual use of their language that the Russophones are dissatisfied with as its low legal status which also may lead, or so they believe, to a shrinking scope of use in the future. Therefore, even a moderate increase in the status of Russian would change their attitudes for better and thus diminish a destabilising potential of the language problem. And vice versa, as long as groups such as ethnic Russians and adherents of “reunification” are given nothing in terms of status, the champions of its rights in the Party of Regions will stick to the maximum demands and be rewarded by electoral support.”

    Här har ju Party of the Regions ersatts av andra krafter.

Kommentarerna är stängda.