Visst är det skillnad på folk och folk

Suomeksi

Vem är jag, var kommer jag ifrån, och vad är det för konstigt tomrum jag känner i bröstet?

När sonen Oiva föds dyker de enträgna frågorna upp i finske rockmusikern Kai Latvalehtos skalle. De vill inte försvinna. Inte förrän han sätter sig bredvid sin pappa i en tidsmaskin av märket Mercedes-Benz.

En del av svaren hittar han i barndomsstaden Göteborg.

Det finns ett finskt uttryck när något är alldeleds intetsägande, uselt, urkasst och helt hopplöst. Är man riktigt elak kan man säga det om en människa också: ”ei mistään kotoisin”. Kommer inte någonstans ifrån, har inget ursprungshem, betyder det.

Det är ungefär så Kai Latvalehto känner sig när filmen börjar. Ingen riktig finne är han heller. Sången om hemlängtan, heter filmen på finska. Kanske längtar han hem – men vart då i så fall? Han var två år gammal när familjen flyttade från Uleåborg i norra Finland till Göteborg. Ingen frågade vad han ville.

När han var tretton grät och skrek han i två veckor, så högt han orkade. Inget hjälpte. Familjen skulle tillbaka till sommarlovslandet, mormorslandet, där Kai inte kände någon. Och på den vägen är det.

– Var är vi alla? Det finns minst hundra tusen av oss i Sverige, och lika många till på finska sidan, men vi är osynliga, säger Latvalehto till Sveriges Radio Göteborg.

Det är en finskspråkig sändning, och Latvalehto pratar en utpräglad uleåborgsdialekt. Den känner jag igen, för det var i Uleåborg jag själv började skolan. Och det är inte det enda jag känner igen.

Det var Kai Latvalehto som kom på idén om en dokumentärfilm – fast då tänkte han inte att den skulle handla om honom själv. Han hade lagt märke till att många unga rockmusiker och sångare i Sverige har finska rötter – de är andra generationens sverigefinnar, precis som han själv, fast de råkar bo kvar i Sverige.

Ska du inte göra en film om dem, frågade han sin kompis, dokumentärfilmaren Mika Ronkainen.
Jovisst, tyckte Mika Ronkainen. Fast det blev Kai Latvalehto och hans hemlängtan som fick huvudrollen. Den sverigefinska musiken fick en stor biroll, som soundtrack till Kai Latvalehtos liv. Låtarna är från 1970-talet, från en obskyr samlingsplatta med namnet ”Siirtolaisen tie” (”Migrantens väg”).

Det finurliga är att Ronkainen låtit unga sverigefinska musiker framföra den förfördelade, hemlängtande föräldragenerationens tårdrypande låtar. Love Antells stapplande finska med tydlig brytning från Östermalm står i härlig kontrast till orden om de dryga svenskarna och hur det är att leta efter mat i soptunnor. Den mörkhåriga Darya Pakarinen framkallar ett litet leende med en tango om de blonda finska flickorna – och säg den sverigefinne som kan hålla tillbaka tårarna när Anna Järvinen sjunger titellåten om den eviga längtan hem, till mödrarnas språk.

För hem, det är inte bara en plats, det är också ett språk, säger Kai Latvalehto själv i en SVT-intervju. Nu pratar han göteborgska, barndomsspråket som han tappade kontakten med i över två årtionden.

När han träffar sina två finska barndomskompisar i Göteborg, Timppa och Stisse, är det svenska de pratar, göteborgska. Finska snackade de i skolan, för att ha en grupp att tillhöra. För man var ju ingen riktig svensk, säger Timppa. Fast ingen finne heller. Man hörde inte hemma varken här eller där.

Tomrummet i bröstet känner Timppa igen. Men det är inte mycket att göra åt – det är bara att lära sig leva med det.

– Du vet hur det är. Skulle jag flytta tillbaka skulle jag bara sakna något annat, säger Timppa.

Men att lära sig leva med något är inte att glömma och tränga undan. Tvärtom, upptäcker Kai Latvalehto under resans gång. Det är först när han hittat hem till sina sverigefinska rötter som han känner sig som en hel människa. Inte rotlös, utan med dubbla rötter.

Relationen mellan Kai Latvalehto och hans pappa Tauno är en viktig del av berättelsen. Pappan har också trängt undan ett och annat, visar det sig. Inte bara den egentliga, skamfyllda anledningen till varför familjen flyttade till Sverige, andelsbutikens pengar som hade hamnat i hans plånbok. Inte heller minns han hur den 13-årige Kai reagerade när han fick veta att familjen skulle flytta tillbaka till Finland. Vissa saker är det lättare att glömma.

När Tauno träffar sin finske ungdomsvän som blivit kvar i Göteborg förflyttas vi för ett ögonblick tillbaka till 70-talets stora betongbyggen och ser en glimt av den unge, vilsne man han själv var på den tiden.

– Vi var nog bäst i världen, säger han till sin kompis, med tårar i ögonen.

När han lämnade Göteborg var det för att söka sig tillbaka till sina rötter, till landet han var född och uppvuxen i, landet han längtade till. Men det var inte dit Kai längtade.
Kais och hans pappas berättelse är inte bara deras, och inte bara sverigefinnarnas. Vid årsskiftet var vi 1 473 256 utlandsfödda i svenska befolkningsregistret. Var och en av oss har sin egen historia att berätta.

I den välmenande svenska diskussionen är det många som vill tapetsera över alla skillnader. Nu ska vi vara svenskar, och därmed basta. Det finns ingen skillnad på folk och folk, eller finns det så ska vi ändå låtsas att det inte finns. Tanken kanske är god, men följden blir den motsatta: att vara normal är detsamma som att vara svensk. Allt annat blir en avvikelse från normen, ett handikapp som man ska ignorera så gott det går.

Därmed struntar man inte bara i alla oss som sätter värde på vår egen bakgrund, man devalverar och urvattnar även svenskheten. Visst, alla som åker tunnelbana i Stockholm kanske är svenskar, men vad betyder det i så fall att vara svensk?

Är det inte bättre att komma överens om att vi alla är lika mycket värda, oavsett hur vi ser ut eller om vi kan säga sju sjösjuka sjömän utan att avslöja vår härkomst? För det är visst skillnad på folk och folk. Alla kommer vi någonstans ifrån. Och det är inget fel med det.

En kondenserad version av texten publicerades i Sydsvenskan 2013-04-04

Mer på temat