i På svenska

Pengarna spelar ingen roll

Pengar är bara siffror på pappret. Det var huvudregeln inom den sovjetiska militärindustrin. Nu är samma tänkesätt på väg tillbaka, fast åtminstone delvis av andra anledningar.

Under kalla kriget handlade det om terrorbalansen och en kapprustning som till slut knäckte den sovjetiska ekonomin. Under Vladimir Putin behöver Ryssland precis som på Sovjettiden en yttre fiende för att motivera hård inre disciplin – men dessutom är den omfattande militärindustrin en viktig arbetsgivare och dess anställda och chefer en tung stödtrupp för presidenten.

Ett tydligt tecken på att de som räknar pengar lidit ett nederlag var avskedandet av förre försvarsministern Anatolij Serdjukov i början av november. Formellt fick han gå på grund av korruptionsmisstankar, men den egentliga skälen är troligen den långdragna tvisten mellan olika maktgrupperingar om vem som ska bestämma över de lukrativa försvarskontrakten. Stridigheter om priser ledde under Serdjukovs tid som minister också till att exempelvis förhandlingar om inköp av atomubåtar drog ut på tiden. Nu har Vladimir Putin meddelat att sammanlagt 14 nya ubåtar ska byggas och sjösättas fram till 2020 till en kostnad av fyra biljoner rubel eller drygt 850 miljarder kronor.

Efter en svacka under krisen 2008 med fallande oljepriser är den ryska ekonomin återigen i relativt bra skick. Det finns ingen utlandsskuld och statens inkomster från oljeexporten kan användas för att hålla den ineffektiva tunga industrin under armarna. I så kallade enfabriksstäder, som på sovjettiden byggdes kring en enda jättefabrik, är hela stadens överlevnad beroende av fabrikernas fortbestånd. Anhängare av ekonomiska reformer har förespråkat avveckling av de olönsamma sovjetiska kolosserna och en modernisering av den ryska ekonomin. I stället verkar Vladimir Putin satsa på att hålla fabrikerna under armarna – det är där han har sin väljarbas.

Under förra vinterns protestvåg mot fusket i parlamentsvalet släpptes arbetare från en stridsvagnsfabrik vid Uralbergen fram i Putins direkstända telefonväkteri. Arbetarnas talesman Igor Cholmanskich lovade att de själva skulle komma till Moskva och sätta stopp för bråket före presidentvalet, ”om inte polisen klarar det”.
Direkt efter presidentvalet besökte Putin stridsvagnsfabriken för att tacka arbetarna för stödet. Han passade på att utnämna stridsvagnsingenjören Cholmanskich till sin personliga representant i Uraldistriktet. Den inhemska försvarsindustrin har blivit en tydlig prioritet och priset spelar återigen ingen roll.

Under sovjettiden fick militärindustrin alla resurser den behövde. Det som blev över kunde användas till civila ändamål – om något blev över. Sovjetunionen hade toppmoderna, atomdrivna strategiska ubåtar. Den som däremot ville ha en bil fick köa i tio år för att få köpa en skraltig kopia av en gammal Fiat.

Efter Sovjetunionens fall har den ryska försvarsindustrin förföljts av katastrofer. Något av det första Vladimir Putin själv fick ta itu med var den nybyggda atomubåten Kursk som sjönk i augusti 2000, efter feltändning i en torped. Ingen ur besättningen på 118 man kunde räddas.

Många tvivlar också på att den planerade upprustningen av flottan verkligen kan genomföras inom utsatt tid. Bygget av jätteubåten Jurij Dolgorukij, som togs i bruk förra veckan, påbörjades redan 1996, men fick avbrytas flera gånger på grund av problem med finansieringen och ändrade ritningar. De misslyckade provskjutningarna med den strategiska missilen Bulava, som de nya ubåtarna ska bestyckas med, är så många att de blivit ett stående skämt.

Den indiska marinen väntar fortfarande på det ombyggda ryska hangarfartyget Amiral Gorsjkov. Köpeavtalet skrevs redan i oktober 2000. Sedan dess har den ryska sidan gång efter annan höjt priset medan renoveringsarbetet dragit ut på tiden. Vid en skarp övning förra året förstördes fartygets ångpannor på grund av dålig isolering, och leveransdatum är nu uppskjutet till slutet av 2013.

Den stora satsning på marinen som Vladimir Putin nu lovat handlar om återupprustning från relativt låg nivå. Mycket av de utlovade pengarna ska spenderas först mot slutet av planeringsperioden som sträcker sig till år 2020, och det är högst osäkert om alla fartyg som utlovats faktiskt blir verklighet.

Mer oroväckande är den allt mer aggressiva nationalistiska retoriken som även märks tydligt i de paranoida lagar som drivits igenom på löpande band det senaste året. Lagarna utpekar tydligt människorättsaktivister och oppositionella som fientliga utländska agenter och gör det möjligt att definiera nästan vilka som helst kontakter med utlänningar som landsförräderi. Putins tredje mandatperiod verkar bli en tid av ökande pseudopatriotism där yttervärlden utmålas som en fientlig omringning och oljepengar öses in i den ineffektiva militära industrin för att hålla arbetarna sysselsatta och den ryska flaggan högt.

En kortare version i Sydsvenskan 2013-01-16

Mer på temat: