Oligarken i presidentens skugga

Det är en fascinerande historia om två kaospiloter – en berättelse om den nitiske KGB-agenten och den ambitiöse ungkommunisten som överlever Sovjetunionens skeppsbrott och sedan var på sitt sätt försöker använda de kvarvarande bitarna för att bygga en ny framtid.

Det är en fascinerande historia om två kaospiloter – en berättelse om den nitiske KGB-agenten och den ambitiöse ungkommunisten som överlever Sovjetunionens skeppsbrott och sedan var på sitt sätt försöker använda de kvarvarande bitarna för att bygga en ny framtid. En av dem störtar till slut.

Den försiktige KGB-mannen klänger fast i det som finns kvar av systemet, lyder befälhavaren, manövrerar i byråkratin och klättrar tills han når toppen. Han blir Rysslands president.

Ungkommunisten ser möjligheter där andra ser en katastrof. Han importerar datorer, grundar en bank och blir stormrik på att sammanlänka bitar av den sönderfallande sovjetiska planekonomin med den kaotiska marknadsekonomi som håller på att ta form.

Också han når toppen – han blir ägare till Rysslands största oljebolag, landets rikaste man, och så småningom en kringresande predikant för marknadsekonomi, fri politisk konkurrens och öppenhet av västligt snitt.

Nu har det gått tio år sedan de två drabbade samman. Vladimir Putin pekade ut Rysslands väg och Michail Chodorkovskij blev världens mest kände politiske fånge.

I sin nya bok med den krångliga titeln “Oligarken mot presidenten – tvekampen mellan Chodorkovskij och Putin” berättar Stig Fredrikson historien som ledde till den ödesdigra dagen för tio år sedan, när Michail Chodorkovskij i direkt tv-sändning från rundabordsmötet i Kreml kritiserade Vladimir Putins omgivning för omfattande korruption och inkomptens – och vad som hände sedan.

Bitvis lyckas han riktigt bra, speciellt när Michail Chodorkovskij får tala med egna ord.

“Putin är smart, stark och elak”, förklarar Chodorkovskij. “Han har sina principer, sina regler som avgör hur han ska agera”, fortsätter han, och medger att han själv är väldigt lik Putin. “Skillnaden är att jag har lyckats (eller tvingats) bli vuxen. Det har inte han. Han ser allt som ett spel, visserligen farligt och allvarligt, men ändå bara ett spel där det inte existerar några människor, utan bara ‘pjäser’ som man ‘aldrig behöver skämmas’ inför.”

Citatet är ett av många som Fredrikson hämtat ur Chodorkovskijs färska bok Tiurma i volja (“Fängelse och frihet”). Boken kom ut på ryska i slutet av oktober 2012 och ger en unik inblick i Chodorkovskijs syn på Rysslands utveckling och sin egen roll i den.

Fredrikson tampas med de problem det innebär att huvudpersonen sitter i fängelse, med mycket begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden. Han har valt att inleda och avsluta boken med sin oredigerade korrespondens med Chodorkovskij, med inskjutna kommentarer. Det är förståeligt att han vill lyfta fram sitt unika material, men inte helt logiskt för läsaren, speciellt eftersom vissa av Chodorkovskijs formuleringar förblir enigmatiska även efter Fredriksons kommentarer.

Chodorkovskij har från fängelset brevväxlat också med de kända författarna Ljudmila Ulitskaja, Boris Akunin och Boris Strugatskij. Åtminstone brevväxlingen med Ulitskaja och Akunin finns tillgänglig även på engelska. Förra veckan publicerade sajten Snob.ru dessutom Chodorkovskijs intressanta brevväxling med den nu öppet oppositionella tv-stjärnan Ksenija Sobtjak.

Den största behållningen av Fredriksons bok finns på de tjugo sidor där Chodorkovskijs och Putins öden möts och bryts. Även kapitlet om Chodorkovskijs väg från ungkommunist till oljebaron är intressant och informativt – det har inte skrivits speciellt mycket om Chodorkovskij på svenska.

Halva boken handlar dock om Vladimir Putins väg till makten och hans politik, ett ämne som under de senaste åren redan avhandlats i en mängd böcker, även på svenska. Fredriksons slutsats är att Putin är en bakåtsträvare som inte har någon vision för ett modernt, demokratiskt och pluralistiskt Ryssland. Analysen är väl underbyggd och korrekt, men knappast nydanande. Oligarken hamnar i presidentens skugga.

Faktauppgifterna i boken är i huvudsak obestridliga, men på sidan 195 hävdar Fredrikson att “hundratusenatals ryssar emigrerar varje år eftersom de misströstar om att kunna bygga upp ett bra liv”. Någon källa till påståendet uppges inte. Enligt officiell statistik är det ungefär 30.000 personer som årligen flyttar från Ryssland, därav mindre än hälften till länder utanför före detta Sovjetunionen.

Fredrikson kan inte motstå frestelsen att avsluta boken med en kort sammanfattning av det senaste årets protestvåg. Där känns hans analys redan något daterad, även om han helt korrekt avläser en tendens till ökande förtryck av oppositionen.

Om inget oväntat sker (ett i och för sig helt orimligt antagande när det gäller Ryssland) släpps Michail Chodorkovskij på fri fot i oktober 2014. Då är han en helt annan man än den som greps i oktober 2003, och han möter ett helt annat Ryssland. Putins Ryssland.

En kortare version av texten publicerades i Sydsvenskan 2013-03-18

Mer på temat

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

5 svar på ”Oligarken i presidentens skugga”

Migrationen är nog större än vad officiell statistik visar, men ingen vet exakt med hur mycket. Många förblir idag registrerade i Ryssland medan de bor och arbetar i EU.

Jag kollade lite. Enligt den ryska statistikmyndigheten flyttade det 128 personer från Ryssland till Sverige 2010, medan SCB meddelar att det flyttade in 1.221 ryska medborgare (394 män och 827 kvinnor) till Sverige under samma år, tio gånger mer alltså. Så något lurt är det här.

Men hur som helst, en källa eller ett resonemang kring siffran hade inte varit fel.

Beträffande omfattningen av den ryska emigrationen: Två internationellt välrenommerade ryska ekonomer, Jurij Andrienko som då tillhörde Cefir i Moskva och Sergei M. Guriev – då verksam vid CEPR i Washington, gjorde en kritisk granskning av den ryska migrationsstatistiken i mitten av 2000-talet.

De konstaterade att i OECD-statistiken för 2005 rapporterades avsevärt fler inflyttade ryssar än som uppgavs ha flyttat ut från Ryssland enligt officiell rysk statistik. Deras slutsats var att antalet emigranter från Ryssland vid den tidpunkten var minst 20 procent fler än som redovisades i officiella data. De uttryckte en misstanke om att data hade förfalskats medvetet av prestigeskäl.

Så om vi förutsätter en liknande (eller varför inte något större) förvrängning av statistiken i dag och till det lägger den “flytande” emigrationen, dvs ryssar som pendlar mellan boende hemma och en plattform utomlands dit de kan fly vid behov ligger nog emigrationen på en nivå avsevärt över 30.000 om året.

Jag kan bekräfta från min vänkrets av emigrerade ryssar att det är väldigt vanligt att inte officiellt avregistrera sig från Ryssland när man flyttar utomlands, så det är nog precis som Martin antyder en stor förklaring till diskrepansen. Den svenska statistiken räknar ju också väldigt högt (inte bara de som fått medborgarskap/uppehållstillstånd utan så vitt jag förstår även de som är här på tillfälliga arbets-/studentvisum, dvs alla som får svenskt personnummer). Generellt är nog de flesta befolkningsregister bättre på att räkna inkommande (som ju oftast måste registrera sig) än utflyttade (som ofta inte avregistrerar sig).

Frågan hur många det är som verkligen emigrerar från Ryssland årligen är förstås svår att svara på (och naturligtvis finns det dessutom även en inte obetydlig ström av ryssar som flyttar hem till Ryssland igen även efter flera år utomlands). En publik indikation av “emigreringsviljan”, om man får kalla det så, är antalet som deltar i det amerikanska Green Card-lotteriet (167 000 för 2012) men det är relativt sett ungefär lika stor procent av befolkningen som från Sverige och endast en bråkdel av dessa vinner ju Green Card. http://immigrationroad.com/green-card/green-card-lottery-dv-2012-results-and-data.php

Tittar man på den här statistiken http://www.dhs.gov/xlibrary/assets/statistics/publications/lpr_fr_2011.pdf (som inte nämner Ryssland bland de 20 länderna med flest legala immigranter till USA 2009,2010 och 2011) så verkar det som om det är färre än 12,800 ryssar som permanent flyttar till USA varje år. (Senast Ryssland syntes i den statistiken var 2005, då 18 000 ryssar immigrerade till USA). Här är också ett par fina kartor med diagram som visar immigrationen till USA från olika länder ända sedan tidigt 1800-tal och fram till 2010: http://www.dhs.gov/xlibrary/assets/statistics/maps/lpr/lpr_map_icolr_1820_2010.pdf

Där ser man ganska tydligt att.immigrationen från Ryssland till USA varit betydligt lägre under 2000-talet än under 90-talet och att den har minskat under de senaste åren (den högsta siffran på 2000-talet var sannolikt 2005).

Med tanke på hur stor immigrationsmagnet USA är i en internationell jämförelse (grovt räknat säkert jämförbar med EU) så tycks Fredriksons påstående om “hundratusentals” emigrerande ryssar varje år verkligen ogrundat (i alla fall om han syftar på till Väst, och inte t.ex. till Ukraina, vilket vi väl får anta).

En snabb koll i den officiella ryska statistiken säger att 4000 ryssar flyttade till USA under 2005 (samma år som vi vet att 18000 ryssar fick permanent uppehållstillstånd i USA). Det exemplet ger nog en ganska bra (om än grov) fingervisning på hur mycket den officiella ryska statistiken underskattar emigrationen (4-5 gånger).

Sammanfattningsvis skulle jag uppskatta den nuvarande årliga ryska emigrationen till USA, EU, Israel och andra “Väst”-länder till någonstans i spannet 25 000-50 000 och jag kan inte se några belägg för att den skulle ha ökat under de senaste åren, snarare tvärtom.

Stängt för kommentering.