Drömmar om en bättre tid

Esperante

Jag hade knappt hört talas om den azeriske författaren Akram Aylisli innan ett politiskt parti med det kanske inte helt träffande namnet Müasir Müsavat (”modern jämlikhet”) utlovade motsvarande 80.000 kronor till den som skar av hans ena öra.

– Killarna ska ha jodlösning, bomull och binda i fickan. De skär av örat, och så lägger de om med detsamma. Vid Gud, det kommer inte att göra ont, lovade partiledaren Hafiz Hacıyev i en azerisk tv-intervju.

Uttalandet väckte lite väl mycket internationell uppmärksamhet, och Hacıyev har ”för tillfället” dragit tillbaka löftet om belöning.

Men det var det lilla. Aylisli, som tidigare bland annat suttit i Azerbajdzjans parlament, har fått sin statliga författarpension indragen och förlorat alla sina statliga utmärkelser. Hans böcker har bränts på bål och stora demonstrationer mot honom har ordnats i detta land där polisen i vanliga fall stoppar alla spontana opinionsyttringar med några välriktade batongslag.

Både Akram Aylislis fru och hans son har förlorat sina jobb. I slutet av februari hade förföljelsen nått sådana proportioner att den 75-årige Aylisli tyckte det var bäst att fly landet. Nu befinner han sig i Turkiet. Och allt detta på grund en tunn roman med namnet Stendrömmar (Daş yuxularКаменные сны) som han i december 2012 lät publicera i den ryska litteraturtidskriften Druzjba narodov (”Folkens vänskap”).

Den azeriska kritiken mot Stendrömmar handlar inte alls om litterär kvalitet, sådana bagateller bryr sig Aylislis belackare inte om, ifall någon av dem till äventyrs råkat se texten. Anklagelserna går i stället ut på att Aylisli i sitt verk inte uttrycker hat (utan snarare kärlek) gentemot ärkefienden, armenierna.

Mer specifikt har många varit upprörda över att Aylisli inte nämner massakern på hundratals azeriska invånare i Xocalı (Chodzjaly) under kriget i Nagorno-Karabach i februari 1992. Synpunkten är märklig med tanke på att handlingen i boken i huvudsak utspelar sig i det kaotiska Baku kring årsskiftet 1989-1990, där det pågick pogromer på armenier. Hur skulle huvudpersonerna kunna veta vad som inträffar två år senare?

Boken inleds på sjukhuset i Baku, dit den åldrande skådespelaren Nuvariş Qarabağlı har fört sin store kollega Saday Sadıqlı. Denne har blivit misshandlad av en folkmassa som tog honom för en armenier, eftersom han försökt rädda en gammal armenisk mans liv.

Den store skådespelaren Saday Sadıqlı är medvetslös och svävar mellan liv och död. Medan han ligger på sjukhusbritsen drömmer han sig tillbaka till sin hemby Aylis i Nachitjevan. Dessa drömmar i andra kapitlet är fundamentet som hela berättelsen ligger på, och som även gett upphov till bokens namn.

Jag visste inte ens att byn existerade, och skådespelaren Saday Sadıqlıs drömmar om den verkade helt osannolika – men de är grundade i verkligheten. Det stämmer att Aylis en gång var en betydelsefull, huvudsakligen armenisk medeltidsstad. Vid förra sekelskiftet bodde det både armenier och azerier i byn, men huvuddelen av de armeniska invånarna massakrerades av den turkiska armén som ockuperade Nachitjevan i slutskedet av första världskriget.

Aylis är även författaren Akram Aylislis hemby – han har tagit bynamnet som sitt författarnamn, officiellt heter han Naibov – och Saday Sadıqlı, som drömmer sig tillbaka till sin idylliska barndomsby, kanske är hans alter ego.

Men de andra huvudpersonerna kommer inte undan den krassa verkligheten. Den mindre kända skådespelaren Nuvariş Qarabağlıs välordnade liv har slagits till spillror av den bordell som etablerats i grannlägenheten på 10:e våningen efter det att grannen, en gamla armenisk kvinna, kastats ner från balkongen av banditer. Att vända sig till myndigheterna hjälper inget till, för om det alls finns några myndigheter kvar i den kaotiska staden så är de i maskopi med banditerna – eller tvärtom.

Eftersom Nuvariş Qarabağlı är rädd för att banditerna snart kommer och kastar ner även honom från balkongen, för att kunna utvidga sin bordellverksamhet, försöker han få tag i en pistol. Efter att uttan framgång ha dragit i olika trådar förstår han till slut att enda sättet att söka sig till nationalistiska Folkfronten, vars ledare han dessutom råkar känna. Men han kommer aldrig fram dit – det är utanför Folkfrontens tillhåll han i sista stund räddar kollegan Saday Sadıqlı som folkmassan håller på att slå ihjäl.

Här och där återkommer vi till Saday Sadıqlıs liv under den oroliga tiden i slutet av 1989, när det tidigare välordnade samhället bit för bit faller samman, ett maktvakuum uppstår och den etniska konflikten blåses upp. Saday Sadıqlı håller sig mest hemma, men tar sig ibland till järnvägsstationen för att se tåget Baku-Jerevan avgå, en sista kvarvarande symbol av mer ordnade tider.

En dag kommer han hem till sin fru i sönderrivna och smutsiga kläder, kritvit i ansiktet och helt mållös. Han har sett folkmassan vid stationen tända eld på en armenisk kvinna. Han vill bara dö, det är enda utvägen. Och när han sedan ligger medvetslös på sjukhusbritsen och drömmer om sin gamla hemby är det som om han själv ställs inför valet: vill han verkligen tillbaka till den krassa verkligheten.

Och trots att den stora skådespelaren svävar mellan liv och död har hans kollega Nuvariş Qarabağlı inte synts på sjukhuset på flera dagar. Till slut visar det sig varför: han har trillat ner från tionde våningen.

Det är ingen optimistisk bok Akram Aylisli har skrivit, men den är ärlig och välskriven. Det är uppenbart att han funderat länge på berättelsen, åtminstone sedan 2006-2007 när han satte texten på pränt i sin gamla hemby Aylis, men förmodligen mycket längre. Något liknande har mig veterligen inte tidigare publicerats i Azerbajdzjan, och strikt taget inte denna gången heller – texten kom ju ut på ryska, i en rysk tidskrift, även om det nu finns även en azerisk version på nätet.

Akram Aylisli har sagt att han fattade det slutgiltiga beslutet att publicera texten i augusti förra året, när den azeriske officeren Ramil Safarov, som under en Natokurs i Ungern yxmördade en armenisk kollega, mottogs som nationalhjälte hemma i Baku. Att det skulle bli hård kritik förstod han – men inte till denna grad.

Förutom medlidandet med armenierna finns det även andra saker i boken som kan reta upp en trångsynt publik: två av huvudpersonerna verkar tvivla på nödvändigheten av omskärelse, och Nuvariş Qarabağlı har en återkommande dröm om hur han omvänder sig till kristendomen för att botgöra för allt det onda som drabbat armenierna. Och kanske allra värst: den nuvarande presidentens pappa Heydar Aliyev, partiledaren som hamnade i onåd under Gorbatjovs perestrojka och sedan återkom som det självständiga Azerbajdzjans tredje president 1993, porträtteras som en despot.

Akram Aylisli väntade länge med sin bok, vars egentliga huvudperson är Azerbajdzjans nationella trauma och tragedi. Inte minst reaktionerna på boken visar att den fortfarande träffar en mycket öm punkt. Författaren och hans fåtaliga försvarare i Azerbajdzjan är värda all respekt. Boken är värd att läsas.

Fotnot: På azerbajdzjanska skrivs författarens namn Əkrəm Əylisli. Hans hemby heter Əylis. Före detta presidentens fullständiga namn var Heydər Əlirza oğlu Əliyev. Bokstaven ə (ungefär ä) brukar på andra språk med latinsk skrift oftast återges med a, och jag väljer att följa den konventionen. Övriga azeriska bokstäver (ğ, ı, ş) lämnar jag oförändrade.

Mer på temat:

5 kommentarer till “Drömmar om en bättre tid

  1. Bra artikel, tack! (och imponerande att du faktiskt läste boken också! :) Stormen kring Aylisi illustrerar ju, som du också nämner, väldigt tydligt dessvärre hur akut konflikten fortfarande är (snart 20 år efter vapenvilan). Jag hört diskussioner om att tidpunkten för att ”uppmärksamma” Aylislis ”svek” valdes mycket noggrant nära Chodzjaly-årsdagen för mesta möjliga resonans. /Sofie

  2. Det är synd att du återger bokstäven ə med a. Den borde återges med ä eller lämnas oförändrad.

    • Jo det är klart. Den det är allra mest synd om i den här historien är givetvis den fina bokstaven ə. Men så länge TT skriver Aliyev och inte Äliyev så gör jag detsamma.

  3. Jag har en väninna i Baku, som gav mig en skakande skildring av förföljelse av en mobb ungdomar. Det måste ha varit 1989 – 90 när hela Sovjetbygget gungade, konflikten över Nagorno Karabach. Då var det inte nådigt att vara armenier. Min väninnas armeniskt födda mamma låg sjuk i ett rum i en lägenhet hon bott hela sitt liv som Bakubo. Min väninna satt hela natten, rökte och var skräckslagen. En granne – som mycket väl kände till situationen – skrek åt mobben att här finns inga armenier. Försvinn!
    Utvecklingen i landet är oroväckande, allt fler rapporter kommer om musiker, författare som förföljs. Vapenvilan borde övergå i fredsavtal, med nuvarande gränsdragning. Gå vidare – utvecklas istället för att hålla konfliken vid liv! Låt IDPS får land att bruka, riktiga bostäder för oljepengarna! Tillsätt en kommission som förenar folken, försonar dem, som i Sydafrika.
    Nu får jag väl inte visum mer…

Kommentarerna är stängda.