Vladimir Pozner, mannen med många ansikten

Vem är han egentligen, denne Vladimir Pozner? Född i Paris, uppvuxen i New York, lärde sig ryska under gymnasietiden i Östtyskland, fastnade i Moskva i nästan fyra årtionden och blev sedan en omstridd tv-stjärna både i USA och Ryssland. I båda länder finns de som ser honom som en landsförrädare, fast de är oense om vilket land han i så fall skulle skulle ha förrått.

Nu betraktar han Frankrike som sitt hem, men han har fortfarande ett eget intervjuprogram på Rysslands största, statsstyrda tv-kanal. Som gäst har han bland annat haft Dmitrij Medvedev, Michail Gorbatjov (3 gånger), Hillary Clinton. En del anser att han är Rysslands bästa intervjuare, andra kritiserar honom för att kompromissa för mycket med regimen, eftersom han inte kan bjuda in vem han vill till programmet.

Pozners livshistoria är helt fantastisk. Hans självbiografiska bok Parting with Illusions, skriven på engelska, blev för tjugo år sedan en bestseller som hängde på New York Times topplista i hela tre månader. Nu har den kommit i en uppdaterad rysk upplaga, där dagens Pozner med kursiv text kommenterar och kompletterar det hans yngre version en gång skrev.

– Det hade inte varit riktigt ärligt att skriva om boken och låtsas att jag redan då tyckte det jag tycker nu, förklarade Pozner när boken kom ut i Ryssland i mars.

Redan under Brezjnevtiden blev Vladimir Pozner känd i USA för sina partitroget USA-kritiska men ändå ovanligt personliga och på något sätt amerikanska kommentarer i Moskvaradions kortvågssändningar till USA.

Någon gång frågade en lyssnare om det ändå inte är någonting som han tycker är bra i USA. Jo, svarade han, jag gillar att amerikaner verkligen får saker gjorda när de bestämmer sig för det, och jag gillar amerikanska snabbköp.

– Och om ni inte hör något mer från mig efter detta så vet ni att jag är i Sibirien, ska han sedan ha lagt till.

Han hamnade aldrig till Sibirien, men inte heller fick han åka till USA på 38 år – han ansågs inte tillräckligt tillförlitlig. Och han kanske fortfarande inte är det, helt tillförlitlig. Det är inte bara den där påstådda anspelningen på Sibirien som verkar lite för bra för att vara sann.

För en besökande amerikansk journalist i Moskva berättade han 1982 att han hade studerat amerikansk litteratur på Columbia College i New York 1950-53, men det verkar inte finnas några anteckningar om honom där. I Parting with Illusions berättar han i stället att han flyttade till Östberlin tillsammans med sina föräldrar 1948, när han var 14 år gammal. Den versionen stämmer överens med vad hans gamla skolkamrater säger – men motsägs av den helt perfekta, kultiverade New York-engelska han talar.

Det har visat sig att hans pappa – som också hette Vladimir Pozner – inte bara arbetade inom den amerikanska filmindustrin (där han tydligen inte alls hade en så hög chefsposition som Pozner den yngre låter förstå), utan också samarbetade med den sovjetiska underrättelsetjänsten. Att de amerikanska myndigheterna fick nys om detta verkar ha varit den viktigaste orsaken till att familjen 1948 tvingades lämna landet.

Det är för all del möjligt att Pozner den yngre fortfarande inte har sagt hela sanningen om sina egna kontakter med KGB. I Parting with Illusions berättar han hur KGB försökte värva honom på 1960-talet. Han vägrade, vilket ledde till att han inte fick åka utomlands förrän 1977, när han fick tillstånd att besöka först Ungern och sedan Finland för att kontrollera att han inte gör något olämpligt, innan han 1979 fick åka till Kanada, men fortfarande inte till USA.

I den ryska version som han nu har gett ut, Prosjtjanie s illjuzijami, berättar han inte mycket mer om sina mellanhavanden med KGB. Ändå är boken mycket intressant läsning, inte minst därför att han har låtit originaltexten från 1990 stå kvar, nu i hans egen ryska översättning, men lagt till sina tjugo år färskare tankar där han ur dagens perspektiv analyserar de illusioner om sovjetsystemet han hade kvar i slutskedet av Gorbatjovs perestrojka. Resultatet blir ett samtal mellan den 55-åriga sovjetkommunisten och dagens 78-årige version av samme man, som har sitt hem i Frankrike, älskar USA trots landets alla brister, och som nu kommit fram till att han nog ändå är mer amerikan än ryss.

Den 55-årige Pozner hävdar att han som politisk kommentator för Moskvaradions engelskspråkiga sändningar till Nordamerika hade stor frihet att uttrycka sig – och det hade han säkert med sovjetiska mått mätt, de försiktiga medgivanden om vissa brister i sovjetsystemet som han där kunde tillåta sig hade varit helt omöjliga på sovjetisk tv, där det överhuvudtaget inte fanns några politiska kommentatorer, bara opersonliga uppläsare som förkunnade de senaste påbuden från partikontoret.

Redan i originalupplagan 1990 ångrar den 55-årige Pozner att han i sina kommentarer försvarade förvisningen av Andrej Sacharov till Gorkij. När det begav sig hittade han också argument för att försvara den sovjetiska inmarschen i Afghanistan 1979 och nedskjutningen av ett koreanskt passagerarflygplan över sovjetiskt territorium 1983. Dagens Pozner medger utan omsvep att det han sysslade med var propaganda.

De sovjetiska myndigheterna litade på honom så mycket att han tilläts ge intervjuer i utländska medier, och i början av 1980-talet var han en regelbunden gäst i aktualitetsprogram i amerikansk tv, där han försvarade sovjetisk politik och förvirrade tittarna med sin perfekta New York-accent och sitt helt amerikanska sätt att argumentera. Men i inhemska sovjetiska medier fanns det ingen efterfrågan för den alltför västerländske Pozner, inte förrän Gorbatjovs reformer började ta fart.

Han var sovjetisk programledare för de amerikansk-sovjetiska tv-program där vanliga sovjetmedborgare och amerikaner 1985-86 för första gången kunde umgås via satellit, och där en sovjetisk deltagare fällde det historiska uttalandet ”I Sovjetunionen finns inte sex”. Enligt Pozner är det hela dock en missupfattning: en amerikansk deltagare klagade på att det är mycket sex och våld på tv i USA, och undrade om det är likadant i Sovjetunionen. En kvinna i studion i Leningrad svarade då: ”I Sovjetunionen finns inte sex… på tv”, men slutet av meningen hördes inte på grund av uppståndelsen.

Något av det mest rörande i boken är Pozners beskrivning av hur han slutligen 1986 fick tillåtelse att återigen besöka sin barndomsstad New York som han lämnade 38 år tidigare, för att vara med i Phil Donahues tv-show. Snart blev Pozner själv en populär programledare i sovjetisk tv.

Efter kommunistpartiets 28:e kongress sommaren 1990, när Gorbatjov var tvungen att ge efter för de konservativa, gick han ur partiet. Året därpå förlorade han sitt jobb som politisk kommentator på sovjetisk tv, och under kuppförsöket i augusti 1991 gick han ut offentligt i västliga medier och gav sitt stöd till Jeltsin och de krafter som ville stoppa kuppmakarna.

Samma år fick han erbjudande om jobb i USA, där han under fem år tillsammans med Donahue på tv-kanalen CNBC ledde programmet Pozner & Donahue. 1997 återvände han till Ryssland, och under Vladimir Putins två första presidentperioder 2000-2008 ledde han det politiska diskussionsprogrammet Vremena på Rysslands största, statsstyrda tv-kanal. Det är bara att hålla med om vad han själv skriver om programmet i den ryska upplagan av sin bok:

Jag blev en av ytterst få som lyckades behålla självständigheten, och det var inte så länge det gick: programmet Vremena, som började sändas under tv-året 2000-2001 och från början fick ryktet av ett objektivt, ärligt och professionellt program med nyhetsanalys lycades hålla sig på den här nivån i fyra år. Ju mer president Putins ”maktvertikal” stärktes, desto mer energiskt inskränktes ämnesvalet och gruppen av personer som var tillåtna i tv, och till slut var jag tvungen att stänga programmet: det hade förvandlats till en blek skugga av sig självt, blivit tråkigt, tandlöst och meningslöst – som alla politiska program i rysk tv.

I början av 2000-talet var Vremena ett av mina favoritprogram i rysk tv, men jag minns att det fanns folk som betraktade Pozner som en kappvändare – kanske därför att han tjugo år tidigare försvarade beslutet att förvisa Andrej Sacharov till Gorkij, kanske därför att han arbetat i USA.

Nu har Pozner som sagt ett nytt program som heter Pozner, på samma statsstyrda kanal, Kanal 1 eller Pervyj Kanal. Och fortfarande finns det folk som ogillar honom – en del kanske på grund av pappans judiska härkomst, andra därför att Pozner offentligt kritiserat den ryskortodoxa kyrkans allt starkare ställning i samhällslivet, återigen andra därför att de uppfattar honom som en utlänning som kritiserar Ryssland medan en del inte kan acceptera de kompromisser han gjorde med sovjetstaten på 1980-talet eller de kompromisser han nu måste acceptera för att kunna fortsätta ha sitt program i Kanal 1.

Pozner har själv medgett att han inte kan bjuda vem han vill till sitt program, och alldeles nyligen tvingades han dessutom avstå från det betydligt frispråkigare programmet Parfjonov & Pozner på den lilla tv-kanalen Dozjd efter krav från Kanal 1 – annars hade hans program där lagts ner. Återigen fanns det de som kritiserade honom för konformism, och kanske inte helt utan orsak. Men det kan vara på sin plats att fundera på vilka val man själv hade gjort om man hade varit i Pozners skor: en 14-åring från New York som utan att kunna ett ord ryska eller tyska först hamnade i Ösberlin och sedan 1952 i Stalins Moskva.

Kanske vet vi ännu inte allt om Pozners liv – men det vi vet är fascinerande nog.

Mer på temat:

2 kommentarer till “Vladimir Pozner, mannen med många ansikten

  1. Enligt Wikipedia var fadern inte av judisk härkomst, han var rätt och slätt jude. ”Av judisk härkomst” är en väldigt märklig stilistisk figur som om det var lite skämmigt det här med det judiska. Sonen skulle väl möjligen kunna sägas ha judisk härkomst (det framgår inte, men det kan väl tänkas att sonen inte självidentifierat som jude).

    • Det beror väl helt och hållet på vad man menar med ordet ”jude”. I nazisternas ögon var pappan helt säkert jude. Även i de sovjetiska myndigheternas ögon var han det, där delvis därför att han behöll sitt judiska efternamn. Själv vägrade han dock att identifiera sig som jude, och för sonen ljög han om sina föräldrars bakgrund när han skulle förklara att han inte är jude.

      Vladimir Pozner den yngre blev förresten först kuggad vid inträdesprovet till universitetet i Moskva, på grund av det judiska efternamnet. Sedan använde pappan sina KGB-kontakter, eller vad det nu var, och sonen kom ändå in.

      Ska vi prata om Vladimir Pozner den yngres härkomst så är det väl lika viktigt att nämna att hans mamma var fransk och att han alltid pratade franska med henne. Han har också släkt i Frankrike, och det är väl därför han nu har sitt egentliga hem där. Han och hans bror Pavel är också ägare till den franska restaurangen Chez Géraldine i Moskva, som fått namn efter deras mamma.

Kommentarerna är stängda.