Sovjet på månens baksida

Vad skulle hända om en polis från dagens Ryssland plötsligt hamnade i 1970-talets Sovjet? Vad skulle han känna igen, vad skulle vara annorlunda, vad skulle vara obegripligt? Det är vad höstens mest uppmärksammade tv-serie i Ryssland handlar om.

Vad skulle hända om en polis från dagens Ryssland plötsligt hamnade i 1970-talets Sovjet? Vad skulle han känna igen om han fick arbeta inom den sovjetiska milisen, vad skulle vara annorlunda, vad skulle vara obegripligt?

Det är precis vad höstens mest uppmärksammade tv-serie i Ryssland, Obratnaja storona luny (Månens baksida), handlar om. Förlagan är BBC:s världsberömda tv-serie Life on Mars, vars koncept det ryska produktionsbolaget Sreda skaffat rättigheterna till och vidareutvecklat. Precis som i den brittiska varianten skadas huvudpersonen i en bilolycka och vaknar sedan upp på samma ställe fast i en annan tidsålder.

Som sin brittiska förlaga Sam Tyler hamnar även den ryske polisen Michail Solovjov i ett helt annat land än det han är van vid. Men förändringarna som skett i Ryssland är mycket mer genomgripande än de Sam Tyler måste tampas med. Det är inte bara mobiltelefonerna och datorerna som har försvunnit, hela världen har vänts upp och ner. Landet heter återigen Sovjetunionen, polisen heter milisen och osanktionerat innehav av dollarsedlar är ett brott som kan straffas med döden.

Ändå är det mycket som är sig likt. I en talande scen bärs ett jättelikt porträtt av kommunistpartiets generalsekreterare Leonid Brezjnev förbi huvudpersonen i en korridor. När han blinkar förvandlas Brezjnev för ett ögonblick till Vladimir Putin. Sedan är allt som vanligt igen i 1979 års Sovjetunionen. Det är just dessa blinkningar som gör serien sevärd. Samtidigt är det intressant att fundera över vilken bild av Brezjnevs Sovjet som visas upp.

Den moderna ryska polisen Michail Solovjov är något av en superhjälte i jämförelse med sina lite tröga och fantasilösa sovjetiska kollegor. Men han är också brutal, våldsam och hänsynslös på ett sätt som får sovjetmiliserna att baxna. Han gör husrannsakan utan sanktion, klår upp misstänkta för att få dem att erkänna och lägger undan pengar som skulle bifogats förundersökningen som bevismaterial. (I den brittiska versionen är det tvärtom polisen från 2000-talet som baxnar när 70-talskollegorna struntar i lagparagraferna.)

Hela serien genomsyras av tanken att den sovjetiska milisen är ungefär som dagens ryska polis – fast lite mer naiv, men i gengäld mycket ärligare och laglydigare. Detsamma gäller bilden av hela sovjetsamhället – visst finns det bovar, och en del av dem är dessutom i maskopi med säkerhetstjänsten KGB, men på det hela taget litar människorna på varandra och framför allt på milisen.

Om man inte kan lita på milisen, då är hela samhället i upplösningstillstånd. Ungefär så säger Solovjovs sovjetiske chef i ett av avsnittet. Just det, svarar Solovjov, och tänker då uppenbart på dagens Ryssland. Många tittare nickar säkert igenkännande, och de små kritiska pikarna har säkert bidragit till seriens popularitet i Ryssland. Samhällskritik på den här nivån är tillåten även på statsstyrda ryska ettan, kanalen där serien sändes i november, speciellt när man samtidigt visar upp en bild av Sovjetunionen som passar den officiella historieskrivningen.

Köerna, varubristen och höga befattningshavares möjligheter att på otillbörligt sätt påverka polisens arbete visas upp som de huvudsakliga bristerna i sovjetsamhället, men på det hela taget är bilden av Brezjnevs Sovjet i tv-serien väldigt idealiserad. Slutet av 1970-talet var kanske Sovjetunionens höjdpunkt när det gäller ekonomin, men för att se en annan sida av verkligheten bör man förutom Månens baksida även se Aleksej Balabanovs film Gruz 200.

Trots den idealiserade bilden av Sovjetunionen – eller kanske delvis på grund av den – är Månens baksida en av de mest intressanta och välgjorda ryska tv-serierna jag sett på länge. Hur 1979 års Moskva beskrivs i serien säger mycket om vad dagens Moskvabor längtar efter – ordning och reda, en ärlig poliskår man kan lita på, en stark supermakt som hela världen respekterar, en stark tro på framtiden – och inga trafikstockningar på de breda, soliga avenyerna i Sovjetunionens huvudstad.

Beskrivningen av 1970-talets Sovjet är givetvis bara en liten, om än viktig, del i berättelsen. Dessutom ingår fantastiska inslag, en galen massmördare som Solovjov jagar både i 2000-talets Ryssland och i 1970-talets Sovjet samt Solovjovs mamma som i serien plötsligt blir hans fru eftersom han återuppstått i sin pappas kropp. Solovjov lämnar hemmet för att undvika den omöjliga ekvationen – precis som hans pappa gjorde i hans barndom – men lyckas inte lista ut hur han ska göra för att också lämna 1970-talet och ta sig tillbaka till sin egen värld.

Serien är som sagt välgjord, skådespelarna lysande, och den i och för sig helt irrationella berättelsen är skickligt sammanflätad med små blinkningar där 1970-talets Sovjet möter den värld vi känner igen. Där finns en spionsten, insmugglade Abbaskivor, en livs levande Vysotskij och mullret från en katastrof som närmar sig i Afghanistan.

Jag hade svårt att sluta titta och tog mig igenom alla 16 delar på en vecka. Nu undrar jag när nästa säsong kommer. Mycket tyder på att den kan handla om Solovjovs pappa från 1970-talet som plötsligt hamnar i sin sons kropp på 2010-talet. Blir det så kommer vi plötsligt mycket närmare dagens verklighet. Det kan bli intressant.

Mer på temat

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

5 svar på ”Sovjet på månens baksida”

Åh, vad roligt, jag hörde om serien på radio härom dagen och undrade om den var sevärd!

Många ryska filmer och tv-serier dyker snabbt upp på sajter som Rutracker.org (en rysk motsvarighet till Pirate Bay), uppenbarligen mer eller mindre med upphovsmännens goda minne, eftersom sajten regelbundet plockar bort torrents som upphovsrättsinnehavarna inte vill ska vara där.

När det gäller just Обратная сторона луны vill produktionsbolaget (ännu?) inte att serien ska finnas tillgänglig för nedladdning, kanske därför att de vill tjäna pengar på dvd-versionen som kommer snart och som kan bli populär. Därför har man anställt folk som har som enda uppgift att jaga torrents och ta ner dem. De torrents som finns på Rutracker.org är därför nu markerade “stängd på upphovsrättsinnehavarens begäran”.

Det är väl känt att man också kan hitta torrents med hjälp av vanliga sökmotorer, exempel genom att på Google skriva in namnet på det verk man letar efter samt “filetype:torrent”. När Google får anmälningar om torrents med innehåll som kränker upphovsrätten byts sökresultatet ut mot en text där det står att resultatet döljs på begäran av upphovsrättsinnehavaren.

Eftersom den här serien är väldigt populär i Ryssland dyker det dock upp nya torrents i ungefär samma takt som upphovsrättsinnehavarna hinner ta ner de gamla. Det enda riktigt effektiva sättet att bekämpa piratkopieringen hade nog varit att direkt ge ut en laglig version av serien som man hade kunnat ladda ned mot rimlig ersättning. Men där är vi ännu inte, tyvärr. Än så länge måste den som vill vara laglydig vänta tills dvd-versionen kommer.

Stängt för kommentering.