Putin och skallmätarna

Genom att använda etnisk härkomst som argument mot en av sina kritiker har Vladimir Putin tagit ett steg över det som hittills har varit en röd linje i det mångetniska Ryssland. Högst medvetet, verkar det som.

Att Putin häromdagen offentligt skällde ut Aleksej Venediktov, chefredaktören för den kritiska radiostationen Echo Moskvy, har fått viss uppmärksamhet även i internationella medier, och med all rätt. Uttalandet om författaren Boris Akunins georgiska pappa har inte uppmärksammats lika mycket, trots att det säger en hel del om Putin.

Putins möte med chefredaktörer för de tyngsta massmedierna i Ryssland ägde faktiskt rum på Venediktovs initiativ. Att första delen av mötet var öppen för tv-kamerorna var givetvis Putins beslut – han ville få ut sitt budskap.

Budskapet bestod av två delar. För det första är det i Ryssland den riktiga yttrandefriheten finns. För det andra är hans, Putins, motståndare en splittrad skara suspekta typer och knappt ens riktiga ryssar.

Den första delen av budskapet fick han fram genom att plötsligt och uppenbart planerat bli arg på Echo Moskvys chefredaktör. Anledningen till vredesutbrottet var att någon på Echo Moskvy sagt att det inte spelar så stor roll hur nära Rysslands gräns Nato placerar raketer som ska ingå i västalliansens robotsköld.

Att yttra något så opatriotiskt skulle aldrig tillåtas i amerikansk tv, verkar han anse. Som exempel tar han den ossetiska flicka som under georgienkriget ”tystades med hostningar och konstiga ljud” när hon i Fox News försökte berätta hur elaka georgierna är.

Man undrar om Putin verkligen fortfarande tror på det han säger, och om han har sett hur inslaget såg ut i Fox News, innan det förvrängdes av hans egen propagandamaskineri. Här är vad jag skrev den gången.

Därutöver anklagade han Rysslands bästa nyhetsstation Echo Moskvy för
att ”hälla diarré över mig från morgon till kväll”. Något liknande skulle vara otänkbart i USA, menar han:

Вы понимаете, чтобы вот так обслуживали интересы России в отношении США на каком-то канале, который принадлежит государственной компании, – я это просто не представляю, это просто невозможно. А вы говорите, свобода слова. Где же она тогда, если не здесь?

Förstår ni, att på detta sätt tjäna Rysslands intressen gentemot USA på någon kanal som tillhör ett statligt företag, det är inte bara att jag inte kan föreställa mig det, det är helt enkelt omöjligt. Och ni pratar om yttrandefriheten. Var finns den då om inte här?

Där var alltså första budskapet, samtidigt med en klar antydan om att Echo Moskvy kanske bör ta det lite lugnt med kritiken eftersom statsstyrda Gazprom Media äger majoriteten av aktierna.

Andra budskapet kom när Putin fick frågan om han inte tänkte träffa några av de personer som leder rörelsen för rättvisa val, exempelvis den populära författaren Boris Akunin, vars riktiga namn är Grigorij Tjchartisjvili.

Först sade Putin att han visst gärna träffar några av de nämnda personerna, men att dessa nog egentligen inte är intresserade av att träffa honom, eftersom de inte kommer på möten de är inbjudna till. Till saken hör att Putin aldrig bjudit in någon till ett riktigt möte, bara till en formell prisutdelning där det inte fanns någon möjlighet till seriös diskussion – och även det lät han göra med extremt kort varsel, som för att försäkra sig att ingen skulle kunna komma.

Men sedan gick han vidare:

Вот, например, мы все любим писателя Акунина. Он пишет очень интересные, для меня, во всяком случае, вещи. Это экранизируется. Он, насколько мне известно, этнический грузин. Я понимаю, что он мог не воспринимать действия России во время известного кризиса и событий на Кавказе, а, по сути, вооруженной борьбы между Грузией и Россией, когда Россия вынуждена была защищать югоосетин и наших миротворцев, на которых напали и просто убили.

Till exempel så älskar ju vi alla författaren Akunin. Han skriver saker som åtminstone för mig är mycket intressanta. Det görs filmer efter hans böcker. Såvitt jag vet är han en etnisk georgier. Jag förstår att han inte kunde acceptera Rysslands agerande under krisen och händelserna i Kaukasien som faktiskt var väpnad kamp mellan Georgien och Ryssland, när Ryssland var tvunget att försvara sydosseter och våra fredsbevarare, som angreps och helt enkelt dödades.

Nu är Akunin (Tjchartisjvili) rysk medborgare, uppvuxen i Moskva. Han är en rysk författare som inte ens talar georgiska. Däremot kan han japanska, han kanske är japansk agent också? Eller israelisk, eftersom hans mamma var judinna?

Visst, hans pappa var georgier, och sovjetisk artilleriofficer. Men att öppet använda en persons etniska härkomst som politiskt argument har i Ryssland hittills varit något som bara extremnationalister nedlåtit sig till. Det är också en mycket farlig väg att gå, eftersom 20 procent av Rysslands befolkning inte är ryssar.

I en intervju på Echo Moskvy sade Boris Akunin att uttalandet om hans georgiska härkomst säger mer om Putin än om honom själv. En annan känd rysk medborgare med georgiskt efternamn, Nikolaj Svanidze, utvecklade resonemanget i programmet Osoboje mnenie på fredagskvällen:

Исходя из этой логики, нужно говорить: «А какое право имеет высказываться по российской политике внутренней или внешней человек, у которого отец – грузин? А какое право имеет высказываться по российской политике, скажем, в отношении продаж оружия Ирану или какой-нибудь другой проблеме, человек, у которого мать – еврейка? А какое право имеет вообще высказываться человек, у которого там кто-нибудь из родителей украинец? А у нас с мусульманскими разными странами бывают сложные отношения, с Афганистаном воевали. А он – татарин этнический.»

Utifrån den här logiken måste man säga: ”Vilken rätt har en person med georgisk pappa att uttala sig om rysk inrikes- eller utrikespolitik? Och vilken rätt har man att uttala sig om rysk politik angående exempelvis försäljning av vapen till Iran eller om någon annan fråga om ens mamma är judinna? Och vilken rätt har man överhuvudtaget att uttala sig om någon av föräldrarna är ukrainare? Och det händer att vi har komplicerade förhållanden med muslimska länder, vi har krigat med Afghanistan. Och han där är etnisk tatar.”

Eftersom även människor med ryska efternamn kan ha icke-ryska föräldrar eller förfäder skulle nästa logiska steg vara att börja mäta skallar så som rasbiologer gjorde för hundra år sedan, säger Svanidze.

Nu var det ju inte det Putin ville komma till, han ville bara hitta ett sätt att misstänkliggöra den superpopuläre Akunin, på samma sätt som han försökt mistänkliggöra exempelvis valövervakarorganisationen Golos genom att påpeka att organisationen accepterar ekonomiskt stöd från utländska källor. Men trevligt är det ändå inte.

Mer på temat:

12 kommentarer till “Putin och skallmätarna

  1. Pingback: Putin och skallmätarna | diVERse | boracayp

  2. Som numera Hitlerkännare efter att ha läst två supertungviktare bland kännare, och tegelstenar; Hitler en Biografi, av Joachim Fest; samt Inside the Third Reich, av Albert Speer, nazisten som inte var någon nazist; så vågar jag dra slutsatser om statsmannen Putin.

    ”Den första delen av budskapet fick han fram genom att plötsligt och uppenbart planerat bli arg på Echo Moskvys chefredaktör. Anledningen till vredesutbrottet var att någon på Echo Moskvy sagt att det inte spelar så stor roll hur nära Rysslands gräns Nato placerar raketer som ska ingå i västalliansens robotsköld.”

    Det var precis så som Hitler agerade med, jag vill inte säga beräknande, men kontrollerade vredesutbrott, ju mer det närmade sig undergången. Det är möjligt att det är en försvarsmekanism när makten håller på att glida en ur händerna, och en egenskap som stora statsmän har, eller ett vapen att ta till när andra vapen tryter. Kanske en form av uttryck för maktabstinens? Hitler var i alla fall en mycket självdiciplinerad person fram till slutet. Exemplet Hitlers statsmannaegenskaper och abstinenssymtom tolkas oftast som en del av Hitlers personlighet, eftersom Hitler medvetet förkroppsligade staten genom att bära först partiuniform, och när kriget kom, militär uniform. Också för att han mot slutet blev en maktjunkie drar man likhetstecken mellan statsmannaegenskaper och dess restprodukter, med mannen Hitler, samt för att han har så få jämlikar i statsmannasammanhang dras felaktiga slutsatser av mindre stora män och historiker. Det är samma med folk och Putin.

    Roger Klang

  3. Jag själv såg hela intervjun och vill bara göra detta inlägg.I Sverige får vi aldrig se en sådan debatt mellan en premiärminister och en redaktör, bara det visar att Ryssland är mer öppet än Sverige. Att Putin reagerar mot Golos Och Navilniy för att de är finansierade av amerikanska NGO är helt rätt. Skulle USA acceptera att Ryssland finansierar exempelvis Occupy Wall street rörelsen. Ni måste vidga er syn från Rysskräcken och bedöma Ryssland från Rysslands förutsättningar och inte från era naiva västerländska drömmar.

    Даваи Путин!

    • Hur menar du, på vilket sätt ger Svanidze uttryck för ”naiva västerländska drömmar” och ”rysskräck”? Och på vilket sätt finansieras Navalnyj av amerikaner? Jag förstår inte.

    • Läste med stort intresse artiklarna du länkar till. Intressant främst för att förstå vilken typ av källor som formar din världsbild, och vad de utgår ifrån. En hel del av det som nämns i artiklarna stämmer förstås. Ur min synvinkel är det dock främst själva utgångspunkten i argumentationen i båda de där artiklarna som är felaktig, precis som jag tyckte den var felaktig i NTV-dokumentären som svartmålade Golos och den svenska ambassaden i Moskva. För författarna tycks det vara en självklarhet, närmast ett axiom att demokratiska västerländska stater (främst USA och Storbritannien) liksom diverse NGOs såsom Soros Foundation av någon oklar anledning (strävan efter ett abstrakt ”världsherravälde” i USAs fall är det närmaste jag kan hitta) skulle ha som målsättning att destabilisera och förstöra för Ryssland genom diverse subversiv verksamhet. Själv finner jag väldigt lite stöd, varken i de här artiklarna eller någon annanstans, för att så verkligen skulle vara fallet.

      Finansiering av ungdomsdebattprojekt (såsom DA!) och valövervakarorganisationer (Golos) liksom utbildning av demokratiaktivister (såsom Navalnyj) framstår i mina ögon som ytterst harmlös verksamhet, om nu syftet verkligen vore att förstöra för Ryssland. Däremot är det naturliga områden att fokusera på om man verkligen är ute efter demokratifrämjande – vilket jag är övertygad om att dessa aktörer (NED, Soros Foundation, osv) i huvudsak är – inte av altruism utan för att det även för Väst vore fördelaktigt (både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt) om Ryssland (med flera länder) demokratiserades. Om finansieringen och utbildningen istället gällde islamistiska terrorister i Kaukasus skulle jag bättre förstå vad man menade med ”British subversive operations against Russia” och ”Washington destabilization agenda”.

      Att USA i huvudsak övergått från hemlig CIA-ledd regime-change-verksamhet till att öppet finansiera demokratifrämjande ses också konstigt nog av artikelförfattarna som komprometterande. Jag tycker det är positivt.

      Sen har jag ändå viss förståelse för dem som hävdar att varje form av utländsk inblandning eller försök till påverkan av politiken i andra suveräna stater är principiellt fel. I dagens globaliserade värld tror jag dock det vore naivt att föreställa sig att det skulle gå att förhindra sådan gränsöverskridande påverkan (om man nu inte väljer total isolering såsom Nordkorea) och Putins Ryssland är heller knappast något särskilt bra exempel på ett land som inte lägger sig i andra suveräna staters angelägenheter (Ukraina, Georgien).

      • Mattias: ”Läste med stort intresse artiklarna du länkar till. Intressant främst för att förstå vilken typ av källor som formar din världsbild”

        Oj vad du vet mycket om mig! :)

        Faktum är att min världsbild formas av en mycket brokig samling källor. Jag bryr mig i detta fall inte ett skvatt om vilka åsikter som framförs i den där texterna. Det vara bara faktauppgifterna jag ville åt. Jag läser alltifrån så kallad ”mainstream-media”, dvs DN, SvD, till konspirationsteorier på nätet. Tittat jag på TV så ser jag lika gärna på myndighetskontrollerade stationer som oppositionella, detsamma gäller radio. Jag diskuterar lika gärna med folk som stödjer makten som med dem som inte gör det, båda varianterna är lika intressant. Självklart filtrerar jag allt genom flera lager av skepticism, kollar om faktapåståenden är rimliga, om det finns trovärdiga källor, om olika påståenden är logiskt förenliga med varandra, osv. Jag har stor erfarenhet av statistik och kritiskt läsande från yrkesrollen, och det tar jag med mig när jag läser samhällsrapportering.

        Så du behöver inte fantisera så mycket om vad jag har för ”världsbild”. Det är bättre om du läser vad jag faktiskt skriver och påstår, istället för att gissa en massa om vad du tror står mellan raderna. Och så kan vi diskutera utifrån vad jag faktiskt säger, istället för att du fäktar vilt mot diverse demoner, halmgubbar, osv, som du själv hittar på.

  4. Om studier i USA med hjälp av ett stipendium gör Navalnyj till en köpt amerikansk agent så var även Olof Palme det, eller hur?

    Uppgiften om NED kommer från de stulna brev ur Navalyjs epostkonto som någon lade ut på nätet. Huruvida just det aktuella brevet är äkta vet jag inte, men även om Navalnyj eller någon i hans närhet skulle fått något bidrag från National Endowment for Democracy för 5-6 år sedan så är det inte USA utan ryska bidragsgivare på nätet som finansierar hans nuvarande antikorruptionsverksamhet.

  5. Simka skrev inte att han var ”köpt amerikansk agent”, utan bara att han var finansierad av amerikanska NGO. Sedan är det skillnad på studier och studier. Palme läste ett helt vanligt kandidatprogram på ett helt vanligt college. Navalnyj har däremot gått World Fellows-programmet, vars uttryckliga syfte är att utbilda morgondagens ledare. Deras mål är att skapa ett ”network of global decision makers” (citat från deras hemsida).

    Man kan ha en positiv eller negativ syn på detta, om man vill, men att Navalnyj har haft mycket stöd från amerikanskt håll går knappast att förneka. Om han har det idag vet jag inte. Vet du hur hela hans kampanjbudget ser ut?

    • Vilken ”kampanjbudget” syftar du på? Navalnyj för i alla fall inte öppen någon kampanj som kostar några pengar att tala om. Att döma av avsaknaden av inlägg på hans blogg och twitter när han satt i finkan så är det han själv som sköter hela den verksamheten – och det kan väl knappast kosta några pengar att tala om.

      • Stryk ”kampanj” och kalla det bara ”budget”, då, om du tycker det är viktigt med exakt rätt ord. Han måste väl i alla fall ha kostnader för verksamheten? Jag har svårt att tänka mig att han förena ett heltidsjobb med alla uppträdanden, med tanke på att han dyker upp på allt ifrån nazistmarscher till radiointervjuer.

        Dessutom är det ju faktiskt en politisk kampanj han ägnar sig åt, oaktat att det inte handlar om att kandidera till någon specifik post i något specifikt val.

        • Självklart är det en politisk kampanj han ägnar sig åt. Det jag menade var att han inte driver någon pengaslukande kampanj i traditionell mening (han avlönar ingen stab av medarbetare (förutom i Rospil-projektet som han inte finansierar själv) och köper ingen reklamplats/tid). Huvudverksamheten är i stort sett helt gratis och handlar om att skriva blogginlägg och ställa upp på intervjuer. Därför anser jag det ganska ointressant att försöka klargöra exakt varifrån han får (de relativt små) resurser han behöver.

          När det gäller heltidsjobb så är det väl känt att han inte är anställd av någon utan driver en egen advokatverksamhet där han sannolikt har stor flexibilitet när det gäller tidsplaneringen. Om jag inte hörde fel så sa han i en intervju häromdagen (med Parfjonov) att han i advokatverksamheten har 3-4 klienter (”inte fler än jag behöver för att försörja mig och min familj”) och en omsättning på omkring 300 000 dollar om året (inkluderande RosPil).

Kommentarerna är stängda.