Det som hände i Finland i söndagens val har redan hänt två gånger, på 1970-talet och 1980-talet. Då rann allt ut i sanden. Den här gången kan Finland förändras i grunden.
Dagen efter valet är det många som har huvudvärk. Finland står i ett vägskäl. De tre stora partierna – konservativa Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Timo Soinis Sannfinländarna kan komma att ingå i en regeringskoalition. Frågan är vem som tvingas ge efter mest och hur kompromisserna i förlängningen påverkar samhället.
Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet fick sin första storseger i riksdagsvalet 1970 och splittrades. Andra segern kom 1983. Partiet lovade att avskaffa arbetslösheten på sex månader men satt i regeringen i nio år medan arbetslösheten bara ökade.
1995 gick partiet i konkurs och Sannfinländarna grundades på ruinerna. I 2009 års val till europaparlamentet lyckades Soini mobilisera de EU-skeptiska väljarna. Han profilerade sig som det förtryckta folkets murbräcka i den korrupta EU-byråkratin, och fick flest röster i hela landet.
Nu har han upprepat bedriften: flest röster i landet, fem gånger fler än sittande statsministern Mari Kiviniemi fick i sin valkrets.
Än en gång har Sannfinländarna lyckats upphöja sig till det glömda folkets språkrör, de “vanliga finnarnas” uppror mot politikereliten. De gamla stora partierna har gjort uppdraget lätt. Konstiga stiftelser, föreningar och konkursmässiga företag som finansierat enskilda politikers valkampanjer har avslöjats på löpande band.
Samtidigt har skillnaderna mellan de etablerade partiernas politik blivit allt mer osynliga, eftersom alla har kunnat turas om att sitta i regeringen. Debatterna har ofta handlat om svårbegripliga tekniska detaljer och partierna har undvikit att lämna tydliga besked för att inte diskvalificera sig från nästa regering.
Det är där Timo Soini och hans partikamrater har lyckats slå in kilen. De har lyft fram frågor som andra inte har velat ta i med tång. De har sagt saker som de hävdar att alla “vanliga finnar” tycker: Sluga utlänningar lurar blåögda finska myndigheter på en massa pengar. Sydeuropeiska EU-länder som fifflar med sin bokföring gör samma sak. Den svenskspråkiga minoriteten har privilegier som måste slopas, och finnar ska inte tvingas lära sig svenska.
Timo Soini själv har varit försiktig i sina uttalanden under valkampanjen, men låtit också de mest rabiata invandringskritikerna inom partiet fortsätta med sina hatkampanjer. Genom att utlova enkla lösningar på komplicerade problem har han samlat missnöjesröster från alla möjliga håll – men mest från besvikna medelålders män i förorter och småstäder.
Många sannfinländare jämför sitt parti med Dansk Folkeparti. Det danska partiet har hållit sig utanför regeringen men lyckats genomföra mycket av sin politik genom politisk utpressning mot de svaga minoritetsregeringarna.
I Finland har radikala partier hanterats på ett annorlunda sätt: de har tagits in i den varma regeringsstugan och kramats ihjäl. Så gjorde president Urho Kekkonen med kommunisterna som blev statsbärande och splittrades. Samma sak hände med Sannfinländarnas föregångare, Landsbygdspartiet.
Den stora skillnaden nu är att Sannfinländarna är mer än dubbelt så starka som Landsbygdspartiet någonsin var. Därför återstår att se vem som kramar hårdast.
.
Portugal viktigaste regeringsfråga
Sannfinländarna är den stora valvinnaren och bör därför ingå i nästa regering. Det har representanter för Socialdemokraterna och Samlingspartiet redan gått ut med. Valets stora förlorare, statsministerpartiet Centern, har däremot redan kastat in handduken.
Konservativa Samlingspartiet blev största parti i riksdagen och står därmed först i tur till statsministerposten. Den mest sannolika regeringskoalitionen är de tre stora: Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna. De första diskussionerna mellan partierna väntas äga rum på torsdag.
Den viktigaste stötestenen är hur partierna förhåller sig till det planerade stödpaketet till krisdrabbade eurolandet Portugal. Sannfinländarna säger nej, Socialdemokraterna säger nja och Moderaterna säger ja. Någon eller några måste ge efter.
Sannfinländarnas Timo Soini vill gärna att hans parti ska ingå i regeringen, men i partiets nya, stora riksdagsgrupp finns många viljor. Det är inte säkert att alla ledamöter kan acceptera långtgående kompromisser med de gamla, stora partier som de precis vunnit ett val på att kritisera. Ett felsteg från Soini kan i förlängningen lätt leda till splittring i partiet.
Sydsvenskan 2011-04-19
Mer på temat:
2 svar på ”Tredje gången gillt – vem kramar hårdast?”
Inte var det regeringsdeltagandet i en gång i världen som gjorde att finska kommunisterna splittrades. Orsaken var kommunisternas ledare, Aarne Saarinen, en bra karl, men fel parti, en fosterlandsvän trots att han var kommunistboss. Eftersom han inte var Sovjets villiga nickedocka skapade Sovjet de sk taistoiterna under sin man Taisto Sinisalo och splittringen var ett faktum samt ett annat faktum var att kommunisternas nytta som verktyg för Sovjet minskade rejält. Tala om att skjuta sig i foten …..
Visst är det alltid farligt med generaliseringar, men nog hade regeringsmedverkan från 1966 och återigen 1975 minst lika stor betydelse i kommunisternas slutliga splittring som Saarinens person. Och Saarinen hade knappast kunnat sitta som ordförande så länge (1966-82) om han inte hade haft medlemmarnas stöd.
Min grundtes här är i alla fall att kommunisterna (precis som Landsbygdspartiet) inte blev utfrysta och isolerade, utan vänskapligt klappade på ryggen av etablissemanget och framför allt av Kekkonen. Detta ledde till att de i förlängningen oskadliggjordes och i viss mån blev en del av sagda etablissemang.
Splittringen i partiet hade många orsaker, varav inställningen till den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 inte var den minsta. Det är ganska intressant att just FKP som enda finländska parti (utöver DFFF) tydligt fördömde inmarschen, något som ledde till oppositionens UTmarsch från partikongressen.