Tjetjenska journalister trötta på skurkrollen

Israpil Sjovchalov torkar sina tårar och tittar på bilden igen.

– Ibland står jag inte ut, det blir bara för mycket. Har du själv barn?

Bilden han håller i visar en välkammad, mörkhårig man som tittar in i kameran med allvarlig blick. Sonen, som kanske har fyllt tre år, sitter i hans famn och leker med pappans stora, fyrkantiga solglasögon.

Bilden är tagen i en annan tidsålder, i en annan värld. En fotoateljé i sovjetiska Tjetjenien år 1983. Kortet är enda minnet den nu snart 30-åriga sonen har av sin pappa.

I ett litet rum på andra våningen i det kommunistiska ungdomsförbundets gamla byggnad i centrala Moskva sitter de tjetjenska journalisterna Israpil Sjovchalov och Abdulla Dudujev vid var sin datorskärm och samlar berättelser om de försvunna. Tidskriften som de ger ut heter Dosj. Ordet, på tjetjenska. I varje nummer publicerar de två artiklar om försvunna. Detta är en av dem.

När första Tjetjenienkriget inleddes i slutet av december 1994 skickade tandläkaren Arab Uzarov sin fru och barnen till släktingar ute på landet. Själv stannade han i familjens hus på Skolgatan i den lilla byn Staryj nära huvudstaden Groznyj. Den 31 januari dök de ryska trupperna upp på Skolgatan. Tjugosju invånare sköts. Familjen Uzarovs hus brändes ner. Arab Uzarov och ytterligare en läkare fördes bort av de ryska trupperna. Efter det har ingen sett dem.

Minst 18 000 människor beräknas ha försvunnit i Tjetjenien sedan 1994. Några har återfunnits i massgravar. Försvinnandena har blivit färre under senare år men inte upphört.
Att arbeta som oberoende tjetjensk journalist i Moskva är inte lätt, men i dagens Tjetjenien är det omöjligt, berättar Abdulla Dudujev.
De två journalisterna var reportrar på tjetjensk tv i Groznyj när de ryska trupperna intog staden i december 1994. Båda lyckades fly.

Efter kriget fortsatte Abdulla Dudujev och Israpil Sjovchalov på tv-stationen i Groznyj, men snart fick de problem med separatistregeringen.

– De ville inte höra sanningen. Fast det var ändå inte lika illa som det är i dag i Tjetjenien.

Abdulla Dudujev fick en officiell varning för ”kritik mot Tjetjenska republikens ledning utan tillstånd från redaktionsledningen”. De två kollegerna flydde till Moskva och började arbeta i den människorättsorganisation som nu ger ut deras tidning.

Med svenska mått mätt är tidskriften mycket försiktig i sin kritik av makthavarna, men den höjer inte Tjetjeniens nuvarande ledning till skyarna. Den vågar skriva om försvinnanden och om kaukasiska människorättsaktivister som riskerar sina liv. Det är tillräckligt för att göra arbetet riskfyllt.

Dessutom är inte tjetjener populära i Rysslands huvudstad. Efter rasistkravallerna i centrala Moskva i december undviker Abdulla Dudujev att visa sig ute i onödan, det syns på långt håll att han inte är ryss. För ett par dagar sedan klottrade någon ett hakkors på hans lägenhetsdörr.

– Jag vet inte om det är ett hot. Tidigare kom en del konstiga telefonsamtal. Jag tänker i alla fall inte gå till polisen. När Israpil blev misshandlad fick vi bara fler problem när vi kontaktade polisen.

När blev han misshandlad?

– Det var efter att han var kritisk mot den nuvarande tjetjenska presidentens far i en direktsänd tv-debatt.

Abdulla Dudujev letar fram ett nyhetstelegram om ett överfall en sen lördagskväll i januari
2000 i Moskva. Där står det att fem okända tjetjener slog och sparkade journalisten Israpil Sjovchalov under tjugo minuters tid. En sjätte man höll en pistol mot Abdulla Dudujevs huvud och tvingade honom ligga kvar på marken medan en sjunde filmade allt.

– Det var förfärligt att ligga där och inte kunna göra något. Men det var såklart oerhört mycket värre för Israpil. Han har aldrig helt återhämtat sig.

I bokhyllan vid det lilla rummets enda fönster trängs internationella pressfrihetspriser som tidskriften Dosj fått. På väggen hänger inramade ryska utmärkelser, och ett foto på den mördade journalisten Anna Politkovskaja.

Hon var en av få som såg de vanliga tjetjenernas lidande. I ryska massmedier demoniseras tjetjener regelbundet, säger Abdulla Dudujev.

– Det var därför vi startade tidningen. Vi orkade inte bara lyssna på vad andra sade om oss, vi måste berätta vår historia själva.

Sydsvenskan 2011-03-26

Mer på temat