Rysk örn med dubbel huvudvärk

Att hålla två tankar i huvudet samtidigt kanske inte är lätt, men ändå värt ett försök. Den ryske advokaten och bloggaren Aleksej Navalnyj är alltså en riktig folkhjälte i kampen mot korruption bland ryska makthavare. Han är också en radikal rysk nationalist som anser att invandrare från de södra delarna av före detta Sovjetunionen aldrig kan assimileras i Ryssland, inte heller deras barn eller barnbarn.

Kombinationen är inte helt vanlig ens i Ryssland, och den kan vara precis rätt recept för att kanalisera missnöjet mot de korrupta ryska makthavarna som öser folkets pengar i sina egna och sina nordkaukasiska kumpaners fickor. När Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov sparkades i somras var det Navalnyj som fick mest röster i en webbomröstning om vem som skulle passa bäst som nästa borgmästare. Men vad är det för Ryssland den allt mer populäre Navalnyj vill ha?

Aleksej Navalnyj påbörjade sin kamp mot korruptionen genom att bli minoritetsägare i några börsnoterade, halvstatliga storföretag. Som aktieägare kunde han bereda sig tillträde till information om företagens verksamhet och ställa besvärliga frågor. Ett typexempel var avslöjandet om hur det gick till när ett leasingföretag som tillhör den Kremlnära banken VTB införskaffade ett stort antal borranläggningar. Köpet genomfördes genom gåtfulla mellanhänder som tjänade enorma summor utan att göra någonting alls. Vart pengarna gick kan man gissa, men vad som hände med borranläggningarna vet vi med säkerhet. De ligger oanvända ute på ett fält i östra Sibirien. Navalnyj åkte dit och dokumenterade allt med sin videokamera.

I ett par år har Aleksej Navalnyj publicerat sina korruptionsutredningar på sin allt mer populära blogg. Förra året var han World Fellow-stipendiat vid det prestigefyllda Yaleuniversitetet i USA.

Det stora genombrottet kom i februari 2011. Då lanserade han sin nya webbplats RosPil som på ett kreativt sätt använder crowdsourcing och den ryska statliga upphandlingsdatabasen för att avslöja korruption.

Under sina tre år som Rysslands president har Dmitrij Medvedev talat mycket och väl om modernisering och kampen mot korruptionen, men det är inte mycket som har hänt. En konkret sak som han har lyckats genomföra är att hela den ryska offentliga upphandlingen sedan år 2008 finns på nätet.

Sedan dess har journalister och framför allt bloggare avslöjat några absurda exempel från upphandlingsdatabasen, exempelvis toalettborstarna för 12.000 rubel (3.000 kronor) som S:t Petersburgs guvernör Valentina Matvienko ansåg sig behöva, eller den förgyllda säng som inrikesministeriet hade beställt till sitt gästhus. I enskilda fall har sådana avslöjanden kunnat leda till att upphandlingar stoppats, men det var Navalnyj som kom på idén att systematisera det hela.

Hans antikorruptionssajt RosPil har fått sitt namn och sitt emblem – dubbelörnen med dubbla sågar – från det populära uttrycket пилить бюджет, att såga budgeten. Till skillnad från det svenska uttrycket betyder det ryska inte att man kritiserar, utan att var och en som befinner sig i närheten sågar en liten bit åt sig själv, så att det till slut knappt blir något kvar av budgetpengarna. Den här processen vill RosPil lägga i dagsljus på ett sätt som avlägset påminner om Wikileaks.

Tanken är att sajtens frivilliga medarbetare går igenom nya upphandlingsdokument som dyker upp i den statliga upphandlingsdatabasen och rapporterar suspekta fall till RosPil som publicerar dokumenten tillsammans med en sammanfattning av vad som verkar misstänkt, och efterlyser expertis på det aktuella verksamhetsområdet.

Om specialister kommer fram till att penningsummorna verkar överdrivet höga eller om det finns andra omständigheter som tyder på att pengarna kommer att hamna i fel plånbok åker fallet snabbt högst upp på RosPils förstasida, får publicitet i bloggar, webbtidnignar och i många fall även i papperstidningar och radiokanaler som inte står i direkt beroendeställning till makthavarna. Den pinsamma uppmärksamheten leder ofta till att upphandlingen stoppas i all tysthet.

Hittills har verksamheten enligt RosPils egna beräkningar lett till att suspekta upphandlingar till ett sammanlagt värde av 1,6 miljarder rubel har upptäckts och upphandlingar till ett värde av 338 miljoner rubel stoppats. Sajtens verksamhet finansieras med donationer som skrupulöst redovisas på webbsidan och bokföringen granskas av utomstående kontrollanter.

Permdistriktets guvernör Oleg Tjirkunov trodde att han var fiffig och betalade 25.000 rubel till RosPil ”för att stödja kampen mot korruptionen”. Han hade väl trott att han därmed inte bara kunde samla poäng utan också att han själv skulle slippa granskning. När Navalnyj tyckte att RosPils medarbetare i stället skulle ta en extra titt på upphandlingsdokumenten just i hans distrikt ångrade han sig och krävde att pengarna i stället skulle gå ”till välgörenhet”.

Så fungerar det inte, förklarade Aleksej Navalnyj, inga donationer kan betalas tillbaka från RosPils påse när de en gång hamnat där. Men ”med tanke på den svåra situation Tjirkunov hamnat i” lovade Aleksej Navalnyj ändå ge politikern som kände sig lurad 25.000 rubel – ur egen ficka. Han sade sig nämligen förstå att ”Kremlkorporationen” inte gärna vill att medlemmarna bidrar till kampen mot sagda korporation. Däremot lovade han inte att granskningen skulle upphöra.

Allt som allt är Navalnyjs RosPil ett av de absolut mest lovande projekten i Ryssland, och den har redan gett inspiration till andra kritiker av makthavarna som börjat använda samma modell för att finansiera utgivningen av sina utredningar om korruption i maktens korridorer i större upplagor.

Så långt kan man alltså bara ge Aleksej Navalnyj beröm, och det är också ungefär vad man hittills har kunnat läsa om honom i västliga massmedier.

Men. Och nu kommer vi till den andra tanke som vi alltså med nöd och näppe har lyckats hålla i huvudet så här långt. Aleksej Navalnyj är alltså inte enbart en antikorruptionsriddare på en vit häst, utan också en rysk nationalist som uteslöts ur det liberala partiet Jabloko på grund av sina inte helt liberala programförklaringar. I en intervju som han gav till den ryska tidskriften Snob förra året, medan han studerade i USA, sade han bland annat:

Реальное демократическое движение должно расширить свой политический спектр и поставить в свою повестку актуальные вопросы, которые традиционно отданы на откуп «националистам» (тоже, кстати, весьма условный термин), – миграцию, проблемы русских на Кавказе и так далее. Ангела Меркель в Германии открыто говорит о том, что мультикультурная модель строительства общества провалилась, и подобные заявления воспринимают нормально. У нас же за подобные слова навешивают ярлык «фашист».

En verklig demokratirörelse måste utvidga sitt politiska spektrum och ta upp aktuella frågor på sin dagordning, frågor som traditionellt har lämnats som gisslan hos ”nationalister” (vilket förresten inte heller är ett helt entydigt ord) – migrationen, ryssarnas problem i Kaukasien och så vidare. Angela Merkel i Tyskland talar öppet om att den mångkulturella samhällsmodellen har kraschat, och ingen har några problem med sådana uttalanden. Men hos oss får den som säger något liknande direkt en fasciststämpel.

Detta sade Navalnyj före nationalistkravallerna som ägde rum kring Manegetorget i centrala Moskva i december, men han har inte ändrat sig efter händelserna – snarare har han fått vatten på sin kvarn. Han verkar fortfarande vara en anhängare till DPNI, ”Rörelsen mot illegal invandring”, som vill stoppa även ryska medborgare från Nordkaukasien från att ta sig in i resten av landet. Så här sade han när han nyligen framträdde på en klubb i Moskva, enligt läsvärd artikel i tidskriften Russkij Reportior:

Всех сразу беспокоит, кто может воспользоваться ситуацией. Боятся, что будет Манежка, фашистское быдло захватит власть. Во-первых, не захватит. А во-вторых, ну и пусть захватит. Не будет ничего страшного, если партия ДПНИ получит сорок процентов на выборах.

Alla är oroliga över vem som kan använda sig av situationen. Man är rädd för Manegetorget, att den fascistiska pöbeln griper makten. För det första så gör de inte det. Och för det andra, låt dem göra det. Inget förfärligt kommer att hända om partiet DPNI får fyrtio procent av rösterna i valet.

Till saken hör att DPNI inte är ett parti, utan en främlingsfientlig rörelse som av en domstol i Moskva nyligen klassats som extremistisk och förbjudits. (Beslutet har överklagats av DPNI.)

I påskhelgen gav Navalnyj kritikerna nytt material, när han ställde sig bakom och gjorde reklam för lördagens demonstration med slagordet ”Sluta betala tribut till Kaukasien”. På sin webbplats skriver organisatörerna att de kaukasiska republikerna får gigantiska subventioner från den ryska statsbudgeten, medan det enda (resten av) Ryssland får i utbyte är kriminalitet och terrordåd:

На увеличение финансовых вливаний нам отвечают взрывами в метро и аэропортах. Кавказская молодежь, чувствуя себя безнаказанной, совершает преступления в русских городах – в Зеленокумске, Москве, Ростове-на-Дону.

Svaret vi får på utökade penningströmmar är explosioner i tunnelbanan och på flygplatser. Den kaukasiska ungdomen känner sig straffri och utför brott i ryska städer – i Zelenokumsk, Moskva och Rostov-na-Donu.

Det mesta av det som står på webbplatsen är inte speciellt upprörande, även om de exakta siffrorna har ifrågasatts. De nordkaukasiska republikerna får enorma summor ur ryska statsbudgeten. Korruptionen bland makthavarna i Nordkaukasien och i hela regionen är extremt utbredd och mycket av pengarna går inte till projekt som gagnar den fattiga, arbetslösa befolkningen, utan till den lokala elitens lyxkonsumtion.

Problemet är att Navalnyj och de extremnationalister som organiserat demonstrationen inte lägger skulden på de korrupta eliterna i Nordkaukasien och resten av Ryssland, utan på vanligt folk i Kaukasien, ryska medborgare med fel modersmål och fel utseende.

Medan vanliga ryssar ses som offer för den ryska korrupta eliten framstår samma elit i detta sammanhang som ett viljelöst offer för de sluga och svekfulla kaukasierna, oavsett om dessa tillhör eliten, åker i lyxbilar och badar i guld – eller tillhör det vanliga folket som tvingas betala mutor för att få ett uselt betalt jobb i sina hemtrakter och slippa söka sig till andra delar av Ryssland där få kaukasier kan känna sig välkomna.

Eftersom det som bekant är svårt att ha två tankar i huvudet samtidigt är detta en populär hållning i dagens Ryssland: den kaukasiska eliten är korrupt och det finns kaukasiska kriminella gäng i ryska storstäder – alltså är alla kaukasier onda. Många ryssar skulle helst bygga en hög kinesisk mur på gränsen mot Nordkaukasien eller bomba hela området tillbaka till stenåldern och asfaltera över.

Navalnyj gör samma sak som Sannfinländarna i Finland och högerpopulister världen över: han ger röst åt missnöjda unga män som anser sig förfördelade och menar att ”någon annan” lever gott på deras bekostnad. Portugiser, EU-byråkrater, romska tiggare, sluga tjetjener eller korrupta makthavare – vad gör det för skillnad? Någon annan är det i alla fall.

Aleksej Navalnyj kanske är Rysslands svar på Timo Soini, men jämfört med Soini har Navalnyj en stor fördel: de problem han pekar på är inte bara reella utan också så enorma att ingen kan blunda för dem. Dessutom är jordmånen för hans lösningar mycket god i Ryssland – de 40% han spår för det sedermera förbjudna DPNI kanske är i överkant, men 30% verkar inte alls omöjligt om man kombinerar framgångsrik kamp mot korruption med lagom dos rysk nationalism.

Navalnyj kan gå mycket långt om de ryska makthavarna inte stoppar eller rekryterar honom. Inte heller är han den ende bland ryska oppositionspolitiker som kommit på liknande tankar. Vladimir Milov tangerar idén i den här artikeln som han skrev efter kravallerna i december, och har precis återkommit till samma tankegångar i samband med helgens demonstration. Först ut var dock Dmitrij Rogozin med sin valkampanj 2005. Han anklagades för främlingsfientlighet och stängdes av från valet. Nu är han Rysslands ambassadör hos Nato.

Mer på temat:

12 kommentarer till “Rysk örn med dubbel huvudvärk

      • Kan bara hålla med. Man vill väldigt gärna gilla honom som den mycket välartikulerade, humoristiske, och relativt ensamme kämpen i striden mot den genomkorrupta och till synes oövervinnerliga regimen.

        Därför är det förstås väldigt viktigt att belysa även hans baksidor, precis som du gör här. Till baksidorna räknar jag även att han förespråkar rätt för alla att bära skjutvapen, samt att han propagerade för erkännande av Abchaziens och Sydossetiens självständighet.

        Själv är jag dock benägen att fortfarande gilla Navalnyj även om nationalist-tendenserna oroar, och förvånar med tanke på att hans vänkrets till stor del tycks bestå av folk från Jabloko och det forna SPS. Jag hoppas och tror att han ändå är sansad i nationalism-frågan och att hans uttalanden där främst är politisk taktik för att mobilisera stöd.

  1. Jag tycker följande räcker mycket väl för att motivera varför Navalnyj engarerar sig i eller stödjer 23 april-aktionen:

    ”Бюджеты республик Северного Кавказа дотационны в среднем на 69 %, в Чечне и Ингушетии эта цифра достигает 91 %. На Северный Кавказ, где проживает 6,3% населения России, тратится 22% всех средств, выделяемых федеральным центром регионам. В то же время доля налоговых поступлений из кавказских республик в российский бюджет не превышает 0,9 %.”

    ”Сейчас на Кавказе собираются построить курортов на 450 млрд. рублей, хотя там убивают туристов и взрывают канатные дороги. Кавказские футбольные клубы тратят миллионы на покупку известных игроков и при этом не могут обеспечить минимальные меры безопасности для приезжих болельщиков: всем известно, что поездка в Махачкалу или Нальчик сопряжена с большим риском для жизни и здоровья.”

    Varför ska vanliga ryssar som ser bristerna i välfärden där de bor inte uppröras över att staten uppenbarligen transfererar stora summor pengar till en helt annan del av landet där det dessutom råkar bo andra folkslag? Jag tycker inte skillnaden mot stockholmares gnällande över skatteutjämningssystemet är så stor faktiskt. Det finns dock ingen etnisk dimension gentemot norrlänningar så därför kan de inte anklagas för ”främlingsfientlighet”.

    Det ahr uppenbarligen vräkts pengar över Tjetjenien för att återuppbygga landet. Varför har inte vanliga ryssar rätt att vara upprörda över det? Groznyjs universitet som jag såg ett reportage ifrån ser betydligt bättre ut än de flesta ryska universitet. Som ett litet exempel.

    I Sverige anses det som en mycket allvarlig synd att kunna misstänaks vara ”främlingsfientlig”. det är betydligt värre än att förakta sitt eget folk och ignorera deras åsikter. Vad jag aldrig upphör att förvånas över är att du som uppenbarligen varit i Ryssland så mycket aldirg tycks ta intryck av och kunnat förstå varifrån ryska åsikter om andra folk kommer ifrån. I Sverige tisslas och tasslas det medan man i Ryssland är mer rakt på med vad man tänker. Gasteri brukar inte vara så populära exempelvis.

    • Jag skrev väl ganska tydligt att det mesta som står på nämnda sajt inte är speciellt upprörande, och att de oegentligheter Navalnyj pekar på inte bara är reella utan också så enorma att ingen kan blunda för dem.

      Men, som jag skriver, ”problemet är att Navalnyj och de extremnationalister som organiserat demonstrationen inte lägger skulden på de korrupta eliterna i Nordkaukasien och resten av Ryssland, utan på vanligt folk i Kaukasien, ryska medborgare med fel modersmål och fel utseende.”

      Och visst är det så att det är högt i tak i Ryssland när det gäller att ge uttryck även för de mest fördomsfulla uppfattningar om allsköns folkslag och raser. Huruvida det är bra kan man ha olika uppfattningar om.

      • “problemet är att Navalnyj och de extremnationalister som organiserat demonstrationen inte lägger skulden på de korrupta eliterna i Nordkaukasien och resten av Ryssland, utan på vanligt folk i Kaukasien, ryska medborgare med fel modersmål och fel utseende.”

        Många radikala nationalister gör ju definitivt det, men har du exempel på när Navalnyj lägger skulden på vanliga nordkaukasier? Visst, han tar upp brottslighet och kanske det som brukar sammanfattas med uttrycket ”nagloje povedenie” hos kaukasiskättade (manliga) ungdomar i centrala Ryssland. Är det detta du menar? I så fall skulle jag vilja se ett lite bredare resonemang kring detta där det framgår om du vänder dig mot att man överhuvudtaget talar om kaukasiers brottslighet som ett särskilt problem, om du inte vänder dig mot det men menar att Navalnyj diskuterar frågan på ett oseriöst sätt, eller vad annars det är som gör att du reagerar på att Navalnyj talar om kaukasisk brottslighet. Eller har du andra exempel? Notera att jag inte säger att du har fel, utan bara att det i denna text inte är särskilt tydligt vad du egentligen syftar på.

        Hela frågan om multikulturalism och etniska relationer i Ryssland är ju långt mer komplicerad än i t.ex. Tyskland vars ledare han citerar med gillande. Navalnyj kan ju här definitivt beskyllas för att dra enkla och föga upplysande paralleller. Den främsta skillnaden är ju att Ryssland präglas både av en mycket stor inhemsk mångfald som beror på det ryska imperiets historiska expansion OCH en idag mycket stor invandring både från delar av imperiet som formellt nu är självständiga och från delar som fortfarande är kvar och vilkas invånare enligt en nationalststlig logik är medborgare. Att bara mekaniskt upprepa Merkels ord om multikulti är då inte särskilt givande eftersom den ryska situationen är helt annorlunda.

        Man skulle kanske kunna säga att Navalnyj är i behov av akut konceptualiseringshjälp, men det betyder ju inte att alla hans försök att vidga sin politiska plattform till människor som inte lyssnar på Echo Moskvy och narcissistiskt förkunnar för omvärlden att de älskar chatjapuri automatiskt bör ifrågasättas. Det är på många sätt bra om personer med i grunden demokratiska värderingar tar tag i dessa frågor – kravet man kan ställa är då att de verkligen utgår från en seriös och genomtänkt analys. Här kan man sannolikt ifrågasätta Navalny, men jag har sett för lite av hans uttalanden för att kunna säga riktigt säkert. Alltså, ta gärna tag i frågan men tänk efter först och utgå från en systematisk analys som skiljer sig från DPNI och motsvarande rörelser. Det skulle mycket väl kunna göras.

        • Jo fast när Navalnyj själv uttrycker sig gillande om DPNI så är det helt lätt att göra skillnad mellan hans syn och DPNI:s. Det behövs nog att någon ställer ett par tydliga frågor direkt till Navalnyj så får vi se vad han svarar.

          • Ja, eftersom det för tillfället förbjudna DPNI:s olika beståndsdelar i en svensk kontext motsvaras inte av SD utan av spannet från ND till SvP och Motståndsrörelsen finns det förvisso all anledning att be Navalnyj att förtydliga exakt vad det är han menar när han talar om DPNI. Just eftersom han kommer från den del av den ryska politiska kartan som brukar betecknas som liberal. Håller med.

            Samtidigt finns det också all anledning för andra ”liberaler” att inte genast misstänkliggöra alla försök att ta folklig oro på allvar i frågor som rör eskalerande etnisk mångfald. Detta är ett komplext socialt fenomen som har olika konsekvenser i olika demografiska skikt och det är inte seriöst att klistra över alla problem med uppmaningar till tolerans och öppenhet. Det är självklart en djupt ideologisk och även personlig fråga men det handlar också om förmågan att gå utanför sig själv och försöka sätta sig in andra människors situation och sociala utkikspunkt. Gärna både kaukasiska inre migranters och olika skikt av den ryska lokalbefolkningens. Båda sidor kan faktiskt ha rätt och det är inte i sig själv problematiskt att en rysk liberal hävdar att man bör lyssna mer på den andra kategorin och inte bara som hittills göra sig till talesmän för den första. Och detta inte bara för att nå ut till världen utanför Ponomarjovs, Nemtsovs m.fl. kök och nätverk.

  2. Fantastiskt bra skrivet. Det finns i sanning ingen som reder ut rysk samtid på svenska så väl som du. Knappt ens på engelska.

  3. :-)
    Jag bloggade om Navalnyj för fyra år sedan, får mig att känna mig gammal att känna väl till någon redan innan den blir känd… När jag träffade honom var han fortfarande medlem i Jabloko, men som du ser hade jag på känn att han inte passade in där, med sin vapen och nationalromantik. :-) http://lindrighuliganism.wordpress.com/2007/11/01/alexej-skot-en-person-nar-masja-gajdar-hade-gatt-hem/
    DN hade en artikel härommånaden, där de skrev att han blev utesluten ur jabloko pga av nationalistiska aktiviteter. men de hade satt det inom citationstecken, som om de inte riktigt trodde på att det var därför Jabloko uteslöt honom. Men det var det.

  4. Tack för länken! Gjorde en telefonintervju med honom i går, han är ganska tydligt en DPNI-sympatisör. Publicerar hela intervjun här när den korta versionen har publicerats i Sydsvenskan, hoppas det blir på tisdag.

Kommentarerna är stängda.