Nickedockan som inte ville nicka

I Ryssland finns det inga politiska partier, med ett möjligt halvt undantag för Gennadij Ziuganovs Stalintrogna kommunistparti, som har riktiga medlemmar och inte är till hundra procent beroende av makthavarna i Kreml. Alla andra så kallade partier är bara Kremls nickedockor eller små diskussionsklubbar utan praktisk betydelse.

I Ryssland finns det inte heller någon politik, i alla fall inte i den meningen att olika grupperingar med reella möjligheter att påverka utvecklingen öppet och tydligt skulle argumentera för sin linje. I stället sker maktkampen i det dolda – under mattorna i Kreml, som man brukar säga i Ryssland.

Inga partier och ingen politik, alltså. Det är något att hålla i minnet när man försöker förstå vad som hänt de senasta dagarna med Michail Prochorovs så kallade liberala högerparti Pravoje Delo – Högerns sak, eller Den Rätta saken.

För drygt tio år sedan, i augusti 1999, skapades högerpartiet SPS (Sojuz Pravych Sil, Högerkrafternas Union). På den tiden fanns det fortfarande något som i alla fall liknade politiska partier i Ryssland, men SPS lyckades aldrig få i hop mer än 8,5% procent av rösterna, trots bra kontakter i regeringskretsarna. En av partiets grundare var tidigare vice premiärministern Jegor Gaidar, men det hjälpte inte, snarare tvärtom. År 2003 åkte SPS ut ur parlamentet och kom aldrig tillbaka.

I september 2008 såg Kreml till att det lite för besvärliga minipartiet SPS gick ihop med två Putintrogna låtsasliberala låtsaspartier, Andrej Bogdanovs DPR och Michail Barsjtjevskijs Grazjdanskaja Sila. Tanken var uppenbart att att skapa ett helt eget partisystem med ett Kremlvänligt “vänsterparti” (Справедливая Россия – Rättvist Ryssland), ett stort, regerande, Kremlvänligt “centerparti” (Единая Россия – Förenade Ryssland), samt ett Kremlvänligt “högerparti” som fick namnet Pravoje Delo – Högerns sak eller Den Rätta saken.

Sedan fick det nya högeroppositionspartiet vila ett tag, tills Dmitrij Medvedev i år av någon anledning fick för sig att det var dags att sätta fart på låtsaspolitiken. I juni tog Medvedev plötsligt emot miljardären Michail Prochorov, som då meddelade att han visst kunde tänka sig att bli partiledare i Högerns sak. Att han inte var medlem i partiet var givetvis inget hinder – inte heller Vladimir Putin är medlem i det regerande partiet Enade Ryssland – och ändå är han både partiledare och första namn på partiets lista i parlamentsval.

Nåväl, men det hör väl knappast till saken, eller? I alla fall, Medvedev tog emot Prochorov. I praktiken betydde det att Medvedev utsåg Prochorov till partiledare, och så blev det givetvis. Sedan gjorde Prochorov som han ville med den gamla partiledningen, en del fick sparken, andra fick stanna, om de råkade tycka som Prochorov själv och hans nya partiprogram. Prochorov använde sina miljarder för att sätta i gång en politisk reklamkampanj, även om det inte riktigt var klart vad han egentligen hade för målsättningar.

Allt är frid och fröjd, och det ser ut som om Prochorov kan räkna med att bli invald i parlamentet i det så kallade parlamentsvalet i december. Ända till partikongressen i dag, då Prochorov helt oväntat fick sparken. Vem som blir ny partiledare vet vi inte, förmodligen har inte de som bestämmer inte bestämt det ännu.

Prochorov själv ordnade en alternativ partikongress där han förklarade att det är presidentadministrationens första vice stabschef Vladislav Surkov som står bakom partiledarbytet och spelar dockteater med partierna. Så är det säkert – men det är ingen hemlighet att Prochorov regelbundet träffade Surkov för att diskutera partiets ärenden, och han hade inget att invända mot denna sakernas ordning, inte så länge Surkov stod bakom honom.

Varför Prochorov fick gå råder det delade meningar om. En del anser att han inte var lydig nog, och att speciellt hans ambition att ställa upp som kandidat i presidentvalet nästa år inte sågs med blida ögon i Kreml. Andra menar att hela partiet Pravoje Delo var en kuliss från början till slut, inklusive veckans partikongress – ett fiffigt försök att skapa sken av verkligt politiskt liv i Ryssland, där det som sagt varken finns politik eller politiska partier.

Men egengligen spelar det ingen roll om allt var ett finurligt iscensatt skådespel eller ett klantigt sätt att stoppa en besvärlig person som fått för sig att det finns riktig politik i Ryssland. För det finns det inte. Allt avgörs under de tjocka röda mattorna i Kremls korridorer, också vem som blir nästa ordförande i ”oppositionspartiet” Pravoje Delo.

Mer på temat:

13 kommentarer till “Nickedockan som inte ville nicka

  1. Det är faktiskt så att jag skulle vilja utnämna den 15 september 2011 till den intressantaste dagen på flera år inom den numera ytterst förutsägbara ryska politiken.

    Frågan är om det inte finns en liten chans att Prochorov nu kan bli en riktig oppositionspolitiker efter denna offentliga förnedring – i synnerhet om inte de investerade pengarna (från honom själv och hans supportrar) betalas tillbaka.

    Hans första uttalanden efter avsättningen tyder dock tyvärr på någon form av fortsatt naivitet – där han lägger all skuld på Surkov utan att låta någon skugga falla över tandemparet i toppen, som om inte de vore väl medvetna om vad som händer – så det sannolikaste i dagsläget är nog att han ändå ”viker ner sig” och utan alltför mycket ståhej väljer att lämna politiken. Ett möte med Putin där olika Chodorkovskij-inspirerade scenarier diskuteras kan nog få in honom på den vägen.

    Det som gör situationen extra intressant är dock att Prochorov för det första är extremt rik och i alla fall inom affärsvärlden mycket mäktig vilket ger honom en reell egen maktbas gentemot Kreml. För det andra har de senaste dagarnas händelser visat att han kan vara betydligt mer principfast än 99% av dagens ryska politiker och det kan därför knappast uteslutas att det kommer att spruta gnistor i någon form av uppgörelse med Kreml när han nu sagt att han ska ”göra allt för att se till att få Surkov avsatt” (citerar hans Twitter idag).

    • Ja, det är väl ganska klart att Rojzman var en förevändning – eller en symbol: ”visa att du lyder, annars får du gå”. Och han lydde inte. Det intressantaste med allt detta är att de dolda mekanismer som alla känt till nu lyft upp till dagsljus – hur Kreml genom Surkov detaljstyr allt i de så kallade ”partierna”. Boris Nemtsov hade ett intressant blogginlägg i går:

      http://b-nemtsov.livejournal.com/124369.html

      Han inleder inlägget så här:
      ”До последнего времени еще велись дебаты по поводу того, есть ли в нашей стране хоть одна зарегистрированная независимая партия. Или все до единой – марионеточные, ручные и карманные. Слава богу, сегодня дискуссия закончена. Все марионеточные.”

  2. Apropå ingenting, kommer inte sloganen på reklamaffischen från filmen Brat 2? Eller är ”сила в правде” ett ryskt uttryck?

  3. Att döma av Prochorovs första blogginlägg efter avsättandet verkar han tyvärr redan beredd att vika ner sig. Titeln är ”Game Over” och han skriver bland annat att han inte(!) är i personlig konflikt med någon – vilket ju är svårt att tolka som något annat än att han redan gett upp kampen om att få Surkov avsatt.

    Återstår endast en liten strimma av hopp att blogginlägget är en del i en slipad comeback av något slag, där han försöker invagga makthavarna i ett falskt lugn.

    http://md-prokhorov.livejournal.com/81851.html

    • Hurså hopp? Vad menar du att Prochorov skulle kunna åstadkomma om han fortsatte med politisk verksamhet?

      Echo Moskvys chefredaktör Aleksej Venediktov har en intressant analys av det inträffade här. I korthet: Prochorov bröt mot överenskommelsen med Kreml genom att han började fiska röster utanför den högerliberala sektor som han blivit tilldelad, han började använda populistisk retorik och gick in på Enade Rysslands område, vilket straffade sig.

      Att Surkov skulle ha agerat på egen hand eller ”hämnats” på Prochorov av någon personlig anledning avfärdar han helt.

  4. Förhoppningen, även om den som jag skrev är mycket svag, är förstås att en oppositionell Prochorov på något sätt skulle kunna hjälpa till att ändra Rysslands nuvarande politiska inriktning som stadigt går mot minst 12 nya år med Putin/Surkov i ledningen. Prochorov är ändå en relativt inflytelserik person som på ganska kort tid lyckats samla ihop en inte helt föraktfull skara anhängare, inkluderande folkkära artister som Pugatjova, Jarmolnik, Makarevitj m.fl. Min inställning är därför att det vore betydligt bättre om han inte vek ner sig än om han viker ner sig. Ett stort problem i dagens ryska politik är ju att så få vågar utmana det rådande systemet öppet trots att många uppenbarligen är missnöjda, och ju fler som gör det (i synnerhet om de är inflytelserika) desto lättare blir det för andra att också göra det.

    Prochorov skrev idag på sin blogg att det nu blivit uppenbart att det blir problem med att få tillbaka de 800 miljonerna som han och hans polare investerat i partiet, trots att den nya partiledning lovat det. Han avslutar dock inlägget med en smiley, vilket tyder på att han tar det hela med en klackspart snarare än är arg – tyvärr.

  5. Vad hände sedan med Prochorov, han skulle ju återkomma inom ett par veckor?

  6. Han lovade att återkomma med besked inom 10 dagar efter att han fått till möte med Putin och/eller Medvedev. Något möte lär han väl förmodligen inte ha fått till och på den 10:e dagen skrev han på sin blogg att den senaste tidens händelser gjort att han behöver mer tid för att kunna ta några beslut av vad han ska göra framöver. Till ”den senaste tidens händelser” räknar han både Putins återkomst till presidentposten och sin egen uteslutning ur presidentens morderniseringskommission (något som det varit väldigt tyst om i medierna).

    Hans senaste bloggpost innehåller fortsatt dravel om att Kudrins avsättande var ytterligare ett tecken på att det i Ryssland råder en konflikt mellan s.k. konservativa och ”moderniserare”.

    Löftet att göra allt för att få Surkov avsatt tycks han tyvärr helst vilja glömma.

Kommentarerna är stängda.