Filmhjälten som skattskrev hela Ryssland

Det är en lönsam affär att vara rysk patriot. En procent av priset på alla datorer, dvd-spelare och cd-skivor som säljs i Ryssland går till regissören Nikita Michalkovs upphovsrättsorganisation. I sina egna filmer brukar han vara den ädla hjälten.

Hundra miljoner dollar per år är vad Nikita Michalkovs nya upphovsrättsorganisation räknar med att håva in per år. En femtedel av pengarna kan han helt lagligt lägga över i en fond som ska finansiera rysk filmindustri, företrädesvis hans egna filmer. Ytterligare 15 procent av pengarna kan användas till upphovsrättsorganisationens administrativa kostnader, exempelvis löner.

Sin vana trogen hade Nikita Michalkov lobbat länge och väl i maktens korridorer, och till slut blev det ungefär som han ville. Ryska regeringen lägger en enprocentig upphovsrättsavgift på alla mobiltelefoner, videokameror, usb-minnen och annan elektronik som kan användas för att kopiera upphovsrättsskyddat material.

Michalkovs trettio silverpenningar, som ryska bloggare döpt den nya avgiften till, är bara den senaste i raden av Michalkovs framgångar. Han har alltid hållit sig nära makthavarna, sedan 1993 är han ordförande i mäktiga Ryska kulturfonden och sedan 1998 leder han ryska filmförbundet, där han hårdhänt kväst allt motstånd mot sin linje.

Inför presidentvalet 2007 skrev Michalkov ett öppet brev till Vladimir Putin. Han hävdade att han talade för ”alla representanter för skapande yrken” i hela Ryssland, när han vädjade till Putin att stanna kvar som president trots grundlagen som bara tillåter två presidentperioder.

Den lojale Michalkov har lyckats kanalisera en stor del av statens filmsubventioner till sina egna projekt. Nu håller hans framgångsrika filmbolag på med ett omstritt hotellbygge på en av Moskvas mest prestigefyllda platser – vid Patriarkdammarna, där djävulen anlände till Moskva i Bulgakovs roman Mästaren och Margarita.

Några veckor efter det att grannar klagat på bygget skadades grannhuset i en våldsam brand. En kortslutning, var brandmyndigheternas preliminära slutsats, men de boende är övertygade att den hämndlystne Michalkov bär skulden.

För att komma fram i Moskvas hopplösa trafikkaos kör han runt i en Range Rover med blå blinkljus på taket. I höstas anmäldes filmregissörens personliga utryckningsfordon av vanliga bilförare som tröttnat på köerna i Moskva.

Domstolen kom fram till att han inte har rätt att köra runt med blinkljus bara därför att han är ordförande i ryska försvarsministeriets medborgarråd. Men Michalkov är kompis med generalerna, och problemet löste sig snabbt. Nu är lyxbilen registrerad som försvarsministeriets tjänstefordon, och blåljuset är lagligt.

Michalkovs största internationella succé som regissör var filmen ”Brända av solen”, där han spelar en klok och ädel sovjetisk officer som fängslas under Stalins utrensningar i slutet av 1930-talet. Filmen tilldelades Oscar som bästa utländska film 1994 och fick juryns stora pris på filmfestivalen i Cannes.

Sedan dess har Michalkov inte haft några större framgånger på filmduken. I stället har han koncentrerat sig på att spela rollen som den store ryske patriotiske regissören, och det är han ganska bra på, tycker filmkritikern Aljona Solntseva på Moskvatidningen Vremja Novostej:

– Han är en bra skådespelare, och han kan vara väldigt charmerande när han vill. Det är på det sättet han har lyckats skapa sina kontakter med makthavarna som han hela tiden utnyttjar.

Att lägga en skatt på alla datorer, mobiltelefoner och usb-minnen är hans största framgång på länge. Men mer är på gång: enligt ett nytt lagförslag ska även företag som tillhandahåller internetuppkoppling tvingas betala en avgift till Michalkovs upphovsrättsorganisation – internet kan ju användas till fildelning.

Bloggare och den liberala oppositionen kan häckla Michalkov för hans telefonskatt och allt hans tal om ”patriotisk uppfostran”, men vanliga ryssar bryr sig inte, menar filmkritikern Aljona Solntseva:

– Vi blir ändå lurade på våra pengar, då kvittar det om de går till Michalkov eller någon annan, tycker de flesta.

.

Fakta: Nikita Michalkov

Född: 1945 i Moskva.
Familj: Nikita Michalkov kommer från en adlig släkt, vilket han ofta själv understryker. Hans far Sergej Michalkov var en känd barnboksförfattare som även skrev texten till Sovjetunionens nationalhymn. Han skrev om texten två gånger, först efter Stalins död när Stalin ströks, sedan en gång till när Vladimir Putin år 2000 återinförde samma melodi som Rysslands nationalhymn. Nikita Michalkov har en son med sin första hustru Anastasija Vertinskaja samt två döttrar och en son med sin andra hustru Jelizaveta Iljina.
Yrke: Skådespelare och filmregissör. Internationellt mest kända filmer: Brända av solen, 1994. Barberaren i Sibirien 1998.
Uppdrag: Ordförande i Ryska kulturfonden. Presidiemedlem i presidentens kulturråd. Ledamot i kulturministeriets filmråd. Ordförande för Moskvas internationella filmfestival. Ordförande i ryska försvarsministeriets medborgarråd. Styrelseordförande i Ryska rättsinnehavares förbund, som samlar in upphovsrättsavgifter på datorer och usb-minnen.

En kortare version av artikeln i Sydsvenskan 2011-01-24

Mer på temat:

3 kommentarer till “Filmhjälten som skattskrev hela Ryssland

  1. En sådan ”skatt” förkommer också vad jag förstår i Sverige på alla digitala lagringsmedier.

    • Jovisst. Skillnaden är att den svenska privatkopieringsersättningen inte administreras av en känd regissör och skicklig lobbare som kan dirigera pengarna dit han själv vill. Och än så länge tas avgiften faktiskt inte ut på exempelvis usb-minnen.

  2. Utan att ta ställning för eller emot systemet i Ryssland i en sådan här skitsak, så vill jag säga; ”Att få känna patriotism är en mänsklig rättighet, så länge som man inte tar ut det över andra oskyldiga människor” och; ”Felen som visar sig hos människan framstår som väldiga stockar hos en statsman, även om den mannen gör rätt statsmannagärningar i Guds ögon”.

    Jag tar Putin i försvar i denna skitsak, samtidigt som jag inte viker om de små staterna Finlands, Georgiens och baltstaternas och vår rätt att existera som suveräna stater! Det är möjligt att jag gör samma misstag med Putin, som Churchill en gång gjorde med Stalin därför att han trodde vederbörande vara en god man. Det kallas för projicering, och är väldigt vanligt hos människan, också hos statsmän som allt som oftast föreställer sig att de har folket med sig trots att de kanske är snarlika självcentrerade diktatorer, typ som Lukasjenko.

    Mvh Roger Klang

Kommentarerna är stängda.