i På svenska

En konspiration av de inkompetenta

Usama bin Ladin är inte alls död. Eller så har han varit död och nedfrusen länge, för att tas fram när USA:s muslimske president Hussein Obama behöver få upp sina opinionssiffor. Nej, förresten, det har aldrig funnits någon Usama bin Ladin.

Det tog inte många timmar efter operationen i Abbottabad innan gamla och nya konspirationsteorier började cirkulera världen över – inte minst i arabvärlden och i Ryssland, där tilltron till myndigheter i allmänhet och amerikanska myndigheter i synnerhet är extremt låg.

Sambandet mellan bristande tilltro till myndigheter och populariteten av allehanda konspirationsteorier är intressant. Detta samband, och andra anledningar till varför förbluffande många människor tror på en enorm, världsomfattande konspiration som står bakom de flesta, om inte alla, stora världshistoriska händelser, kartlägger Erik Åsard i sin utmärkta bok Det dunkelt tänkta från 2006.

Som faktamaterial använder Åsard ett antal uppmärksammade konspirationsteorier om morden på John F. Kennedy och Olof Palme, från polisspåret, Boforsaffären och CIA till teorin att Palmemordet var ett finurligt självmord.

Det mest anmärkningsvärda med dessa teorier är att förespråkarna bara tar hänsyn till fakta som kan tänkas tala för deras teori, medan de helt sonika bortser från allt som motsäger deras resonemang. En och samma person kan bedömas vara ett tillförligtligt vittne i de delar av vittnesmålet som stödjer konspirationsteorin, men när delar av vittnesmålet går stick i stäv med det som ska bevisas kommer konspirationsteoretikern fram till att vittnet just här minns fel eller av annan anledning inte är att lita på.

Alla officiella utredningar är enligt konspirationsteoretikerna helt otillförlitliga och förfalskade – förutom i de delar som ser ut att ge stöd till deras teorier. Men framför allt lämnar konspirationsteoretikerna gärna både brottsplatsen och konkreta resonemang kring vittnesmål så fort som möjligt, för att i stället ägna sig åt teoretiska resonemang kring vem som eventuellt kan ha haft nytta av det inträffade.

Det är här vi har pudelns kärna. Det är mänskligt att tro att livet inte är en slump, att det finns en djupare mening med allting, att det följaktligen även måste finnas någon mening med stora historiska händelser. Мånga sovjetmedborgare ville inte tro att det land de hade vuxit upp i och själva hjälpt att bygga upp kunde kollapsa på sin egen orimlighet, på grund av sin ineffektiva ekonomi och sina interna motsättningar. Det var mycket lättare att acceptera det inträffade om allt var resultatet av en elak konspiration, ledd av en allsmäktig yttre fiende.

På samma kan det verka orimligt att Lee Harvey Oswald på egen hand skulle ha dödat John F. Kennedy, eller att den obetydlige Christer Pettersson skulle ha avlossat skotten som för alltid förändrade Sverige. Det måste helt enkelt finnas en mening i det inträffade. Om Guds finger eller de stora ideologierna inte längre fungerar som allmängiltiga förklaringar, kan man välja att tro på en ond, världsomfattande konspiration bakom alltihop. Det är i alla fall en mindre banal förklaring på allting än att det bara råkade bli så här.

I sin utmärkta och välargumenterade bok lägger Erik Åsard fram följande hypotes: ”Ju större misstro som människor hyser gentemot politiker, myndigheter och institutioner, desto troligare är det att de fäster tilltro till alternativa, konspirativt färgade förklaringar till stora händelser och samhällsförändringar.”

Eftersom Åsard själv inte är någon konspirationsteoretiker hävdar han inte att detta är den absoluta och slutliga sanningen, men jag benägen att hålla med honom. Hans faktaunderlag är i alla fall betydligt bättre än konspirationsteoretikernas.

Åsard lägger fram fem kännetecken för det han kallar ”den konspirativa mentaliteten” (min sammanfattning):

1. Det pågår en ständig kamp mellan det onda och det goda i världen.

2. Slutet är nära – fienden är allsmäktig och måste avlägsnas genast och till varje pris.

3. Fienden är någon i samhällets elitskikt, någon som kan utmålas som en antagonist till ”de vanliga människorna”.

4. Detaljer är viktigare än helheten. Genom att ständigt ifrågasätta eventuellt felaktiga detaljer i den officiella versionen av en händelse försöker man så tvivel om helheten.

5. Det allra viktigaste: ingenting i världen sker slumpartat eller av misstag, allting hänger samman – men sambanden är dolda, man måste hitta dem.

Det är intressant att med Åsards analys i bakhuvudet titta på alla de konspirationsteorier som florerar i Ryssland. Den största av alla dessa teorier (näst efter den stora konspirationen bakom Sovjetunionens fall) är givetvis påståendet att det inte alls var kaukasiska terrorister, utan säkerhetstjänsten FSB och ytterst Vladimir Putin som stod bakom sprängningarna av flera bostadshus hösten 1999. På samma sätt hävdar många också att FSB eller andra statliga strukturer måste ha varit inblandade i gisslandraman i Beslan och i Dubrovkateatern i Moskva.

Men hur trovärdiga är egentligen dessa teorier? När det gäller sprängningarna 1999 kan man i alla fall inte helt utan fog hävda att terrordåden behövdes som ett startskott för den nya inmarschen i Tjetjenien och Vladimir Putins presidentkampanj. Men för vilket ändamål skulle statliga strukturer ha organiserat de ödesdigra gisslantagandena med hundratals dödsoffer? Att inkompetenta och hänsynslösa säkerhetsstyrkor bär en stor del av skulden för det stora antalet dödsoffer är det få som tvivlar på, men det är en helt annan sak som knappast kan skyllas på någon konspiration.

Exempelvis när det gäller gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva hösten 2002 har det hävdats att säkerhetstjänsten FSB måste ha varit inblandad, eftersom en tjetjensk man som hette Chanpasj Terkibajev möjligen deltog i gisslantagandet, och eftersom denne Terkibajev eventuellt var en dubbelagent som hade kontakter med FSB.

Denna version torgfördes av den sedermera mördade journalisten Anna Politkovskaja, som själv träffade Terkibajev. I artikelsamlingen Sanningen – inget annat, som förra året gavs ut av Ordfront (som även gav ut Åsards bok), publiceras hennes intervju med Terkibajev som ett bevis på att ”den ryska regimen själv hade iscensatt denna händelse och dess katastrofala utgång”, som den anonyme redaktören av artikelsamlingen hävdar.

Själva intervjutexten i boken lämnar läsaren i sticket, det är omöjligt för den oinitierade att veta vad som är fastslagna fakta, vad som är rimliga slutsatser, och vad som bara är en mytomans svammel. Men nog måste det ha varit en konspiration? För om denne Terkibajev nu verkligen var med under gisslandramat (vilket vi inte vet med säkerhet), och om han verkligen var FSB-agent (vilket vi än mindre vet med säkerhet), då måste det hela ha varit en storartad konspiration? För vad skulle annars meningen med det hela ha varit?

Här kommer vi osökt in på regel nummer 5: inget i världen sker av misstag, och allting har en betydelse.

Men tänk om det inte är så. Ingen kan väl förneka att det i vardagslivet ofta händer oplanerade och meningslösa saker. Man kan råka välta ett glas på matbordet – eller låsa in sina nycklar, om man till äventyrs har smäcklås på ytterdörren. Det sistnämnda är ytterst vanligt i Finland, men inte alls lika vanligt i Sverige. Är detta en följd av en världsomfattande konspiration mot finnarna?

Erik Åsard citerar i sin bok Donald Rumsfeld som ska ha sagt: ”Of course there are conspiracies, but never underestimate the importance of sheer incompetence.” Hans källhänvisning här är lite svajig – men huruvida Rumsfeld verkligen har sagt detta och om det eventuellt var någon annan som tänkte tanken först kanske är mindre viktigt. Ett obestridligt faktum är i alla fall att generell inkompetens på de flesta håll i världen är betydligt vanligare än stora konspirationer.

Inte heller i Ryssland lär det förekomma någon större brist på inkompetens.

Mer på temat:

  1. Jag tycker det är kul med konspirationer. Det ger en känsla av att ha kommit till insikter om att man vet något som inte alla andra vet, att man är lite smartare än de andra. Dessutom skapar det en gemenskap bland anhängarna. Bara man kan koppla bort sitt eget intellekt så finns det många konspirationer som är trovärdiga. Tack för boktipset, den ska jag läsa vid tillfälle

  2. It is amusing that the author of this blog uses Donald Rumsfeld to seal his argument in claiming that the proponents of any theory other than the ”promoted” ones — which often serve national interests — are incompetents. It is not a secret that in the opinion of many in the United States and abroad Donald Rumsfeld is dishonesty personified. To mention Rumsfeld’s statement on the matter reminds me of the proverb: They asked the fox ”who is your witness”? He said, ”My tail.” (A response to this entry on: http://www.markbasafa.blogspot.com)

    • It is amusing that the only thing you could understand in this post were the two words ”Donald Rumsfeld”, especially considering that I was questioning the authenticity of the very quote that got you upset. And the quote wasn’t even referring to what you claim it to be. Oh well. Conspiracy theory promoters are notoriously good at seeing what they desire to see, and reading what they desire to read, even if that is not what was written. Quod erat demonstrandum.

      :-)

  3. Dear colleague, questioning the authenticity of words attributed to ‘DR’ does not take away from the line of your argument that seeks as a whole to discredit potential alternative theories — however far-fetched — by analyzing the psychology of conspiracy theory creation. If that is not the line of your argument then I do apologize but if that is your argument, then amused I shall remain! Never upset though. Let our words make sense of the world but not to mock us. Good luck with your endeavors! Mark

Kommentarer inaktiverade.