i På svenska

Vladimir Nikolajevitjs liv och underbara äventyr

Suomeksi

Vladimir Nikolajevitj Voinovitj: Avtoportret – roman mojej zjizni (Ett självporträtt – mitt livs roman), EKSMO, Moskva 2010.

Vladimir Vojnovitj är en farlig författare. Inte bara för de sovjetiska makthavare som försökte tysta honom genom att bannlysa honom, förfölja honom och kasta ut honom ur landet. Han överlevde allt, kom tillbaka till Ryssland, och tvingade myndigheterna att ge honom den lägenhet han hade rätt till. Och framför allt blev han läst.

Alla kanske inte har läst nobelpristagaren Solzjenitsyn, men alla har läst Vojnovitj. När jag sommaren 1991 köpte den första sovjetiska upplagan av hans förbjudna roman om soldaten Tjonkin fick jag hålla hårt i den medan jag läste. När jag var klar såg jag inte boken på flera månader. Alla ville ha den.

Trots jätteupplagan var den fula mörkbruna boken – med gulaktigt papper och dåligt tryck – slutsåld överallt, och mitt exemplar cirkulerade bland vänner, deras kompisar, kompisarnas bekanta och vem vet var. När den till slut kom tillbaka i en genomskinlig plastpåse var ryggen sned och den bruna pärmen sliten.

Det är det som är allmänfarligt med Vojnovitj. Har man börjat läsa kan man inte släppa boken, och när man väl är klar har man inte bara fått flera goda skratt, man har också lärt sig en hel del om hur sovjetsamhället egentligen fungerade. För som man brukar säga i Ryssland: i varje skämt finns det ett korn av… skämt.

Och det var så klart så det gick också den här gången. Vojnovitj förstörde min semesterplanering. Inför sommarens solresa till Kreta hade jag införskaffat fyra finska pocketböcker – deckare och annat lättviktigt. Vladimir Vojnovitjs nya självbiografi på ryska tog jag inte ens med, eftersom den stora, tjocka boken helt enkelt var för tung. Men det hjälpte inte, boken fanns ju också i min läsplatta och i min iPhone. Pocketböckerna ligger fortfarande orörda.

Självbiografin heter ”Avtoportet – roman mojej zjizni” (”Ett självporträtt – mitt livs roman”) och kom ut i tryckt form i början av året. Boken består av ett stort antal korta självbiografiska berättelser och börjar med orden ”Только прожив много лет, начи­на­ешь всерьез понимать, что жизнь дейс­т­ви­тельно коротка.” (”Först när man har levt många år börjar man på allvar förstå att livet verkligen är kort”.)

Войнович: АвтопортретSå kort har nu inte Vladimir Vojnovitjs liv varit – i alla fall har han överlevt Rysslands alla härskare från Stalin till Jeltsin, vuxit upp i Tadzjikistan och Ukraina, gjort militärtjänst i Polen, bott i Tyskland och i USA, samt i ett fint författarhus i Moskva där tjallare, KGB-folk och före detta lägerfångar hade lägenheter vägg i vägg.

Själv hamnade Vojnovitj aldrig i fängelse, men ett av hans tidigaste barndomsminnen är pappan som ”åkte på tjänsteresa” och inte kom tillbaka på många år. I ett privat samtal hade pappan sagt att det nog är svårt att uppnå perfekt socialism i ett enskilt land omringat av kapitalistiska stater. Det räckte för att han skulle dömas till fem år i arbetsläger.

Från trygga Tadzjikistan flyttade lilla Volodja till släktingar i Ukraina precis lagom inför operation Barbarossa. Här upplevde han för första gången den oerhörda lyx som vattenklosett och centralvärme innebar i Sovjetunionen år 1940, och här träffade han sin pappa som knappt hade hunnit komma hem från arbetslägret innan han skickades till fronten. Resten av familjen flydde österut undan bombningarna. Att stanna och riskera att hamna under tysk ockupation var ingen bra idé, eftersom Volodjas mamma var judinna.

Fullproppade boskapsvagnar, sedan flykt över heta och torra stäppen i oxkärra, extrem hungersnöd, kannibaler som jagar barn – Vladimir Vojnovitjs liv var som miljoner andra barns under andra världskriget, men till skillnad från de flesta andra minns han hur det var, och han kan berätta. Precis som i resten av boken berättar han om vad han själv varit med om, utan skönmålning och utan överdrifter.

Visst berättar han gärna om sina egna bedrifter, men han förtiger inte heller sådant som visar honom i mindre fördelaktigt ljus. Exempelvis den fina middagen till hans ära i Harvard, där han drack sig fördärvad, såg till att andra drack nästan lika mycket, och tafsade på en kvinnlig forskarstudent som satt bredvid honom vid bordet. Universitetet ångrade sig och erbjöd honom inte platsen som ”Writer in residence”.

Men det var på 1980-talet. Dessförinnan utbildar Vladimir Vojnovitj sig till möbelsnickare, ett yrke han inte är det minsta intresserad av – men yrkeskolan erbjuder gratis måltider, vilket avgör valet i det fattiga och förstörda Ukraina där han bor. Han blir också en skicklig segelflygare, men utan chans att avancera till pilot – dels hade han bara gått några få år i skolan, men framför allt lät namnet på -itj misstänkt judiskt. (I verkligheten är namnets ursprung serbiskt.)

Vladimir Vojnovitj ca. 1934, fotograferad av sin pappa som ännu inte hade gripits.Fyra års militärtjänst som flygplansmekaniker i det ”vänskapligt sinnade” Polen (där alla kontakter med lokalbefolkningen är stängt förbjudna av säkerhetsskäl) ger honom rikligt med material för romanen om soldaten Tjonkin. I armén kommer han också på att han kan skriva minst lika bra dikter som kompisen, en dikt publiceras i en tidning, och Vojnovitj bestämmer sig för att bli en stor poet.

Efter militärtjänsten vill han slå igenom i huvudstaden. Han kommer inte in på litteraturutbildningen på grund av sitt judiskklingande efternamn, men åker ändå till Moskva, övernattar på parkbänkar och gömmer sig för polisen – det är olagligt att uppehålla sig i huvudstaden utan att vara folkbokförd där, det är omöjligt att folkbokföra sig om man inte har jobb, och omöjligt att få jobb om man inte är folkbokförd.

Till slut lyckas han hitta ett tungt och dåligt betalt jobb som spårarbetare på järnvägen, med tillhörande kojplats i en ombyggd boskapsvagn. I järnvägsarbetarnas litteraturklubb är han den ende järnvägsarbetaren. Nästa steg blir ett jobb på en märklig byggarbetsplats där förmannen super skallen av sig och arbetarna tävlar i vem som kan slå sönder flest tegelstenar, fönsterrutor och annat byggmaterial.

Det stora genombrottet kommer 1960 när Vojnovitj har ett tillfälligt jobb på radion och får uppgiften att skriva texten till en sång om kosmonauter, eftersom texten måste vara klar inom två veckor, vilket de stora sångskrivarna tycker är en alltför kort tid. Vojnovitj skriver texten till nästa dag, sången blir en stor succé på radio, men släpps inte på skiva, eftersom skivbolagets redaktörer vill göra ändringar i texten, vilket Vojnovitj inte går med på.

När Jurij Gagarin skjuts upp i april 1961 sjunger han sången med Vojnovitjs text i rymden, orden citeras av Chrusjtjov, och plötsligt är problemen på skivbolaget bortblåsta. Lite censur blir det ändå när en kosmonaut hävdar att riktiga kosmonauter aldrig röker. I senare inspelningar stryks orden ”Давайте-ка, ребята, закурим перед стартом” (”Grabbar, vi tar och röker en cigarett inför starten”). I stället får det bli ”Давайте-ка, ребята, споёмте перед стартом” (”Grabbar, vi tar och sjunger en sång inför starten”).

Ungefär samtidigt publicerar tidskriften Novyj Mir hans första berättelse, och snart blir han invald i Sovjetiska författarförbundet, vilket blir hans biljett till lyxliv i sovjetisk 60-talstappning – först en motorcykel, sedan en fin lägenhet i författarförbundets hus och en begagnad bil av märket Zaporozjets. Men sin vana trogen kan inte Vojnovitj hålla truten, trots att det är det han får betalt för. Den första delen av romanen om Tjonkin, en Švejk i sovjetisk tappning, börjar cirkulera i samizdat, landar så småningom i väst och kommer ut på ett västtyskt emigrantförlag, utan författarens tillstånd. Vojnovitj hamnar i onåd och tvingas till slut emigrera, först till Tyskland och sedan till USA.

Vojnovitjs självbiografi är en samling korta och långa texter som är en fröjd att läsa, häpnadsväckande klara minnesbilder från tidig barndom i det sena 1930-talets Sovjet till åren i USA, till kampen för att efter Sovjetunionens sönderfall återfå en lägenhet i Moskva och slutligen intrigerna i den postsovjetiska litterära värld – som inte skiljer sig nämnvärt från det byråkratiska spelet i Sovjetiska författarförbundet.

Vladimir Vojnovitj presenterar sin självbiografi i Moskva.Alla delar har sin förtjusning, från absurditeterna i militärtjänstgöringen till den lovande unga sovjetiska författarens möte med Sartre på besök i Moskva. Inför mötet läser Vojnovitj på och fattar tycke för existentialismen, men konstaterar att Sartres pjäser är riktiga bottennapp. Mötet äger rum på författarförbundets kontor, dit Sartre kommer i sällskap av Simone de Beauvoir och tolken Lena. ”Sartres samarbete med Lena resulterade i deras dotter Masja, som nu bor i Paris”, konstaterar Vojnovitj lakoniskt.

Oförmågan att fjäska för auktoriteter har format Vojnovitjs liv från början till slut. När han nu vid 78 års ålder publicerar sin självbiografi har han ingen anledning att ändra sig. Men han är inte heller elak i onödan. Han berättar helt enkelt det han har varit med om, och han förtiger inte sådant som mer pietetsfulla levnadsskildrare ansett olämpligt att bevara för eftervärlden.

Han visar en annan sida av tövädrets stora hjälte, tidskriften Novyj Mirs legendariske chefredaktör, poeten Aleksandr Tvardovskij, som lyckades få Solzjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” tryckt, men som också var svårt alkoholiserad och mycket lyhörd för minsta vink uppifrån. Det kanske finns andra, lika intressanta minnen från gemenskapen och hierarkierna på Novyj Mirs redaktion, men Vojnovitjs är den bästa jag har läst. Hans beskrivning av den likbleke Tvardovskij som hamnat i onåd och i kostym och slips sitter på sitt kontor i väntan på telefonsamtalet från Kreml är djupt tragisk. Samtalet kommer aldrig.

De två första delarna av Vojnovitjs roman om Tjonkin finns på svenska (Soldaten Ivan Tjonkins liv och underbara äventyr samt Tronpretendenten: Soldaten Ivan Tjonkins nya äventyr) och är abslut läsvärda, till skillnad från den tredje del som Vladimir Vojnovitj skrev på gamla dagar och som ger ett intryck av hafsverk. Men ska man läsa bara en bok av Vojnovitj finns det ingen tvekan – det är denna självbiografi som är hans stora verk. Den har han skrivit med livet som insats.

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Literarus

Mer på temat: