i På svenska

Vilse i tidens snöstorm

Владимир Сорокин: МетельVladimir Sorokin är inte direkt min favoritförfattare, även om jag gillade han tidiga berättelse Otjered (Kö) som givetvis inte kunde tryckas i Sovetunionen, utan först kom ut i Paris 1985. Storsäljaren Den opritjnika (I det heliga Rysslands tjänst) från 2006 och den fristående fortsättningen Sacharnyj Kreml (Sockerkreml, ej på svenska) från 2008 tyckte jag kändes för karikatyraktiga, även om detta givetvis är ett medvetet drag av Sorokin.

När jag i helgen såg hans senaste bok Metel (Snöstormen) i en bokhandel vid Tverskajagatan i Moskva kunde jag ändå inte motstå frestelsen. Dels var den lilla boken mycket snygg, både vad gäller omslaget och typografin inuti, dels har den redan hunnit få ganska mycket uppmärksamhet i Ryssland. Och när jag väl öppnade boken var den nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Som redan namnet antyder är boken rik på litterära antydningar – Pusjkin skrev en berättelse med samma namn, och huvudpersonen doktor Garin för tankarna till ingenjör Garin hos Aleksej Tolstoj. Det finns mycket mer, och huvuddelen har jag säkert missat, eftersom jag inte är speciellt bevandrad i klassisk rysk litteratur. Språket påminner starkt om Tjechov eller Bunin, men imitationen av lantligt uttal har vissa likheter med dagens ryska internetjargong.

Vi befinner oss i en parallell
verklighet som påminner om universumet där I det heliga Rysslands tjänst äger rum, fast ändå inte. Det råder en sammanblandning av epoker, tidsmässigt verkar händelserna äga rum någonstans kring 2040, men i stället för det skräckvälde som de två tidigare böckerna beskriver verkar Ryssland regeras av en mer upplyst självhärskare. Eller så når inte terrorn ut i provinsen i samma utsträckning som den drabbar metropolerna – kodordet ”sabotage” verkar få fart på alla landsbygdsbor på samma sätt som det förmodligen fungerade under Stalintiden.

Ramberättelsen handlar om doktor Platon Iljitj Garin som måste uppfylla sin plikt, komma fram till byn Dolgoje som drabbats av en förfärlig epidemi och vaccinera de bybor som ännu inte smittats. Den huvudsakligen gode doktorn har pincenéglasögon och kommer givetvis aldrig fram. Hela berättelsen handlar i stället om hans resa genom den oupphörliga snöstormen tillsammans med bybon Perchusja i dennes märkliga åkdon som drivs av femtio fastspända småhästar.

Under resans gång tar doktor Garin skydd hos en argsint och alkoholiserd möllare i miniformat, samt dennes vackra fru i vanlig storlek. Med henne tittar han först på bildradions tre kanaler: en kyrklig kanal, en officiös nyhetskanal och en underhållningskanal som visar folkdans och visor. Sedan hittar de två på annan underhållning under resten av natten.

Nästa dag måste de resande återigen ta skydd, denna gång hos ett gäng stormrika, högteknologiska kazakiska drogsmugglare. Som betalning för sin hjälp får doktor Garin tillsammans med kazakerna pröva på deras nya produkt, en pyramidal hallucinogen som för bort doktorn till en annan värld där han bli kokt ihjäl i olja på en bål framför en stor folkmassa. Dödstraff på låtsas – ännu en litterär anspelning? Efteråt är doktorn i alla fall i flera timmar upplyft av att få leva och andas, och köper två hallucinationspyramider. Fler har han inte pengar till.

I fortsättningen blir irrandet i den eviga snöstormen allt mer drömlikt, doktor Garin svänger från eufori till rasande ursinne och tillbaka, medan skjutskarlen Perchusja stoiskt utstår både det ena och det andra. Sedan kommer doktorn ihåg att han har sprit i sin väska, och flaskan kommer fram som den brukar. I slutet dör en av de resande på riktigt, den andra räddas av kinesiska handelsmän vars karavan dras av en gigantisk häst.

Som vanligt svävar det väglösa Ryssland mellan forntid och framtid, öst och väst, ordning och oreda. Denna gång kommer räddningen från öst, men till skillnad från det alternativa universum i Sorokins två tidigare böcker är inte heller väst helt utestängt från den ryska verkligheten: doktor Garin citerar en rad ur Die schöne Müllerin av Franz Scubert och drömmer sig bort till Berlin där hans före detta fru finns.

Förresten dyker den sköna möllarfrun kanske upp enkom för att Garin ska kunna citera sin Schubert – med Sorokin kan man aldrig veta, lika lite som man kan veta vad hans budskap egentligen är, om han har ett sådant. Sorokin leker med läsaren som han leker med språket, mästerligt.

Mer på temat:

  1. Fick i present denna bok och tycker att den är rätt så bra. Sorokin skriver väldigt väldigt fint!

    • Och jag som hade hoppats vara den första i Sverige att läsa den… ;-)

      Man kan såklart hävda att Sorokin är en stilimitatör som nu skrivit sin blandning av Tjechov-Bunin, men visst skriver han bra!

Kommentarer inaktiverade.