i På svenska

Till världens ände och tillbaka

Kak ja provjol etim letomVar tar civilisationen slut? Aleksej Popogrebskijs senaste film Kak ja provjol etim letom (ungefär ”Hur jag tillbringade sommaren”) rör sig i mänsklighetens utmarker både bokstavligt och bildligt. Den erfarna stationschefen Sergej och den unga studenten Pavel arbetar på forskningsstationen Valkarkaj i nordligaste Tjukotka, vid Norra Ishavet.

Närmaste granne är en övergiven radarstation från kalla krigets dagar, och enda kopplingen till yttervärlden är en kommunikationsradio som huvudsakligen används för att rapportera in meteorologisk information. Pavel ska bara stanna på stationen i tre månader, och hans uppgift är att installera och testa ny utrustning för att på sikt automatisera stationen.

Sergej är en sträng chef, och Pavel vet inte alltid vad han kan förvänta sig av honom, speciellt när Sergej berättar att en lat medarbetare några årtionden tidigare blivit ihjälskjuten av en kollega på stationen. En dag, när Sergej är ute på havet för att fiska, tar Pavel emot ett radiomeddelande om att något hemskt har hänt Sergejs familj.

Pavel lovar att lämna över meddelandet, men drar ut på saken tills det blir omöjligt för honom att berätta om det inträffade. Dessutom försämras väderförhållandena, navigationssäsongen tar slut, och ingen vet när de två kan lämna forskningsstationen. Det ena följer av det andra, några skott avlossas och Pavel flyr ut i vildmarken där han efter några dagar är beredd att göra vad som helst för att överleva. Det gör han också.

Filmen är inspelad på plats i Valkaraj, enav de mest svårtillgängliga platser där det finns människor. Både omgivningarna och kameraarbetet är svåröverträffade, likaså Sergej Puskepalis som spelar stationschefen Sergej. Men jag blir inte helt övertygad av Pavels (Grigorij Dobrygin) snabba förvandling från snäll men barnslig datanörd med mp3-spelare till något betydligt mer omänskligt – och tillbaka.

Dobrygin är ingen dålig skådespelare, tvärtom. Tillsammans med Puskepalis fick han ju också en silverbjörn för ”bästa manliga huvudroll” på filmfestivalen i Berlin i år. Snarare är det något i själva manuset som är för mycket, eller någon pusselbit som saknas. För mig går det inte riktigt ihop.

Trots att några vändningar i intrigen inte känns helt realistiska är detta en film som det är svårt att sluta tänka på. Hur skulle jag själv ha agerat? Hur är det att befinna sig i världens ände i väntan på en oändlig vinter utan mat och värme? Det här kanske ändå är precis så det skulle gå till?

Mer på temat