Ryssland – ett perifert land?

Varför ska man egengligen bry sig speciellt mycket om vad som sker i Ryssland, ett perifert europeiskt land som självt har valt att isolera sig. Vi vet inte heller så mycket om vad som pågår i Italien, eller ens i Tyskland, ett stort grannland. Och om någon ska göra något åt den negativa Rysslandsbilden så är det väl i första hand ryssarna själva – de får se till att göra och visa upp något positivt som vi i andra länder blir intresserade av och vill veta mer om.

Ungefär så resonerade Flemming Hansen från danska Forsvarsakademiet på måndagens stora seminarium på Södertörns högskola, i mothugg till de andra deltagarna, som en efter en efterlyste mer kontakter, mer forskning, mer, bättre och mångsidigare journalistik om Ryssland. Även om jag inte riktigt håller med måste jag medge att hans invändning är en tankeväckande provokation. För varför ska vi egentligen bry oss?

Det tål att fundera på. Men en sak som jag i alla fall lärde mig under måndagen var att Stockholm inte riktigt ligger så perifert till som jag hade för mig. Stiger man upp tidigt så kan man ta tåget från Lund på morgonen, vara med på ett heldagsseminarium i Flemingsberg, och vara tillbaka hemma före elva på kvällen. En annan sak jag lärde mig var att stationen i Flemingsberg ser ut som och har ungefär samma funktion som Fredriksberg i Helsingfors.

Lite mer allmängiltigt kom jag dessutom fram till att invånarna i Finland och Norge, som gränsar till Ryssland, har ganska jordnära och mångfacetterad bild av det stora grannlandet, medan svenskarna och framför allt danskarna – inte bara Flemming Hansen – verkar ha ett mer teoretiskt, avståndstagande, och i viss mån verklighetsfrämmande förhållande till Ryssland.

I Finland har man kommit fram till att Ryssland och ryssarna är som de är och går inte att påverka. Skulle man ändå försöka kan det gå illa – därför är det bäst att lägga de demokratiska principerna på hyllan och tjäna pengar på handeln. Norge har lyckats komma överens med Ryssland om hur fisket och kontinentalsockeln ska delas. I Sverige används Ryssland mest som slagträ i inrikespolitiska strider, i Danmark knappt ens det.

Tja, det där blev kanske lite väl karikerat och komprimerat. Bäst att ta en titt på vad seminariedeltagarna egentligen sade.

Först till kvarnet var Stig Fredrikson, som var Moskvakorrespondent under halva 1970-talet, och som lärde ryska på Försvarets tolkskola. Han konstaterade att man kan säga vad som helst om Ryssland, och det är alltid sant. Därefter ställde han upp två sanna påståenden som motsäger varandra:

1. Ryssland har det rykte det förtjänar.

2. Ryssland är värt ett mycket bättre rykte än det har.

Å ena sidan stämmer det mycket väl att utvecklingen ur demokratisk synpunkt gått bakåt i 2000-talets Ryssland och att ledningen ibland haft paranoid inställning mot yttervärlden. Å andra sidan ska man inte glömma bort att Ryssland inte är Sovjetunionen, utan ett helt annat land, ett mycket öppnare och friare samhälle, debatten på internet är fri, gränserna är öppna och den växande ryska medelklassen reser utomlands, mer och mer varje år, sade han.

Som ett exempel på skrämmande brist på kunskap nämnde Stig Fredrikson Folkpartiets ledning som i januari argumenterade att försvaret måste stärkas eftersom det ”i stora kretsar av ryska samhället finns en ny Stalinkult som skrämmer”. Någon sådan Stalinkult finns inte, slog Stig Fredrikson fast.

Det bästa sättet att bli av med fördomar är kunskap, och ett bra sätt att öka kunskapen skulle vara att öka resandet genom att införa visumfrihet mellan Sverige och Ryssland, tyckte Stig Fredrikson. Men också massmedierna har en viktig roll, och för att kunna visa en mångfacetterad bild av den ryska verkligheten räcker det inte med internationella nyhetsbyråer och brandkårsutryckningar från hemmaredaktionen när det hettar till. På den fronten ser det inte ljust ut:

I dag finns bara en enda fast svensk korrespondent i Ryssland, för Sveriges Radio. Alla andra jämförbara länder har också dragit ner på sin rapportering från Ryssland. SVT har inte lagt ner kontoret, men det är tills vidare obemannat av besparingsskäl, vilket är väldigt beklagligt. Ingenting kan ersätta fasta korrespondenter när det gäller den kontinuerliga rapporteringen om den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen.

Eftersom allt som sägs om Ryssland är sant, och motsatsen också är sant, passade Stig Fredrikson på att motsäga sig själv även på denna punkt.

Jag läste nyligen en amerikansk kommentar till att det är för lite och för dålig rapportering om Ryssland i amerikanska medier. Det var väl inget konstigt, sade den här personen, för det händer inget intressant i Ryssland, det finns inte mycket att rapportera, landet stagnerar politiskt och ekonomiskt.

Johnny Rodin från Södertörns högskola konstaterade att begreppet demokrati under det senaste decenniet blivit ett allt viktigare inslag i den säkerhetspolitiska diskussionen, både internationellt och i svenskt perspektiv. Om säkerhetspolitik tidigare framför allt handlade om staters integritet har perspektivet under senare år allt mer förflyttats till gemensamma demokratiska värden, en ”säkerhetsgemenskap” demokratierna emellan. Detta i sin tur har lett till att Ryssland ses som ”den auktoritäre andre”, och de demokratiska staternas militära styrka ses bara som ett defensivt svar på de oförutsägbara icke-demokratiernas förmodade aggressivitet.

I detta sammanhang kan det ryska begreppet ”suverän demokrati” ses som självförsvar mot västmakternas demokratianfall. Enligt den ryska ledningens sätt att se på saken har inte väst monopol på demokratibegreppet, Ryssland behöver inte gå i västmakternas ledband och har rätt bestämma självt vad som är bäst för landet utan inblandning utifrån.

Ryssland är visserligen ingen demokrati, men det innebär inte att den ryska verkligheten är så mörk som den ser ut i den svartvita, och mest svarta, massmediebilden i Sverige, sade Johnny Rodin.

Vladislav Savić, Sveriges Radios före detta Moskvakorrespondent, knöt an till Johnny Rodins resonemang om varför ickedemokratiska länder uppfattas som hotfulla, och frågade om inte diskussionen kring den rysk-tyska gasledningen inte fått paranoida drag av den anledningen. Han tyckte att man i stort sett får påstå vad som helst om Ryssland i svenska medier utan att någon reagerar.

Rysshotet passar alla, från vänster till höger, det kan handla om miljöargument, kärnkraftslobbyn, skogsintressen eller försvarspolitiska argument.

I verkligheten finns det inget hot från Ryssland, som har långa gränser att övervaka på andra håll. Inte heller den ryska upprustningen är mycket att bry sig om, eftersom den sker från låg nivå samtidigt som västländer rustar upp i snabbare takt, menade Vladislav Savić.

Stig Fredriksson gick i försiktig polemik mot Vladislav Savić och hans bok Vladimir Putin och rysskräcken:

Ibland har du tagit för mycket intryck av den ryska argumentationen, att det skulle handla om nollsummesspel, att om väst vinner så förlorar Ryssland. Det är så Ryssland ser det, men jag tycker inte man måste se saken så. Det som har hänt sedan 1990 kan vara enbart av godo. Och jag tror inte att USA eller Nato har konspirerat för att göra Ryssland svagare. Ryssland är inte så intressant för dem som den paranoida ledningen i Kreml tror.

Vladislav Savić höll inte med:

Det är lite förklenande mot ryssarna att påstå att bara de skulle tänka geopolitiskt. USA gör inte detta för att försvaga Ryssland, utan för att stärka väst. Irak var ett exempel på att Ryssland backade, trots att man förlorade på det ekonomiskt. Och i Afrika finns det inga ryska intressen kvar. Alla jobbar utifrån egenintresse.

Helene Carlbäck från Södertörns högskola berättade om hur den sovjetiska ”jämlikheten” i början av 1960-talet användes som slagträ i den svenska hemmafrudebatten. Hon konstaterade också, att Rysslandsbilden i Sverige i första hand skapas av medierna, eftersom få reser till Ryssland och de informella kontakterna är nästan obefintliga. Hon knöt an till Edward Saids kritik av orientalismen, och menade att även stereotypiseringen av Ryssland har orientaliserande drag.

Geir Hønneland från Frithjof Nansens institutt i Oslo hade ett konkret exempel på hur olik den ryska verkligheten kan te sig på olika sidor av gränsen: medan den norska bilden av nordvästra Ryssland länge handlade om ett radioaktivt helvete och svarta trästumpar kring rykande fabriker var ryssarna själva stolta över sin fina, orörda natur. Båda bilderna är sanna, menade han.

Till skillnad från Sverige och Danmark har Norge landgräns och nära praktiska kontakter med Ryssland. Ett mångårigt samarbete kring fisket i Barents hav har gett bra erfarenheter av samverkan mellan Norge och Ryssland, och det har ofta visat sig att man trots initiala svårigheter ändå kan komma överens med hjälp av kreativa lösningar, berättade Geir Hønneland.

Från mitten av 2000-talet har Norges Rysslandspolitik varit inriktat på samarbete i norr, och efter årtionden av förhandlingar har länderna lyckats sluta ett gränsavtal som gör det möjligt att inleda prospektering för olja i områden som hittills lämnats orörda enligt ett avtal mellan Norge och Sovjetunionen.

Geir Hønneland nämnde också två böcker som kan vara intressanta i sammanhanget:

Flemming Hansen från Forsvarsakademiet i Köpenhamn frågade, precis som Veronika Krasjeninnikova (i boken «Америка-Россия: холодная война культур» 2007) varför ryssarna aldrig kan känna igen den bild av sig själva som visas i västerländska medier. Flemming Hansen menade att det i viss mån handlar om en kognitiv begränsning som går ut på att vi fortfarande har kvar Sovjetunionen som en fastetsad bild i hjärnan, och omedvetet projicerar bilden av Ryssland på den bakgrunden, vilket gör det svårt att se de förändringar som faktiskt har hänt.

På samma sätt ser man i Ryssland att landet är under ständigt tryck från väst. Suverän demokrati, som enligt Flemming Hansen i princip är Rysslands nya nationella ideologi, är då Rysslands motdrag, då det politiska systemet måste stå upp mot det uppfattade trycket utifrån.

Därefter gav Flemming Hansen själv en uppvisning i gammal hederlig kremlologi, genom att visa upp omslaget av den nakenkalender som journaliststudentskor i Moskva gjort för att fira Vladimir Putins födelsedag. Enligt honom är kalendern ännu ett tydligt tecken på att Vladimir Putin ska bli Rysslands nästa president.

Den danska Rysslandsbilden åskådliggjorde han genom att presentera en studie av alla ledare som handlade om Ryssland i Danmarks fem största morgon- och kvällstidningar under de senaste fem åren. Politiken hade skrivit mest om Ryssland, på andra plats kom JP och på tredje Berlingske. Artiklarna handlade mest om bristen på politiska rättigheter och medborgarrättigheter, om kriget i Tjetjenien, utrikespolitik och energipolitik.

Ett intressant fenomen som inte alls är lika tydligt i andra nordiska länder var att den tjetjenska sidan i konflikten i stor utsträckning sågs som frihetskämpar och legitima motståndsmän. Mest kritisk mot ryska statsledningen var Politiken, som kallade händelserna kring Tjetjenien för ”statsterror”. Å andra sidan hade JP (där Rysslandskännaren Flemming Rose är kulturchef) på ledarplats kritiserat den danska tendensen att ”idealisera de tjetjenska upprorsmännen och uteslutande fokusera på den ryska arméns brutalitet). Studien var uppenbarligen inte pinfärsk, eftersom den sistnämnda ledaren i JP publicerades den 17 september 2001.

Anna-Lena Laurén från Hufvudstadsbladet stod för det inlägg som jag själv fann intressantast, trots (eller kanske därför) att jag tycker mig ha rätt bra koll på finländarnas Rysslandsbild. Saker blir alltid tydligare när de måste formuleras för en utomstående publik, och hon lyckades sätta fingret på flera saker som jag själv funderat på.

På grund av de täta kontakterna och den historiska bakgrunden är synen på Ryssland i Finland mycket mer realistisk och jordnära än i de andra nordiska länderna. Enligt Anna-Lena Laurén är den nästan äckelrealistisk: ”Man kan inte göra så mycket åt att Ryssland är som det är, det är bara att samarbeta”.

Den finska identiteten växte fram under den ryska tiden, och därför har det varit viktigt att ta avstånd och identifiera sig som ”mer västerländska och mindre känslosamma” än ryssarna, det har varit viktigt att slå fast att det är mer ordning på torpet i lilla Finland än i det jättelika Ryssland. ”Och mycket så är det fortfarande”, tyckte hon.

Hon påpekade också att Finland är det enda nordiska land som i sin närhistoria utkämpat två krig mot Ryssland, och att de flesta finländare under uppväxten hört historier om kriget.

Min pappa har sett ryska bombplan och gömt sig i källaren när Pargas bombades. Man har hört de här historierna som liten, även den yngre generationen präglas av detta. Det finns en mycket konkret insikt hos många finländare av vad som kan ske om det blir dålga relationer med Ryssland, och detta dominerar den finländska synen på många sätt, sade hon.

De här minnena finns givetvis även i min egen familj. Min svenskspråkiga morfar var vid fronten när min mamma var liten, och därför fick hon bara ett modersmål, finska. Vad som hände vid fronten talades det inte om, men min mammas första barndomsminne är från ett skyddsrum där hon såg ljuset från en ficklampa och trodde att det var en bomb som närmade sig.

Mormor berättade många gånger hur hon var ute på en promenad i Vasa när ryska flyget anföll. Hon gömde sig bakom en stor sten och förflyttade sig för att alltid hålla stenen mellan sig själv och det cirkulerande ryska flygplanet.

Mycket senare, när mina morföräldrar inte längre var vid liv, berättade min mamma hur de efter kriget, när kommunisterna kom in i regeringen, hade bränt komprometterande brev och andra papper. Kanske skulle de röda ta makten? Ingen visste.

Och jag minns hur mormor reagerade när jag hade varit på min första skolresa till Leningrad och skulle berätta att bussen hade stannat i Viborg, men inte kunde komma ihåg vad ”staden mellan Leningrad och gränsen” hette. När mormor var ung var det Finlands andra stad.

Men det var min berättelse, nu tillbaka till Anna-Lena Laurén, som talade om finlandiseringens tidevarv då en del fullständigt identifierade sig med den officiella liturgin och ville gå med på allt. Sedan fanns pragmatikerna, som ville hålla viss distans, och en liten minoritet som protesterade vilt.

– Jag tycker samma skiljelinjer finns kvar i vår Rysslandsdebatt än i dag, sade Anna-Lena Laurén.

Rysslandsdebatten i Finland är därför ibland ängslig, politiker som trampar i klaveret när det handlar om Ryssland får det lätt hett om öronen, och givetvis används Ryssland som tillhygge i den politiska debatten:

Det blev en stor grej när finansminister Jyrki Katainen sade att Ryssland inte är en ekonomisk stormakt eftersom Rysslands ekonomi inte är större än Hollands. Det sistnämnda stämmer inte, och det är mycket känsligt för en person i ledande position att göra sakfel och uttala sig förklenande om Ryssland. Det här uttalande ledde först till en debatt om uttalandet, sedan om hurdan Rysslandsdebatt vi har i Finland, och hurdan Rysslandsdebatt vi borde ha. Till slut blev debatten helt korkad.

De finländska medierna är av lättförklarliga skäl betydligt mer intresserade av Ryssland än medierna i de andra nordiska länderna, och även regionala och lokala tidnignar skickar journalister till Ryssland för att bevaka specifika frågor, ofta finska företag som är verksamma där, berättade Anna-Lena Laurén:

I Finland finns det större kunskap om Ryssland på det allmänna planet, Ryssland är mycket viktigare och beskrivs mer i Finland, många har varit i S:t Petersburg och det är många ryska medelklassturister i Helsingfors. Rysslandsbilden är ganska odramatisk, intresset för ryska språket växer och handeln växer.

Samtidigt är folk fortfarande traumatiserade av kriget och man anser att det är korkat att i onödan reta ryssarna. I Sverige är det tvärtom nästan fint att göra det. I Sverige finns det också ett behov att undervisa ryssar i demokrati på ett sätt som inte alltid är fruktbar. Så är det inte i Finland, men jag menar inte att den här pragmatiska synen är oproblematisk. Det finns en slags konformism, man anser att Ryssland aldrig har varit demokrati och inte heller kommer att bli det – vi kan inte göra något åt mänskliga rättigheter, så vi ska göra business och inte prata så mycket om principer.

Man kan kritisera Finland för det, men man kan inte vänta sig att ett land med denna historia och den långa gränsen bara kastar av sig detta. Ryssland är ett stort, oberäkneligt och ganska besvärligt grannland. Ibland blir försiktigheten överdriven och komisk, men den är inte svår att förstå.

Lena Jonson från Utrikespolitiska institutet avslutade seminariet med att konstatera att svenskarna har betydligt mindre kunskaper om Ryssland än om andra länder, och när det inte finns kunskaper faller man lätt tillbaka på gamla föreställningar exempelvis om militära hotbilder.

Samtidigt har den svenska regeringen uppenbarligen kommit fram till att det inte finns något militärt hot, det ser man på försvarspolitiken. Ryssland är svagt, har förlorat sina internationella positioner, kommer inte att återhämta sig och kan inte heller hitta en utrikespolitik som skulle göra landet attraktivt för de gamla sovjetrepublikerna att samarbeta med.

Enligt Lena Jonson ligger det i den svenska statens intresse att ha mycket större utbyte med Ryssland:

Den svenska regeringen, oberoende av partifärg, agerar ofta som om Ryssland inte fanns. Man tittar på andra hållet, ibland kommer man ihåg Ryssland för att kunna kritisera det, men man ser inte ett långsiktigt strategiskt intresse av kontakter. Det har man sett också här, finländarna och norrmännen pratar handfast, vi svenskar har pratat i mer abstrakta termer, eftersom vi saknar samma naturliga samarbetssektor.

I den korta slutdiskussionen höll nästan alla med om att bredare kunskaper, mer kontakter och bättre rapportering behövs för att nyansera Rysslandsbilden. Den som inte höll med var som sagt Flemming Hansen – han menade att Ryssland är ett ganska perifert land som vi inte nödvändigtvis behöver veta mer än vi vet om exempelvis Italien. Kanske har han rätt – ur danskt perspektiv? Men å andra sidan, det kanske inte är en anledning att strunta i Ryssland, utan snarare att lära sig lite mer även om Italien.

17 kommentarer till “Ryssland – ett perifert land?

  1. Tack för ett fint referat. Men var där någon som försökte ge ett svar, till varför man ska bry sig?

    • Tja, egentligen inte, det ansågs väl självklart att man ska bry sig. Och synpunkten att Ryssland är perifert kom som sagt först i slutdiskussionen, så det var inte så mycket tid att fundera på det.

      Varför tycker du att man ska bry sig?

      • Bra fråga som sagt, även om också jag ”tyst förutsätter” att frågan är viktig. Det primära svaret är förstås att vad som händer i Ryssland och Östeuropa påverkar oss politiskt, ekonomiskt och kulturellt; och att regionen kommer spela en än viktigare roll i framtiden.

        • Det är ett svar. Men det finns också andra svar. Exempelvis att Ryssland helt enkelt är väldigt intressant land, och att man kan lära sig nya saker om den gemensamma värld vi lever i genom den ryska kulturen. Att det är intressant att se vad som händer i ett ekonomiskt, socialt och politiskt system som inom några år vänds upp och ner. Att det finns ett universum av annorlunda möjligheter, en alternativ verklighet, annorlunda människoöden med helt andra referensramar, bara några timmars resa bort.

          Men rent utilitaristiskt, varför ska man bry sig? Ja, varför ska man i så fall bry sig om någonting överhuvudtaget?

          • Visst, jag håller med dig. Är inte säker på att jag någonsin hävdat motsatsen heller ;-)

            Rent utilitaristiskt borde man bry sig dock, eftersom allas välstånd som regel ökas genom förståelse och samarbete över nationsgränser. Där finns de som hävdar motsatsen ibland, exempelvis fd rysslandskorrespondenten på The Economist. Han förefaller vara av åsikten att utländska företags närvaro i landet stärker de icke-demokratiska elementens legitimitet. Jag tror den bilden är förenklad, och med den argumentationen borde ju västerländska företag undvika också Kina. Den åsikten torgförs dock sällan.

  2. Да, чел, это круто – иметь немереный досуг раскатывать такие объёмные письмена, чесслово!

    А русские – они работают в основном, некогда им, процентов 70 и не знают даже, где Швеция такая на карте обретается.

    Кто такой Сталин?

    Седешникам привет.

    • Спасибо за комплимент ;-), но досуг, к сожалению, у меня все-таки мереный. Вот на этой неделе семь дней проработал и писал письмена за деньги, а сейчас два дня свободен и что хочу, то и пишу. Как мне кажется, именно у некоторых русских почему-то очень много времени на писание разных объёмных комментариев, чаще всего таких бессмысленных, что их пропустить вообще не хочется.

      А что касается Сталина, это видимо Вам лучше знать, кто он такой.

  3. Tack för ett utförligt referat! Nu känns det nästan som jag varit med, fast jag tyvärr inte kunde åka.

  4. I april kanske vi kan åka med ”Crown of Scandinavia” mellan Stockholm och S:t Pete.
    Det vore väl ett litet framsteg och förhoppningsvis ge en mera avspänd relation med denna ”perifiera” kontinent och dess enorma kulturskatter. Om jag fattat rätt så kan man åka dit utan visum redan nu för vistelse i max 72 tim och finnarna behöver väl inget visum alls?

    http://www.fontanka.ru/2010/08/03/086/

    • Finnar måste ha visum precis som svenskar, ingen skillnad där. Men nu finns det återigen en båtlinje med visumfria kryssningar mellan Helsingfors och S:t Petersburg, få se hur länge det håller den här gången. Den där 72 timmars visumfriheten gäller alltså bara dem som anländer med kryssningsfartyg och lämnar landet på samma sätt. Men bättre än ingenting, och man får faktiskt lov att övernatta i land.

      http://www.stpeterline.com/

  5. Pingback: Tweets that mention Ryssland – ett perifert land? | diVERse -- Topsy.com

  6. Komiken i det absurda uttalandet om världens största land som ”perifert” förstärks verkligen av att det görs av en representant för Försvarsakademin i ett av världens minsta, plattaste och mest betydelselösa länder.

  7. Avsikten med ordet ”platt” var att markera att mitt inlägg var lite skämtsamt. Jag förutsätter för övrigt att även Flemming Hansen skämtade, men vem vet..

  8. Intressant inlägg och problematik. Har artikelförfattaren tips på böcker, artiklar etc i ämnet? (dvs de nordiska staternas syn på Ryssland).

Kommentarerna är stängda.