Oppositionella telefontjuvar och andra banditer

Demonstranter i Kaliningrad kräver Putins avgång. Foto: Vladimir MilovI helgen protesterade tusentals ryssar i tjugo regioner från Vladivostok till Kaliningrad mot ökande boendekostnader, skattehöjningar, korruption samt mot makthavare på olika nivåer. Årets protestvåg började med jättedemonstrationen i Kaliningrad den 30 december. Då krävde demonstranter inte bara guvernörens utan också Vladimir Putins avgång.

Lördagens demonstrationer som ägde rum i flera städer var de största sedan den stora protestvågen 2005. Den viktigaste anledningen till protesterna var den försämrade ekonomin och den ökande arbetslösheten, i kombination med kraftigt höjda priser på fjärrvärme, vatten, avlopp, gas, el och andra boenderelaterade kostnader som avgiften för sophämtning. Dessa priser är till stor del reglerade och subventionerade för hushåll, men steg i genomsnitt med 20% under förra året, samtidigt som hela ekonomin krympte med 7,9%.

En ytterligare anledning till att demonstrationerna spridit sig är troligen president Dmitrij Medvedevs upprepade utspel om mer demokrati. Någonting måste hans ord väl ändå betyda, tycks folk anse – det kanske inte längre är förenat med fara för liv och lem att demonstrera mot regeringen?

Förutom de landsomfattande ekonomiska problemen handlade lördagens protester också om lokala problem: i Irkutsk om det gamla pappersbruket vars utsläpp hotar Bajkalsjön, i Kaliningrad om skatter och tullavgifter samt guvernören Georgij Boos, vars avgång demonstranterna krävde.

Boos i sin tur lyckades att avvärja den väntade nya jättedemonstrationen genom att gå med på vissa eftergifter och kalla organisatörerna till ett tv-sänt rundabordssamtal samt ge några av oppositionsledarna inflytelserika poster när dessa gick med på att ställa in den planerade demonstrationen. En del oppositionella kallade dem för förrädare och valde att demonstrera ändå, men helgens demonstrationer blev betydligt mindre än i januari.

Polisen gjorde också sitt för att sätta käppar i hjulen för demonstranterna. Exempelvis i Archangelsk vid Vita havet greps alla organisatörer några timmar innan den tillåtna demonstrationen skulle äga rum, under en vanlig förevändning. Sex av oppositionsledarna fick veta att de liknade en rånare som nyss hade stulit en mobiltelefon medan ytterligare en av någon anledning misstänktes för stöld av en bärbar dator. Alla släpptes senare.

Även den ryska polisen måste givetvis ha en formell anledning för att gripa någon och för att kontrollera någons identitetshandlingar på gatan. Det enklaste sättet att komma runt den besvärliga lagparagrafen är att hävda att personen i fråga liknar en efterlyst brottsling. Det argumentet räcker både för kontroll av id-handlingarna och ett gripande för närmare kontroll av identiteten.

Det enda polisen då måste komma i håg är att inte veta vilka de gripna egentligen är – vet de det finns det ju ingen anledning att gripa dem för närmare kontroll av deras identitet. Men polisen i Kaliningrad har ännu inte övat in rutinerna lika bra som kollegerna i Moskva, konstaterar Vladimir Milov, en av ledarna i oppositionsblocket Solidaritet, som på fredagen greps när han ankom med flyg från Moskva till Kaliningrad, tillsammans med kollegan Aleksandr Ryklin. Så här skriver Milov i sin blogg (min översättning):

För det första var polisen som kontrollerade mitt pass slarvig och lät mig gå. Fast jag gick ingenstans utan ställde mig i närheten av Ryklin som hade gripits. Då såg en civilklädd spanare som hängde i närheten mig, och skrek högt: ”Där är han, Milov!” Så kommer han fram till mig och kräver att få se mina id-handlingar. Jag frågar honom: Vem är du då? Civilklädd, ser högst misstänkt ut, tre knappar på skjortan oknäppta, en tung guldkedja runt halsen. Du kanske är en bandit, frågar jag? Och så kräver du att få se mina papper.
Killen blev totalförvirrad, han visste uppenbarligen inte vad han skulle göra, men han vågade inte visa sitt tjänstekort. Till slut var han tvungen att tillkalla en uniformerad polis.
Och för det andra – när de förde mig till polisstationen där det enda de till slut gjorde var att anteckna mina personuppgifter (en fullständigt meningslös procedur, eftersom till och med avdelningen för ”kamp mot extremism” mycket väl känner till mina personuppgifter), bad jag att få veta på vilka grunder jag hade gripits, och som det redan hänt vid tidigare tillfällen svarade de: ”Ni liknar en efterlyst person till utseendet.” Jag undrar då vad den här efterlysta personen som jag liknar har gjort sig skyldig till. De säger: ett rån. Jag säger: menar ni alltså att jag ser ut som en rånare. De: tja, inte exakt, men jo, så är det. Då säger jag till dem: men eran spanare då, som sprang runt på flygplatsen och skrek: ”Där är han, Milov!”???
Inget svar.

Senare samma dag hann Milov vara med på en liten, tillåten demonstration i Kaliningrad. Polisen uppförde sig ovanligt hövligt, helt annorlunda än i Moskva, kunde han konstatera.

En grupp demonstranter hade en banderoll med krav på Putins avgång. Det var extremistiskt och därmed olagligt, tyckte polisen, och bad demonstranterna plocka ner banderollen. De vägrade. Ändå brukade polisen ingen våld. Men demonstranterna med den extremistiska banderollen greps givetvis när demonstrationen var slut.

Mer på temat:

2 kommentarer till “Oppositionella telefontjuvar och andra banditer

  1. Pingback: Dagens citat | Sänd mina rötter regn

Kommentarerna är stängda.