i På svenska

Farliga fotspår

Anna Politkovskaja: Sanningen – inget annat. Urval och översättning: Hans Björkegren. Ordfront.

Det är svårt att läsa Politkovskaja, eftersom hon beskriver en verklighet som man helst skulle vilja slippa att tänka på. Men också därför att hon ofta själv är närvarande i sina texter på ett sätt som inte är accepterat i västerländsk journalistik.

Anna Politkovskaja var inte en västerländsk journalist, hon verkade inom en annan tradition. Men det var inte bara den ryska journalistiska traditionen, med sin säregna blandning av reportage och polemik i samma text, som gjorde hennes texter så passionerade. Framför allt var det den ryska verkligheten som trängde sig på, en verklighet som hon varken kunde eller ville tiga om. En verklighet som till slut tog livet av henne, eftersom hon inte teg.

Hennes text är som bäst när hon låter verkligheten tala för sig själv. De tjetjenska flyktingbarnen, vars framtidsplaner består i att nästa dag bege sig upp i bergen för att plocka ramslök bland blindgångarna. Den 81-åriga ryska flyktingkvinnan från Tjetjenien, som varannan dag städar alla sexton våningar i ett bostadshus i Moskva. I gengäld får hon mot alla regler övernatta i portvaktsrummet. Den hungriga ryska åklagare i London som förskräckt vägrar att befatta sig med den smörgås Anna Politkovskaja erbjuder honom. Han har precis försagt sig i en utlämningsrättegång och avslöjat hur den ryska säkerhetstjänsten tvingat fram påhittade vittnesuppgifter.

De absurda scenerna från en rättsprocess i Groznyj visar allt. Den 26-årige Zelimchan Murdalov överfölls av sex kamouflageklädda män i centrala Groznyj och försvann för alltid, en av flera tusen försvunna. Men för en gångs skull fanns det vittnen som inte kunde skrämmas till tystnad, och de sibiriska poliserna på sin tremånaderspostering i Tjetjenien var dumma nog att registrera Murdalov i liggaren innan de torterade honom till döds.

En av poliserna, Sergej Lapin, pekas ut som syndabock, de andra kommer undan. Det tar tre år att tvinga den utpekade polismannen att infinna sig inför domstolen i Groznyj. Under tiden hotar han Anna Politkovskaja till livet, eftersom hon skrivit om fallet. När rättegången väl börjar i den sönderbombade och iskalla domstolsbyggnaden är den tjetjenska domaren förskräckt. Huset är omringat av den anklagades kolleger, tungt beväpnade poliser från Sibirien.

Efter en lång och kaotisk process döms Sergej Lapin slutligen till elva års straffarbete. Utan Anna Politkovskajas artiklar och utan advokaten Stanislav Markelovs arbete hade han troligen gått fri, precis som hundratals andra mördare och torterare. Nu är också Stanislav Markelov död. Han sköts ner i centrala Moskva av en rysk extremnationalist i januari 2009.

”Sanningen – inget annat” är en kraftigt nerbantad version av en rysk minnesbok över Anna Politkovskaja. Det tusensidiga originalet ”Za tjto?” (”Varför?”) kom ut på Novaja Gazetas förlag för tre år sedan. Den ryska versionen innehåller Politkovskajas texter i många olika genrer, ryska makthavares reaktioner på hennes publikationer samt minnesord från hennes kolleger och vänner.

Det svenska urvalet består nästan uteslutande av Anna Politkovskajas egna texter om Tjetjenien och terrordåd med tjetjensk koppling, huvudsakligen artiklar som publicerats i Novaja Gazeta under åren 2000–2006. Valet framstår som motiverat, och genom en tematisk indelning får boken en logisk struktur. Många av texterna kräver dock bakgrundskunskaper som få svenska läsare besitter, och några känns helt malplacerade i en bok som riktar sig till en bredare publik.

Avdelningen om gisslandramat på en teater i Moskva hösten 2002 inleds med en anonym text som slår fast att ”den ryska regimen själv hade iscensatt denna händelse och dess katastrofala utgång”.

Även om det finns en hel del frågetecken kring detta och andra terrordåd i Ryssland känns det inte klockrent att underbygga påståendet genom att återpublicera en halvbra intervju med den misstänkta tjetjenska dubbelagenten Chanpasj Terkibajev, en gåtfull man som troligen deltog i gisslantagandet, och som senare avled i en bilolycka i Tjetjenien. Texten lämnar läsaren i sticket, det är omöjligt för den oinitierade att veta vad som är fastslagna fakta, vad som är rimliga slutsatser, och vad som bara är en mytomans svammel. Det finns indikationer på att Terkibajev kan ha varit en dubbelagent, men mycket mer än så vet vi helt enkelt inte med säkerhet.

Anna Politkovskaja var inte ett helgon, och inte heller hon har svar på alla frågorna. Det händer ibland att hon inte ens ställer rätt frågor. Men hon var en ovanligt ärlig och modig person, och i sina bästa texter visar hon baksidan av dagens Ryssland tydligare än någon annan. Få vill gå i hennes fotspår.

Anna Politkovskajas böcker på svenska

  • Tjetjenien – sanningen om kriget (2003)
  • Putins Ryssland (2005)
  • Rysk dagbok (2007)
  • Sanningen – inget annat (2010)

Anna Politkovskaja

Född 1958 i New York, där hennes pappa var sovjetisk diplomat vid FN.
Läste på journalistlinjen vid Moskvauniversitetet och började sin journalistkarriär på tidningen Izvestija 1982.
Två vuxna barn med journalisten Aleksandr Politkovskij: Ilja och Vera.
Från 1999 fram till sin död journalist på den starkt regimkritiska tidningen Novaja Gazeta. Mördades utanför sin bostad i Moskva den 7 oktober 2006. Tjetjenen Rustam Machmudov har av ryska åklagarmyndigheten utpekats som den som höll i pistolen. Hans vistelseort är okänd.
Två tjetjenska bröder samt en före detta polis misstänktes för inblandning i mordet, men frikändes i rätten i brist på bevis. Den före detta polisen, Sergej Chadzjikurbanov, dömdes senare till åtta års arbetslägar för utpressning.

Sydsvenskan 2010-11-15

Mer på temat: