i På svenska

De ser, de hör, de vet

"Vi ser, vi hör, vi vet" står det på omslaget till Martinovitjs roman.Förbjuden är den inte. Viktor Martinovitjs debutroman Paranoja bara försvann från de vitryska boklådorna. De vitryska nätbutikerna strök boken från sina hemsidor.

Vet man vart man ska gå kan man ändå få tag i boken i Minsk, skriver Martinovitj på sin blogg. Man måste fråga efter den på ett diskret sätt. Då tar försäljaren fram den ur sina gömmor, inslagen i svart plast. Förpackningen får inte öppnas innan man lämnat lokalen.

Han tänker inte berätta vart man ska gå för att köpa boken. Inte per telefon, inte i ett e-postmeddelande. Bara vid ett personligt möte, om han litar på den som frågar. Sjukt misstänksamt, kan man tycka. Men varför försvann böckerna då?

Tidigare har politiskt olämpliga böcker bannlysts i Vitryssland, еxempelvis Aleksandr Fedutas djuplodande politiska biografi av president Aleksandr Lukasjenko, men sällan skönlitteratur.

Att hans bok skulle kunna drabbas var ingen total överraskning för Viktor Martinovitj. ”Om boken förbjuds blir den en bestseller i Vitryssland”, sade han i en intervju. Helst hade han sett att boken såldes öppet, även om intresset då kanske hade varit mindre. Han vill vara en författare, inte en dissident, säger han.

Inget vitryskt förlag hade givetvis kunnat ge ut Viktor Martinovitjs roman. Boken är skriven på ryska och utgiven av det välkända Moskvaförlaget AST. Händelserna äger rum i ett land vars namn aldrig nämns men som är förvillande likt Vitryssland. Huvudpersonen är en ung författare i en stad vars gator och torg gör den till en exakt kopia av Minsk. På tre ställen i boken framgår det att den namnlösa staden faktiskt heter Minsk – kanske av misstag, kanske med mening.

Länsstyrelsen i MinskMen det är inte det riktiga Minsk författaren lever i. Landet styrs inte av president Lukasjenko som är tokig i ishockey, bygger ishallar i alla städer och gärna själva tar på sig skridskorna för att vinna en match eller två. KGB heter inte KGB som i det verkliga Vitryssland, utan MGB, ministeriet för statssäkerhet. Detta ministerium och hela landet leds av envåldshärskaren Muravjov, en musikälskare som gärna själv framträder som pianosolist.

Boken inleds med en ironisk varningstext:

Alla händelser som beskrivs häri är påhittade, personerna har aldrig existerat i någon annan verklighet än den här textens verklighet. Alla osanktionerade jämförelser med historiska personligheter eller nu levande människor kan kvalificeras som brottsliga gärningar, straffbara enligt internationell och nationell lagstiftning. För att undvika att omedvetet utföra handlingar som förbjuds i Brottsbalken avråder författaren alla från att överhuvudtaget läsa den här boken, klart medveten om att det i princip hade varit bäst om han hade låtit bli att skriva den.

Viktor Martinovitj är journalist på den ryskägda kvalitetstidningen BelGazeta i Minsk, en av få relativt frispråkiga pressröster på den likriktade vitryska mediemarknaden. Tidningen hette tidigare Belorusskaja Gazeta, ”Vitryska Tidningen”, men tvingades stryka hälften av sitt namn när statliga tidningar fick lagstadgat monopol på ordet ”vitrysk”. Så långt verkligheten.

Station LenintorgetDen fiktiva författaren Anatolij Nevinskij som är huvudperson i Paranoja sitter i sin lägenhet i det namnlösa Minsk och skriver en berättelse om en professor som tvingas relegera sin bästa student när denna offentligt nämner namnet Muravjov i ett olämpligt sammanhang. Studenten blixtinkallas till armén och dödas under gåtfulla omständigheter.

I det verkliga Vitryssland brukar studenterna som säger olämpliga saker inte dödas efter att de har skickats till militärtjänstgöringen.

”Based on a true story”, avslutar Nevinskij sin berättelse som ska publiceras i utlandet. Så får han en gåtfull varning från en kontakt högt uppe i regeringshierarkin, drar slutsatsen att han gått för långt, och raderar alla spår av berättelsen i sin dator, som han misstänker MGB berett sig tillträde till.

Snart visar det sig att varningen inte alls gällde berättelsen, utan kvinnan han förälskat sig i. Hon har intima band till diktatorn Muravjov, och han skulle göra klokt i att hålla sig borta från henne. Det gör han givetvis inte, och ramberättelsen utvecklas till en kärlekshistoria med ett tragiskt slut.

Liza berättar för Muravjov att hon väntar Nevinskijs barn. För Nevinskij berättar hon att hon väntar Muravjovs barn. Så försvinner hon, och blodspår i hennes palatsliknande lägenhet på Karl Marxgatan pekar på att någon har dödat henne. Nevinskij eller Muravjov? Eller MGB? Eller kanske är hon inte död alls?

Martinovitj skriver bra, han har ett nyanserat språk och romanen en intressant struktur. Berättelsen förs ibland fram i första person, ibland i form av underrättelserapporter och avlyssningsprotokoll från säkerhetsministeriet, ibland i tredje person.

ZvjazdaNär säkerhetsministeriet börjar marknadsföra sin nya, positiva image med slagordet ”Vi ser, vi hör, vi vet” känner jag mig plötsligt förflyttad till en värld som kombinerar Viktor Pelevins ”Generation P”, där allt kan säljas med rätt reklam, och Orwells 1984.

Här och där blir beskrivningarna av den förälskade huvudpersonens själsliv något långrandiga, och på några ställen får de ymniga alliterationerna och de plötsliga tempobytena mig att undra om det är stilövningar Martinovitj sysslar med. På det hela taget är det ändå en imponerande debutroman Martinovitj åstadkommit.

Det mest intressanta är ändå inte romanen i sig, utan de vitryska makthavarnas reaktion på den. Genom att se till att boken försvann från boklådorna har den vitryska regimen fört landet ännu ett steg närmare Martinovitjs namnlösa rike.

PS: I internets tidsålder är det omöjligt att stoppa spridningen av en bok helt, även om man skulle gripa de butiksägare som säljer boken under disk i Minsk. En elektronisk upplaga på 533 kilobyte finns tillgänglig i den ryska webbutiken Litres.ru till det facila priset 37 rubel 70 kopek, eller ganska exakt tio svenska kronor.

En kortversion av texten publicerades i Sydsvenskan 2010-01-30.

Mer på temat:

  1. Intressant! Tack för alla dessa recensioner, Kalle. Detta låter som ännu en bok jag skulle bvilja beställa. Kan man lita på nätsäkerheten om man betalar on-line via denna ryska webb-butik Du nämner? Jag har beställt böcker, DVD mm säkert ett hundratal gånger från olika håll i världen under de senaste åren (och aldrig råkat ut för lurendrejeri) men jag har faktiskt aldrig prövat en rysk betalsajt hittills!

    • Jag har betalat in pengar till Litres.ru vid flera tillfällen och inte blivit lurad. Det bästa sättet är att lägga några hundra rubel på sitt konto där, så slipper man betala små summor varje gång man handlar. Observera att det är e-böcker man köper där. En pappersupplaga kan man beställa hos Ozon.ru, men det kostar mer och tar längre tid.

Kommentarer inaktiverade.