Verkligheten som försvann

robotI torsdags deltog jag i ett öppet seminarium om gaskrisen Ryssland-Ukraina på Lunds universitet. Ingen enorm publiksuccé, men mycket trevligt och många intressanta frågor.

Det mest intressanta var ändå att jag i anslutning till seminariet fick möjlighet att lyssna på Niklas Bernsands föreläsning om ”virtuell politik” i de postsovjetiska länderna. Föreläsningen utgick huvudsakligen från Andrew Wilsons bok Virtual Politics: Faking Democracy in the Post-Soviet World. Wilson verkar sätta fingret på mycket av det som kallas för politik i den här delen av världen, även om han åtminstone initialt lurades av den ”orangea revolutionen” i Ukraina. Och det var han ju långt ifrån ensam om.

”Virtuell politik” handlar om hur postsovjetiska regimer försöker kontrollera den politiska processen, och går ut på att postsovjetisk politik inte alls är en kamp mellan reforminriktade krafter och bakåtsträvare, som den ofta beskrivs i väst. I stället handlar ”politiken” om hur elitgrupper med olika medel söker att bevara makten trots att deras utrymme för repressiva åtgärder är starkt kringskuren, jämfört med sovjetperioden.

Denna politik är därför inte alls politik i ordets vanliga mening, utan virtuell politik, en politik som huvudsakligen handlar om fasader, om hur saker ser ut, hur de framställs i medier. Enligt Wilsons bok (i Niklas Bernsands sammanfattning) finns det fyra grundvillkor för virtuell politik:

  1. Mäktiga och ”amoraliska” eliter som är de enda viktiga politiska aktörerna. Detta innebär att politikerna inte har några speciella övertygelser, utan känner förakt för massorna och kan vid behov skifta sin ”politiska inriktning” för att mobilisera stöd. Ett viktigt mål är att hålla rörelser med potentiell massförankring borta från politiken.
  2. Passivt elektorat. Atomiserat samhälle, inga tydliga klasstillhörigheter, när den gamla maktstrukturen föll skapades aldrig något medborgarsamhälle som fick inflytande i politiken. Eliten använder interna motsättningar för att söndra och härska, grupper spelas ut mot varandra. Väljarkåren blir lätt att manipulera och samtidigt ofta cynisk, eftersom man genomskådar de virtuella politikernas agerande.
  3. Kontroll över medierna. ”Politiken” utspelar sig huvudsakligen i medierna som kontrolleras av eliterna, och det som visas i medierna har ofta mycket litet att göra med det som händer i verkligheten.
  4. Låtsaslegitimitet. Västvärldens inställning spelar viss roll, men även för den egna befolkningen vill man i en virtuell demokrati göra sken av att den virtuella demokratin faktiskt är en riktig demokrati. Därför är möjligheterna till repressiva åtgärder begränsade, i stället använder man manipulativa åtgärder. Val hålls regelbundet och det finns alternativa kandidater, men det är klart i förväg vem som vinner.

Det intressanta är att eliterna i den här typen av system inte bara monopoliserar makten, utan själva kampen om makten. Inte bara valprocessen är förfalskad, även de flesta deltagarna i processen är förfalskade.

Både ”regeringsvänliga” och ”oppositionella” virtuella partier och politiker skapas efter behov, medan verkliga motståndare måste hållas borta från tävlan. Syftet med de många partierna är att skapa sken av pluralism, att ha partier som ”förlorar snyggt”, eftersom eliterna inte vill inte ha 99% av rösterna.

Det finns flera lager i den virtuella politiken, och man kan behöva skapa nya fuskpartier för att dra bort röster från gamla fuskpartier som riskerar att få eget liv. Politik handlar inte om ansvar och ansvarskrävande utan om tillfälliga projekt som finns mest på tv.

Kritik mot Wilsons koncept har gått ut på metodologiska problem: många ”faktauppgifter” kommer från deltagare i den virtuella politiska processen, framför allt från sk. ”politiska teknologer”, och dessa är säkert intresserade av att överdriva sin egen roll för att få nya uppdrag av eliterna.

Man kan också fråga sig om den här typen av ”virtuell politik” är något unikt för just de postsovjetiska länderna, eller om det möjligen handlar om ett exotiserande, ”orientalistiskt” synsätt. Det finns säkert liknande fenomen i andra länder, men förklaringsmodellen verkar ändå ovanligt väl lämpad just för det postsovjetiska området.

Då kan man undra om det finns någon skillnad mellan dagens ”virtuella politik” och de potemkinkulisser som sovjetmakten försökte sätta upp? Även i Sovjetunionen ordnade man ju så kallade val, och massmedierna användes för att skapa en bild av verkligheten som inte hade mycket gemensamt med hur det sovjetiska samhället egentligen såg ut.

Skillnaden ligger kanske i ordet ”egentligen”. De flesta sovjetmedborgare hade en verklighetsuppfattning som utgick ifrån att det fanns en sanning. Inte så att de nödvändigtvis trodde på den sovjetiska propagandan, men att det någonstans fanns en sanning som man i princip skulle kunna få reda på, om man genomskådade dimridåerna.

Nu lever vi i en postmodern värld. Två årtionden av besvikelser, manipulering, lögner och virtuell politik har lett till att många medborgare i det som en gång var Sovjetunionen inte längre tror på någon eller något. Alla är lika goda kålsupare, all politik är virtuell politik, det finns inget bakom dimridåerna, i alla fall ingen grund att stå på. Det tycks i alla fall allt fler anse.

En sådan verklighetsuppfattning är givetvis en ovanligt god grund för virtuell politik, och det kanske är så eliterna vill ha det. Medborgarna kanske inte riktigt tror på propagandan, så dumma är de inte. Men de tror inte på något annat heller, tror de på något så är det att alla talar i egen sak och vill manipulera andra, att det inte finns någon sanning, och även om det hade funnits en sanning så är den omöjlig att finna.

Den virtuella, postmoderna politiken innebär givetvis också att ord betyder precis det man för tillfället bestämmer att de betyder. Så här skriver Viktor Pelevin i sin roman Empire V om ordet ”andlighet” som blivit mycket populärt i Vladimir Putins Ryssland:

«Духовность» русской жизни означает, что главным производимым и потребляемым продуктом в России являются не материальные блага, а понты. «Бездуховность» – это неумение кидать их надлежащим образом.

Det ryska livets ”andlighet” betyder att det viktigaste som produceras och konsumeras i Ryssland inte är materiella värden utan bluffar. ”Oandlighet” är detsamma som oförmågan att bluffa och visa sig häftig på tillbörligt sätt.

Förresten är Pelevin själv både med sina romaner och med sina påhittiga marknadsföringsknep ett typexempel på det postmoderna Ryssland. För ett par år sedan stals hans senaste roman från tryckeriet några dagar innan den skulle komma ut. Texten dök strax därefter upp på en obskyr webbplats – och händelsen fick givetvis enormt stor publicitet, vilket inte kan ha skadat försäljningen.

Vem i hela världen kan man lita på?

7 kommentarer till “Verkligheten som försvann

  1. Jag tror att den största skillnaden mellan 90-talsryssland (pre Putin) och 2000-talsryssland är att i tidigare decennier så hade det ryska folket inte någon som förde deras förhoppningar och talan. Jag menar då att de hade ingen patriotisk ledare, som kunde skänka ära åt ryssarna. De tycktes leva självföraktande (precis som svenskarna och finnarna gör idag), vilket kanske också var fallet med Sovjetryssland som hyllade marxismen, inte nationen. Jag tror att majoriteten ryssar stöder Putin och hans politik, just för att han är en stark patriot!

    Jag vet att Putin inte själv prövade nationens patriotiska vingar i början av 2000-talet, utan lät någon annan (jag kommer inte ihåg vem, kanske du vet Kalle?) säga något upplyftande patriotiskt i TV. Inte ens Putin trodde att det fanns någon patriotism i folket innan dess! Men när han förstod att så var fallet, öppnade han sin mun.

    I väst framställer man gärna Putin som en förtappad själ sedan födseln. Men jag tror att alla kan både bli bättre, eller sämre människor! Jag har pinpointat Putins mera omänskliga sidor till efter gisslandramat i Beslan, då han sade i TV efter den misslyckade fritagningen; ”Den som är svag blir slagen!” Dessa ord säger mer om hur Putin tänker idag, än allt annat Putin har sagt efter det!

    M.v.h. Roger Klang, Lund

  2. Bra sammanfattning av ett komplicerat och intressant ämne. Jag gillade Rogers kommentar ang nationalism.

    För mig ter det sig också som om verklig demokrati är hemskt ovanlig. (Är det verkligen demokrati i USA med bara två till synes liknande partier att rösta på, och ett helt bissart system för att sedan räkna rösterna..?)

    Situationen i f.d. Sovjet är ännu mer bisarr med alla tidigare medlemmar i kommunistpartiet och KGB-ledare som nu styr… Ljög de om att de var kommunister innan 1991…? Eller ljuger de nu? Eller är de helt principlösa cyniker som vänder kapppan efter vinden för att ha makt och använda den för egen vinning? Var det någon som egentligen trodde på kommunismen och vad har hänt med dem?

    Ang. objektivitet i nyhetsrapporteringen: Under kommunismen var det ingen tvekan eller hyckleri. Allmänheten visste att nyheterna var vinklade och fulla av propaganda. Men det var raka rör med propagandan, folk visste hur det fungerade och varför censur ägde rum. Kommunismen är ganska öppen om att detta är ”nödvändigt”.

    Jag tycker att det är nästan mer tragiskt när folk ”går på” myten om fri press i demokratier!

    Jag läste någonstans att pressfriheten var suverän under de sista 1-2 åren av Sovjetunionen. Det var OK att skriva om vad som helst, men vinstintressen och politiska intressen ännu inte hade lyckats ta kontroll över statliga media.

  3. Apropå att skapa sin verklighet så läser jag just nu Human Rights Watchs rapport om konflikten i Sydossetien. Framförallt reagerar jag just på hur nyheter skapas någonstans mellan fronten och kontrollerade medier.

    HRW citerar bla Rossiskaja Gazeta om att Georgier brutalt skulle ha mördat civila i en kyrka, sedan misshandlat gravida kvinnor och skjutit ett litet barn i mammans knä. Helt utan bevis och långt från femdagarskrigets händelseförlopp. S 71 i rapporten för den som vill läsa mer.

    HRW menar också att Rysslands tidiga och höga dödsantal påverkade opinionen i Sydossetien – vilket i förlängningen rättfärdigade sydossetiernas plundring av georgiers hem. [s 74]

    http://www.hrw.org/en/reports/2009/01/22/flames-0

  4. Cordelia – intressant tanke om pressfriheten i Sovjet de sista åren. Finns det forskning..? Hade varit spännande att läsa..!

  5. Pingback: Sanning och lögn « Lars Bokander rapporterar

Kommentarerna är stängda.