i På svenska

Vad skrev Sebag Montefiore egentligen?

Simon Sebag Montefiores artikel om den ryska successionen publiceras i dagens Sydsvenskan.

Jag trodde först att jag hade läst artikeln slarvigt när den för tre veckor sedan publicerades på engelska. Då lade jag nämligen inte märke till följande passage:

Och om nu ryssarna själva är nöjda, varför ska vi lägga oss i deras märkliga system, byggt på lika delar nutid och medeltid? I ”Flawed Succession”, en lysande bok från 2006 sammanställd av Uri Ra’anan, görs en närstudie av fyra ryska maktövertaganden under 1900-talet, och när man läst den är det uppenbart att vi ska lägga oss i.

Och lite längre ner:

Oligarken kommer bara att kunna falla om det blir oroligt i landet.

Då kan man undra vilka dessa ”vi” är som ska lägga ”oss” i den ryska successionsordningen, varför, och med vilken rätta. Och framför allt undrar man vad Sebag Montefiore menar när han skriver att ”oligarken” bara kommer att falla om det blir oroligt i landet. Är det alltså önskvärt att det blir oroligt i Ryssland? Är dessa oroligheter så önskvärda att ”vi” bör bidra till dem?

Inget svar finns i Sebag Montefiores artikel.

Lika luddigt är det när han skriver ”Nu räknar de flesta med att [Medvedev] ska återgälda tjänsten med att avgå och se till att Putin kan återinträda på presidentposten.” Detta är ju bara ett av flera möjliga scenarier, och just nu framstår Medvedevs förtida avgång som en ganska osannolik variant, eftersom Putin själv sagt att det inte blir något val i förtid.

Förresten, vid närmare kontroll visar det sig att jag inte alls var slarvig när jag läste den engelska versionen av artikeln. Just den passage som jag undrade över har tvättats i den version som publicerades i New York Times och International Herald Tribune. Där börjar stycket så här:

If the Russians are happy with it, should their peculiar system concern us? A superb book called ”Flawed Succession,” edited by Uri Ra’anan, examines four 20th-century Russian successions and suggests it does…

Och lite längre ner:

Yet a drop in its oil revenues could lead to domestic unrest – there is no other way to overthrow the oligarchy.

Alltså inget om att ”vi ska lägga oss i”. I stället är det oljepriset som ska störta oligarkin – inte ”oligarken”.

14 Comments

  1. Vi får väl utgå ifrån att den engelska versionen utgör orginalet (om än kanske aningen redigerat) och att det helt enkelt är den svenska översättaren som tagit sig lite väl stora friheter vid översättningen. Hur ”oligarchy” kunde bli ”oligarken” är obegripligt, liksom hur ”concern us” kunde bli ”lägga oss i”, men den största frågan är ändå var det blev ”uppenbart att vi ska lägga oss i”? Jag gissar tyvärr på att det skedde i översättarens huvud.

  2. Det är ju oacceptabelt att översättare skall slarva eller fri-tolka på det viset! Tänk om vikta politiska beslut fattats med bakgrund mot den texten.. Jag har ännu inte läst boken men jag har den som audiobok på engelska (lyckligtvis!) väntande på min iPod..

    • Man ska nog inte dra förhastade slutsatser. Jag anser att skillnaderna är alltför stora för att en erfaren översättare skulle kunna vara skyldig till dem. Tills något annat bevisas tror jag att översättaren har fått en tidigare version som Sebag Montefiore sedan redigerat, kanske i enlighet md NYT:s önskemål, kanske efter att själv ha kommit på bättre tankar.

      I vilket fall är skillnaderna intressanta.

  3. Montefiore är ju känd för att ha hittat på fakta i sina historiska verk, så vad som helst kan man förvänta sig av hans artiklar. Smått ironiskt att förlag väljer att översätta hans böcker, när du har t ex R. Medvedev, Zj. Medvedev, ”Neizvestnyj Stalin” eller Jörg Baberowski, ”Der rote terror – Die geschichte des stalinismus” (på ryska ”Krasnyj terror – istorija stalinizma”).

    Tyska, ryska, engelska, amerikanska och japanska forskare ligger i framkanten. Montefiori kan ju dock inte sägas vara en av dem. Det är som om det inte spelar någon roll vad som sägs om Ryssland i Sverige ibland, så känner jag iaf ibland…

    • En rimlig gissning är väl att Montefiore blivit populär och översatt till många språk mer för att han skrivit lättläst och trevligt än för att hans texter håller någon hög vetenskaplig nivå.

      Roj Medvedev, med sina förbehållslösa Putinhyllningar, har dock inte heller imponerat på mig. Hans andra(?) bok om Putin (”Четыре года в Кремле”), som jag råkade läsa, liknade mer ett idolporträtt än ett historiskt dokument. Sådant förstår jag att få är intresserade av att läsa utanför statspropagandans Ryssland.

    • En viktig anledning till att Sebag Montefiore är populär är säker att han skriver om en sida av Stalin som man hittills inte skrivit så mycket om, åtminstone inte på ett tillgängligt sätt. Dessutom skriver han bra. Och Stalin-boken har ju fått ganska bra kritik även av kompetenta läsare, exempelvis här.

      Vad är det för fakta Sebag Montefiore är känd för att ha hittat på?

      • Framförallt tänker jag på hans teori om att Stalin skulle ha dött ”i Berjas händer” (citat från minnet). Där det saknas tydliga bevis, så fyller han ut tomrummen. Det fungerar om man är Jan Guillou eller Herman Lindkvist, men inte om böckerna ska användas i undervisning, annat än som exempel i kurser i källkritisk metod.

        Å andra sidan är det alltid spännande med historiker som ”driver ett case”. Han trycker mycket på att Stalin skulle ha varit paranoid, och ja, där finns sådana indikationer. Men det finns också indikationer på motsatsen, och att han var ganska pragmatisk, även i frågor om terror som politiskt vapen. Att han inte släpper fram dessa sidor försämrar kvalitén på verket, i synnerhet mot bakgrund av den övriga litteraturen som utkommit sista åren.

        Mattias: Medvedevs bok om Stalin är inte dum, läs den! Den handlar ingenting om Putin.

        Cordelia: Jag tror inte britterna har värre fördomar än några andra. När människor i Sverige får höra att jag forskar i Moskva är det inte ovanligt att det första jag får är en lektion i hur hemskt Ryssland är. ”Ja, man vet ju minsann hur dem är ho ho, tog Finland från oss gjorde dem också, ja ja visst…” osv…

        Mitt intryck av anglosaxisk dagspress är att de är väsentligt mer balanserade än många i Sverige. Framförallt är de ofta mer välinformerade, då de har reporterar på plats i Ryssland. Svensk dagspress och annan media ligger i lä på den punkten.

      • Var förfäktar han teorin att Stalin skulle ha dött ”i Berijas händer”? Inte i stora Stalinboken i alla fall. Där står bland annat:

        Diverse melodramatiska redogörelser för Stalins död, av vilka det inte råder någon brist, hävdar att Stalin blev mördad. Det är högst troligt att den uteblivna läkarvården varken gjorde från eller till. Men Berija var uppenbarligen övertygad om motsatsen.
        ”Jag tog livet av honom!” skröt han senare för Molotov och Kaganovitj. ”Jag räddade er allihop!”
        I nyare historieskrivning ar det framförts en hypotes om att Berija kan ha spetsat Stalins vin med något blodförtunnande medel, till exempel warfarin, något som kan orsaka slaganfall med en fördröjning på flera dagar. Kanske Chrusjtjov och de andra var medskyldiga och att det därför passade dem alla att dölja brottet.

        Han säger ju varken att det var si eller så, han bara nämner att sådana teorier har framförts. En annan fråga är givetvis varför man ska nämna olika konstiga teorier om det inte finns grund för påståendena. Och var är källan till Berija-citatet? Den kanske finns, men den är inte nämnd.

        • Nej, där finns inga säkra bevis på någon av teorierna. Men en spekulativ historiker kommer givetvis att dra ut dem till max, dock med garderingen ”det finns många teorier” [*blink, blink*].

          Vi vet att Stalin fick en hjärtinfarkt efter att ha badat bastu, och att han inte kom ut ur sitt rum, och att hans säkerhetsvakter var rädda för att störa honom. Under det dygnet avled han. Märk väl dock att gubben var ganska gammal, och hade arbetat som en oxe hela sitt vuxna liv. Det var inte fråga om någon spänstig 40-åring med gymkort.

          Däremot kan man nog säga ganska säkert att många i politbyrån nog önskade livet ur Stalin. Och att de säkert var glada för att han dog. Han hade aldrig utnämnt någon efterträdare, det låg inte heller i bolsjevikernas tradition (kom ihåg maktkampen efter Lenins död). Maktkamper finns i alla dynastier, och ryktesspridningen kring Berja efter hans död var väldigt grov.

  4. Ja, Rysslandsvyer du har säkert rätt ang Montefiore. Men han skriver för sin brittiska läsarkrets! Jag bor i Storbritannien och kan bekräfta att media och folk i allmänhet har en extremt negativ inställning till Ryssland. Mycket värre än Sverige eller Tyskland.

    Problemet är att deras inställning är grundad på gamla fördomar och ”principen” att allt som Ryssland gör måste vara dåligt. Jag har hemskt svårt att förstå var detta fenomen kommer ifrån.

    Mycket amerikanska fördomar finns också här, men till och med värre här än i USA. (Trots det bor här rätt många super-rika ryssar samt en hel del svart arbetskraft från Ryssland.)

    Det verkar OMÖJLIGT för tidningarna att rapportera om något annat än det ryska ”hotet” mot Europa och militär aggressivitet. Har aldrig någonsin läst ett positivt reportage om en ryss i brittisk media.

    Istället vadar de i fördomar, misstankar och ogrundade spekulationer. Om Montifiore inte är någon riktig tungviktare på detta ämne är han på rätt plats!

    Folk här är inte intresserade av de riktiga fakta – endast att bekräfta sina (utdaterade, oriktiga) fördomar ang. Ryssland, eller höra sensationella spekulationer.

    • Jag har stor förståelse för britternas misstankar och negativa inställning till det officiella Ryssland, i alla fall efter radioaktivitetsmordet på (nyblivne) brittiske medborgaren Litvinenko mitt i centrala London, varpå den misstänkte förövaren valdes in i det ryska parlamentet.

  5. Jaså var Litvinenko brittisk medborgare? Det hade jag helt missat. Hela historien är helt bisarr!

    Jag såg en dokumentär där Lugovoi filmades i sitt hem i Moskva med sin fru och son och labrador. Mitt framför sin familj stod han och såg helt lugn och oberörd ut, och sa att han var helt oskyldig till mordet…!

    Men enligt brittiska tidningar är det glasklart. Lugovois ägodelar hade radioaktiva partiklar – överallt han varit hade spår av radioaktivitet. Svårt att tänka sig någon annan förklaring än att han är inblandad. Och vad skall man tro när Ryssland inte vill utlämna honom till Storbritannien för rättegång…

    Å andra sidan är det ett sånt makabert sätt att mörda någon på… Det konstigaste dödsfall jag har hört talas om!

    • Det intressanta är ju dock inte huruvida Litvinenko var brittisk medborgare (vilket han efter flera år av politisk asyl i Storbritannien nyss hade blivit när han mördades) eller exakt vem som mördade honom, utan vilka motiv som kan ha legat bakom det kanske mest avancerade mordet i världshistorien. Själv hyser jag föga tvivel om att han mördades för sina avslöjanden om sin forna arbetsgivare FSB, i synnerhet om deras (av allt att döma) inblandning i hussprängningarna 1999. Det är värt att notera att FSB tydligen fortfarande, snart tio år senare, anser det viktigt att i sin mycket märkliga lista över efterlysta påpeka att man ”klarat upp” vilka som låg bakom dessa fruktansvärda attentat (främst genom att döda de misstänkta…): http://www.fsb.ru/fsb/search.htm

      Just Polonium användes med stor sannolikhet i syfte att det inte skulle framstå som ett mord, och det enda misstaget man gjorde var att man underskattade den brittiska medicinska expertisen.

Kommentarer inaktiverade.