i På svenska

Stiljagi – en färgfläck i det gråa

Den nya ryska filmen Stiljagi förvandlade helt oväntat en vanlig tisdagskväll till en färgsprakande fest. Oväntat därför att jag inte hade läst några recensioner, och det har jag fortfarande inte gjort – jag vill skriva ner mina egna intryck innan jag kollar vad andra har sagt.

Det enda jag visste var att Stiljagi var en av nyårshelgens två heta filmpremiärer i Ryssland. Den andra var Obitaemyj ostrov, som jag också såg häromdagen, men det är en annan historia. Och så läste jag i förbifarten att Jevgenij Grisjkovets tydligen gillade filmen, men ännu har jag inte gått tillbaka för att se vad det var han sade om den.

Jag hade alltså inga speciella förväntningar när jag började titta. Och jag satt som klistrad framför rutan. När jag var klar var jag tvungen att mejla en rysk kompis som bor i Sverige och av princip aldrig tittar på ryska filmer – han tycker de är deprimerande och påminner om saker som han helst vill glömma bort. ”Den här filmen måste du se. Gillar du inte den så äter jag min hatt”, skrev jag. Fast jag har ingen hatt.

Stiljagi är en motsägelsfull film. Händelserna äger rum i 1950-talets gråa Moskva, allt är förbjudet, grått och totalitärt. Horder av ungkommunister i grå jackor jagar ungdomar som ser för västerländska ut, klipper deras hår och river sönder de smala byxorna. En av huvudpersonerna hamnar i fängelse när han försöker köpa en jazzskiva av en utlänning. Ändå är Stiljagi en film som man blir riktigt glad av.

Filmen inleds på en röntgenklinik, med en scen som visar hur piratkopiering av musik gick till i 1950-talets Sovjet. En rökande man får sina lungor röntgade, så dyker en cigarrett upp och bränner hål i röntgenbilden. Hålet behövs för att röntgenbilden ska kunna läggas på en skivtallrik där ett inspelningsstift graverar in förbjuden västerländsk musik från en originalskiva på en vevgrammofon. Revbensmusik kallades det för.

I början av filmen är huvudpersonen Mels en sportig ungkommunist som jagar i flock. I Gorkijparken stormar hans Komsomolgrupp en fest där dekadenta ungdomar i västinspirerade kläder och frisyrer dansar till förbjuden musik. ”Stiljagi” kallas dessa ungdomar.

Så går det som man kan vänta sig, Mels (som fått sitt namn efter Marx-Engels-Lenin-Stalin) blir förtjust i en av de ”dekadenta” flickorna, ömsar skinn och byter namn till det amerikanskklingande Mel.

Men den vackra kärlekshistorien är bara en del av filmens förtjusning. Minst lika viktig är berättelsen om Mels som upptäcker det fina i att skilja sig från den gråa massan, de äkta femtiotalsmiljöerna, de drömlika scenerna med en kamera som svävar över mellanväggarna i kommunalkan, den kollektiva lägenheten, och sedan dyker ner hos kvinnorna som i det gemensamma köket lagar mat i takt till dragspelsmusik.

Lika drömlik är scenen från Komsomol-sammanträdet där Mel(s) hängs ut för att han plockat bort Stalin från sitt namn. Plöstligt bryter de gråa ungkommunisterna ut i sång och slår i bänklockarna i takt till en variant av den gamla fina Nautilus Pompilius-låten Skovannye odnoj tsepju (”Sammanbundna av en gemensam kedja”) från perestrojkatiden. Den enda färgklicken är Mel som går fram till den svartsjuka komsomolledaren och lämnar sitt medlemskort på hennes talarstol. Musiken bryts plötsligt av en hög, elektronisk pauston.

Musiken spelar givetvis en stor roll i filmen, men det finaste är ändå slutscenen som inleds när Mel får veta att det inte finns några stiljagi i USA. Först blir han arg. Så förstår han att det inte spelar någon roll, och uttalar filmens viktigaste replik:

– Men vi finns ju!

Så går han plötsligt mitt på Moskvas öde huvudgata med sin Polina. Gatan som stiljagi kallade för Broadway hette egentligen Gorkijgatan på sovjettiden, men obemärkt byts den ut mot dagens Tverskaja med neonskyltar. Mel och Polina visar sig som de föregångare för dagens mångskiftande ungdomskulturer de faktiskt var, och plötsligt finns inget grått kvar i Moskva.

Todorovskij är ett geni.

Mer på temat:

11 Comments

  1. Såg den på bio i Ryssland i december. Fantastiskt fin film.

  2. Hej Kalle,
    läste din entusiastiska recension av Stiljagi och blev väldigt intresserad. Var kan man se den?

    • Den har funnits billigt på express-kniga.de, men verkar vara slutsåld just nu. Annars är Express-kniga bra, för de skickar från Tyskland och det går snabbt. Ozon.ru tror jag inte levererar filmer till utlandet, kanske Biblio-Globus?

  3. Av en slump såg jag en annan riktigt bra Todorovskij-film så sent som i förrgår, nämligen Любовник. Har för mig att du har hyllat den också tidigare.

    • Ja, den är bra. Jag tror jag har den i hyllan, kanske dags att se den igen. Men jag nämnde nog den mest i förbifarten här.

  4. Såg Stiljagi igår efter din recension och blev verkligen inte besviken. Riktigt härlig musikalfilm! Kändes orysk också på något sätt i hela sitt koncept. Har svårt att föreställa mig att någonting liknande överhuvudtaget har gjorts i Ryssland tidigare. Instämmer i geniförklaringen av Todorovskij!
    (Får väl erkänna att jag fick tag på den via Piratebay…)

    Oksana Akinsjina som spelar den kvinnliga huvudrollen Polza är ju för övrigt Sverigebekant sedan hon spelade huvudrollen i Moodyssons otäcka ”Lilja 4’ever”.

    • Jag skulle aldrig erkänna något sådant. ;-)

      Förresten, har du läst Baranovs recension? Han har ett lämpligt namn, om han nu existerar. Speciellt intressant är det hur han poängterar att killen som hamnar i fängelse är jude. Och hans pappa likaså, han som redan suttit. Hur vet man förresten att de är judar? Det var inget jag tänkte på i alla fall. Man skulle tro att recensionen är någon sorts parodi – om inte texten hade funnits på KPRF:s webbplats.

  5. Baranov är nog faktiskt ironiskt eftersom han argumenterar i den grå massans (”skockens”) namn och då blir fårskallarnas martyr. Detta var ju ett lustigt citat:

    Вот только стиляг с удовольствием обстригали комсомольские патрули, а хиппарей и панков лупцевали крепкие парни из пригородов, получившие в народе не совсем правильное название ”люберов”. А вот нынешнее поколение неформалов явно приводить в чувство некому. И вот это-то больше всего и тревожит: в тяжело больной стране раз два и обчёлся здоровой молодёжи.

    Särskilt det sista.

    Att familjen var judar var ju helt uppenbart i familjen och inget som Baranov hittar på. Det är bara det att i Baranovs text får det en central ideologisk och negativ betydelse, vilket det ju knappast har för Todorovskij, som väl bara anknyter till det faktum att det helt enkelt fanns väldigt många judiska intelligentsiafamiljer på den tiden (före den stora utvandringsvågen på 1970-talet) och att det är logiskt att någon av stiljagerna därför skildras som jude.

  6. Tack Kalle, för tipset! Jag bad en vän i Moskva skicka den och har just tittat på den. Lysande, nostalgisk, full av värme och humor. Hade aldrig hört talat om den innan Du skrev om den.

  7. fullständigt fenomenal film! Går att se den hur många gånger som helst, och man kan antingen se den som en helt vanlig musikal med bra musik och fina kläder, eller som en djupare och samhällskritisk film som får en att fundera över oss själva.
    Briljant!

Kommentarer inaktiverade.

Webmentions

  • I kväll skall ni se på film! « Lindrig huliganism 2010-10-24

    […] Antingen har inköparna på SvT återigen hörsammat min bön, eller så har de bara väldigt bra smak när de väljer rysk film Ivilket fall som helst, i kväll visas filmen Stiljagi på SvT 2 klockan 22.45.Måste ses! Bästa recensionen av filmen finner du här Kalle Kniivilä: Stiljagi – en färgfläck i det gråa. […]

  • Stiljagi måste ni se! « Lindrig huliganism 2010-10-24

    […] Kalle Kniivilä: Stiljagi – en färgfläck i det gråa […]

  • Jag lämnar in en beställning till SvT « Lindrig huliganism 2010-10-24

    […] Här är slutscenen, som Kalle tyckte så mycket om: […]