Ryssland i närbild, utan Putin

Finska upplaganNåväl, i alla fall nästan utan Putin. Han finns där någonstans i periferin. I centrum finns den ryska vardagen, vanliga ryska människor som lever sina vanliga, riktiga liv. Raka motsatsen till det vi brukar få läsa om Ryssland, och det känns bra, äkta och nära.

Till slut har också jag hunnit läsa den, Anna-Lena Lauréns “De är inte kloka, de där ryssarna”. Under tiden har det hunnit komma även en finsk version, som jag tycker har snyggare omslag. Men jag har bara läst svenska originalet, så jag vet inte om det finns någon skillnad mellan pärmarna.

Alla som vistats i Ryssland längre än några veckor känner igen det mesta i Lauréns beskrivning. Det fina i hennes bok är att hon utgår från sina egna erfarenheter i vardagslivet och arbetet i Ryssland, hon berättar om sina egna funderingar, men hon frågar också sina vänner och bekanta varför de egentligen gör på detta viset och vad det har för betydelse. Varför skakar exempelvis ryska kvinnor aldrig hand, eller gör de ändå det?

I affärsvärlden är koderna lite annorlunda. Där är det vanligare att kvinnor hälsar genom att skaka hand. Men inte heller här är etiketten entydig.
– Jag skakar hand med män när jag vill understryka min chefsposition. Men ibland föredrar jag att spela kvinnlig och då låter jag bli. Det beror på situationen och vad som är mest fördelaktigt för mig själv.
Med andra ord: kvinnor är måna om att skapa avstånd både till varandra och till främmande män. Relationer mellan ryska män är däremot förtroliga från första början. Den manliga gemenskapen är på det hela taget mer inkluderande, öppen och tillåtande än den kvinnliga.

Men hallå där, blir inte det här väldigt generaliserande? Är det den “gåtfulla ryska själen” eller den eviga “ryska mentaliteten” som ska förklara allting igen? Att ryssarna inte är som vi, och att vi därför aldrig kan förstå dem?

Nja, det tycker jag egentligen inte. I de flesta kapitlen missbrukar Anna-Lena Laurén inte de här slitna begreppen – och eftersom de egentligen bara kan missbrukas, använder hon dem överhuvudtaget inte. I stället utgår hon från små och stora detaljer i det ryska vardagslivet och generaliserar på ett vettigt sätt, utan att dra alltför långtgående slutsatser.

Svenska upplaganAtt helt undvika generaliseringar (eller fördomar, om man vill) går ju inte. Nästan allt vi gör och säger bygger på någon sorts generaliseringar, och det hade varit omöjligt att leva utan förutfattade meningar. Varje morgon vaknar man med den förutfattade meningen att man bör gå upp, tvätta sig, ta på sig en viss sorts kläder (men inte en viss annan sorts), äta frukost och åka till jobbet. Inte för att det alltid nödvändigtvis är det bästa man kan göra just den morgonen.

I alla fall, de flesta av Anna-Lena Lauréns generaliseringar känner jag inte bara igen, det mesta skulle jag också själv kunna skriva under på. Dock inte påståendet på sidan 160 att det inte finns ett naturligt sätt att tilltala en dam över trettio, medan det skulle gå bra att säga “gospodin”, “min herre”, till alla vuxna män.

Själv har jag aldrig hört ordet “gospodin” utan efterföljande namn användas som ett tilltalsord, annat än i förlöjligande syfte. Det enda som finns att tillgå är “molodoj tjelovek” (“unge man”) eller “musjtjina” (“du, mannen”). Det är precis lika otympligt som de två varianter som finns för kvinnor: “devusjka” (“fröken”, funkar bra på restaurang) eller “zjensjtjina” (“du, kvinnan”). Så just på den punkten känns det ryska språket ganska jämställt – lika otympligt för båda könen.

Fast vad säger man då på svenska för att tillkalla någon man inte känner? “Min herre”? Knappast.

Men det där med tilltalsorden är nästan det enda jag inte kan hålla med om – ända till näst sista kapitlet med titeln “Hur ska man se på Ryssland”. Där ska Anna-Lena Laurén höja generaliseringsnivån ett snäpp och dra slutsatser. Det tycker jag hon borde ha låtit bli, för det var alldeles tillräckligt med bra generaliseringar i de föregående kapitlen.

Här blir det hela paketet med Tiuttjev och “Ryssland kan ej förstås med förnuftet”. Vaddå “kan ej”, det är ju precis det hela boken handlar om ända tills Tiuttjev dyker up som gubben ur lådan. Och så kommer den “gåtfulla ryska själen” också, på sidan 169. Det enda som fattas är “den ryska mentaliteten”.

Det är många som är allergiska mot allt snack om “den ryska mentaliteten”, och det är jag också. Inte därför att det inte skulle finnas många typiska drag som skiljer den ryska kulturen och uppförandekoden från den svenska, precis som det finns saker som skiljer den kinesiska kulturen från den japanska eller från den koreanska. Men så fort “den ryska mentaliteten” och “den ryska själen” dyker upp använder man dem till att förklara allt möjligt man inte riktigt har fattat och till att dra alla ryssar över en kam.

I stället för Tiuttjevs klassiska

Умом Россию не понять,
Аршином общим не измерить

Ryssland kan ej förstås med förnuftet,
ej mätas med vanliga mått

borde Anna-Lena Laurén som sitt motto för näst sista kapitlet kanske i stället ha valt Igor Gubermans snart lika klassiska

Давно пора, ебана мать,
Умом Россию понимать!

som i min överdrivet snälla översättning blir

Nu är det väl ändå fanimig dags
Att förstå Ryssland med förnuftet!

Men att dra alla ryssar över en kam, det är ändå något som Anna-Lena Laurén annars på ett bra sätt lyckas undvika i sin bok, genom att hela tiden dra fram individer som får förklara varför de gör som de gör, i stället för att säga att “alla ryssar gör så här på grund av sin mentalitet”.

Boken kanske hade varit ännu bättre om hon hade tagit fram fler personer som är kritiska till olika element i den ryska vardagskulturen, för de finns ju, det vet jag. Och den ryska vardagsrasismen kunde ha fått ett litet kapitel.

Som helhet är boken i vilket fall väldigt bra, och jag kan utan tvekan rekommendera den som motvikt till alla böckerna om Putins blodiga diktatur, det nya kalla kriget och KGB:s revansch. Inte för att dessa inte skulle vara sanna – men det är lätt att glömma bort att det faktiskt bor vanliga människor i Ryssland, inte bara oligarker och lönnmördare. För det gör det ju. De är till och med fler än både oligarkerna och lönnmördarna sammanlagt.

Dessutom är det sista, korta kapitlet en riktig pärla.

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

19 svar på ”Ryssland i närbild, utan Putin”

Låter som en jätteintressant bok! Den skall jag köpa!
Tack för recensionen.

Vardagslivet för normala människor samt deras åsikter är mycket mer intressant än extremfall som Litvinenko, oligarkerna etc…

För övrigt läste jag just Anna Politkovskajas bok “Putin’s Russia”. Jag “ville” gilla boken för hon verkar så tuff.. Men boken kändes faktiskt lite “hätsk” och nästan en smula oprofessionell, tyckte jag!

Hon gjorde inga some helst försök att verka objektiv vilket gjorde mig misstänksam att det kanske fanns överdrifter och icke-verifierade uppgifter i hennes bok.

Jag undrade vad vanliga människor i Ryssland har att säga om hennes uppgifter och vad professionalla journalister (som du) tycker om hennes stil!

Jag recenserade Politkovskajas bok i Sydsvenskan när den kom ut, här är recensionen.

Vad som är “objektivt” (om det nu finns något sådant) kan man ha olika uppfattningar om. Det är ju en reportagebok där hon för fram sin egen syn på dagens Ryssland, men det innebär inte att de fakta hon redovisar inte skulle stämma. För det gör de, det är jag övertygad om.

Det som kanske känns ovant för oss västliga läsare är den ryska journalistiska traditionen där man ofta inte gör lika skarp skillnad mellan “news” och “views” som man brukar i väst. Det kan man ha olika uppfattningar om, men man måste i vilket fall vara medveten om att den uppdelningen inte är självklar och okontroversiell. Urvalet av de fakta man redovisar är ju alltid i viss mån subjektivt.

I Ryssland var det nog många som tyckte att hon var en gnällspik som bara berättade om allt som var dåligt i landet. Samma kritik kan med visst fog framföras mot hennes tidning Novaja Gazeta – men då ska man ta hänsyn till att det finns hundra gånger fler tidnignar och journalister som bara berättar om allt de tycker är bra i Ryssland.

Jag läste din recension av boken och jag tror att jag förstår nu att den ryska journalist-stilen är annorlunda. Det kanske tar ett tag att uppskatta och vänja sig vid. Undrar hur arvet från Sovjet-censuren påverkar dagens journalister där..

Plus, som du säger, hon är inte någon “kallblodig journalist som bara rapporterar fakta”…

Fascinerande att du skrev recensionen innan hon mördats, och att folk trodde att hon förgiftade sig själv för att få uppmärksamhet!

En intressant parallell till Anna Politkovskajas stil är annars den legendariske mellanösternkorren Robert Fisk, som säger sig vara “på de lidandes sida” och frågar om det verkligen är rimligt att ge “båda sidor” lika mycket utrymme om man exempelvis rapporterar om en nazistisk koncentrationsläger. Han har rätt – förutsatt att man på ett entydigt sätt kan peka ut vem som är lidande och vem som INTE är det. Och det är just där problemet ligger.

Här är vad han sade när han talade i Malmö förra året:

Robert Fisk: “Våga fråga varför”

Intressant recension. Väcker mersmak!

Jag förstod att Du i annat sammanhang efterlyste alternativ översättning av Gubermans mycket träffsäkra strof ovan. Din egen är dock mycket bra. “Ebena mat” kan man ju inte översätta ordagrant till svenska – vi svär ju inte på det viset utan med andra epitet, medan ryssarna med fördel tar till könsorden.

Jag försökte ett tag men kom inte på någon bra egen översättning som rimmar.

En orimmad variant – dock längre än Din egen bra översättning – kunde ex vara:

Det är förbanne mig hög tid
att använda hjärnan för att försöka begripa Ryssland

Kanske så här (kommentar till Mats):

Förnuft och tanke duger bra –
hur j-a svårt kan Ryssland va?

Tiuttjevs dikt finns ju bl a i Lars Erik Blomkvists översättning

För Ryssland är förnuft ej allt,
det mäts ej med en vanlig skala.
Det har sin särskilda gestalt,
och Ryssland kan man bara tro på.

vilken de två raderna ovan försöker kommentera.

Tack! Det där är värt minst 1.000 vitryska rubel. Men kanske kommer det fler förslag?

Jag kände inte till Blomkvists översättning, den är ju klart bättre än varianten i Lauréns bok.

Förresten så var Guberman på Echo Moskvy i dag.

Tyckte din översättning var helt OK Kalle. Om det ska rimma kan man ju vända lite på ordföljden:

Nu är det fanimej dags ändå,
att Ryssland med förnuft förstå!

Tja… det är väl en smaksak. Gubermans gariki är i alla fall svåra att översätta. Eller vad sägs om denna:

Не в силах внешние умы
вообразить живьем
ту смесь курорта и тюрьмы,
в которой мы живем.

eller denna:

Я государство вижу статуей:
мужчина в бронзе, полный властности;
под фиговым листочком спрятан
огромный орган безопасности.

Mer här.

Magnus översättning är en fri omtolkning men bra! Jag hade på känn att Lars Erik Blomqvist översatt Tjutjevs klassiska strof men kunde inte hitta den.

Men Cecilias översättning ovan är också mycket bra – och rimmad också den!

Intressant diskussion om Politkovskaja och Tiuttjevcitatet. Och tack Kalle för din recension som jag uppskattade.
Anna Politkovskaja var en person som jag beundrar djupt och förbehållslöst. Samtidigt tycker jag det vore viktigt att västvärlden läste även andra slags böcker om Ryssland. Annars blir Rysslandsuppfattningen ensidig. Det betyder inte att Politkovskaja inte talade sanning, tvärtom, det gjorde hon. Det är viktigt att läsa henne. Men det är viktigt att läsa andra slags böcker också.

Jag visste att jag skulle få fan för kapitlet om rysk mentalitet, men jag skrev det i varje fall. För mig är det uppenbart att en rysk mentalitet existerar, och lika uppenbart är det att den inte förklarar allt i det ryska samhället. Det tycker jag inte heller att jag påstår i boken. Poängen är i varje fall att ryssarna i allmänhet har andra utgångspunkter än vi (vilket naturligtvis inte gäller alla ryssar men det är ju en självklarhet) och ska man förstå Ryssland så måste man börja med att förstå att de är annorlunda.
Jag vet att det där “Ryssland kan man bara tro på”-köret är problematiskt. Samtidigt måste jag säga att efter att ha bott här i över tre år så kan jag konstatera två saker:
1) Det finns många saker i Ryssland som har påtagliga, historiska förklaringar. Ryssland ska inte mystifieras.
2) Det finns också många saker som bara förblir helt obegripliga. I grund och botten kommer jag aldrig att förstå mig på det här landet. Det överraskar mig hela tiden. Det gäller allt från vardagliga situationern när jag ska föra in min skattedeklaration till Rysslands sätt att föra krig i Georgien.
Till sist kan jag meddela att “De är inte kloka, de där ryssarna” kommer ut på ryska och norska i höst, vilket jag är hemskt glad över! Det finns också ett kapitel översatt till engelska på http://www.booksfromfinland.fi. Och i höst kommer jag ut med en bok om Kaukasien vars manus jag precis har lämnat in.

Moskvahälsningar,
Anna-Lena Laurén

Trevligt med fint besök på bloggen. ;-)

Jag tycker att själva ordet “mentalitet” är jobbigt, eftersom det är så stort och formlöst, och därför lätt blir en allmängiltig förklaring till allt man inte förstått. Jag föredrar lite snävare begrepp som “tänkesätt”, “tradition”, “etikett”, “uppförandekod”. Möjligen även “kultur”.

Men visst, “mentalitet” är en mycket populär förklaring, även Putin änvände ordet i sin ungdom. :-)

Kaukasienboken låter intressant, vi väntar med spänning!

Förresten, här är en amerikansk företagare i Ryssland som bloggar intressant bland annat kring just det här ämnet:
The inherent cultural conflicts existing in this society have been passed from one generation to the next. It’s an ingrained, on-going effort by the center to hold control over the geographical integrity of the largest country on the planet.

Läste precis den recenserade boken och gillade den starkt. Tyckte den var befriande vardaglig och lättsmält samtidigt som den på 170 lättlästa sidor hinner med att ta upp och träffsäkert beskriva väldigt mycket av det som en västerlänning (i alla fall nordbo) slås av när man lär känna Ryssland. Allt från registreringspolitikens idioti till den varma gemenskap man kan känna när man i sällskap med ryska vänner, zakuski och förhoppningsvis måttliga mängder alkohol “хорошо сидим”.

Jag är också beredd att skriva under på det mesta i boken, även problemet med tilltal av medelålders kvinnor (jag upplever dock att gränsen för “devusjka” ofta kan tänjas upp till 35-40 någonstans). Kalle har dock förstås rätt i att “gospodin” är ovanligt och att ungefär samma problematik gäller tilltal av män, men av någon anledning tycker jag det känns mindre plumpt när någon ropar “muzjtjina” än “zjensjtjina”. En intressantare observation kanske är just det i Ryssland vanliga användandet av den här typen av tilltal, som vi i alla fall i Sverige nästan helt saknar (undantaget invandrarslang – “ey, mannen”). Kanske är det dock Sverige som tillhör undantagen i det här avseendet. Engelsktalande länder använder ju t.ex. tilltal som “sir”, “miss” och “madam” ganska frekvent.

Är det någonting jag inte gillar i boken så är det upprepningen av den utbredda vanföreställningen att “de flesta ryssar [inte vill] ha någon västerländsk demokrati” och att ryssarna själva valt en mer auktoritär utveckling (“istället valde man att återgå till det trygga, välkända auktoritaristiska samhället…” “Ändå har ryssarna valt den här vägen”). I mina ögon är detta en felaktig och farlig bild (kultiverad av Putinregimen för att det gynnar den) som i sig kan komma att försena (den förhoppningsvis kommande) demokratiseringen av Ryssland med åtskilliga decennier.

Att “demokrati” blivit ett skällsord i Ryssland (på grund av den mycket allmänt utbredda missuppfattningen att man under 90-talet i Ryssland testade demokrati) och att ryssar erfarenhetsmässigt lärt sig att omvälvande förändringar ofta inte lett till något positivt är en sak. Det är dock långt ifrån detsamma som att ryssar i allmänhet inte stödjer och skulle vilja leva under de principer och värderingar som utgör demokrati i verklig mening (såsom allas likhet inför lagen, allmän lika rösträtt och valbarhet, yttrandefrihet och pressfrihet), för det gör de (det är i alla fall min bestämda uppfattning).

Visst tycker de flesta ryssar om Putin – därom råder inga tvivel – (och Laurén gör ett bra jobb med att förklara varför: hans skickliga spelande på den sårade ryska självkänslan osv.) men jag anser inte att de gjort ett medvetet val av honom framför demokratiska principer och värderingar.

Folk röstade inte på Putin år 2000 för att han hade en alternativ icke-demokratisk agenda som folk gillade utan för att han personligen, baserat på den korta tiden som premiärminister och tillförordnad president (poster han blev utsedd till av Jeltsin), framstod som ordningssammare, intelligentare, handlingskraftigare och mindre korrupt än sin föregångare (vilket han ju också utan tvekan var). De som önskade ett avbrott mot Jelsins stapplande kurs mot demokratiska värden röstade på Ziuganov – men det var bara en knapp tredjedel av väljarna.

Sedan Putin väl fick makten har han sedan systematiskt säkerställt att han kunnat manipulera det huvudsakliga nyhetsflödet till sin egen fördel. Detta tillsammans med skickliga populistiska utfall mot enstaka impopulära oligarker och andra (ibland imaginära) fiender till det ryska folket har gjort att han i de breda massornas ögon ses som en stark ledare (vilket han är) som står på deras sida (vilket han dock inte gör i någon nämnvärd utsträckning). Detta har han i sin tur använt för att steg för steg manövrera ut all politisk opposition och montera ner många demokratiska institutioner för att ytterligare säkra sin egen makt.

Återigen är det är dock viktigt att notera att varken Putin eller hans stödparti (eller Medvedev för den delen) någonsin har haft en tydlig icke-demokratisk agenda som folk medvetet har valt.

Tvärtom säger de ofta rätt saker (även om tydlig agenda ofta saknats helt), och jag skulle till och med vilja påstå att Putin är populär därför att många ryssar tror att han är den mest lämpade (vilket inte betyder särskilt mycket i ett land där cynism och politikerförakt är extremt utbrett) för att säkerställa de (demokratiska) principer och värderingar man önskar ska råda, även om man tyvärr tycks ovetande om att det är dem som utgör det utskällda begreppet demokrati.

Denna min bild av Putins stöd är å ena sidan sorglig – för det innebär att Putinregimen sannolikt kommer att kunna hålla sig kvar vid makten mycket länge, men den ger samtidigt anledning till optimism eftersom svängrummet för ytterligare nedmontering av demokratin i så fall är ganska begränsat. Friheten att yttra sig, resa och använda Internet är t.ex. demokratiska rättigheter som det ryska folket nog inte hur som helst kommer att låta tas ifrån sig.

Tack för en mycket tänkvärd och intressant kommentar!

Folk röstade inte på Putin år 2000 för att han hade en alternativ icke-demokratisk agenda

Hm, det fanns väl ingen att rösta på i fall man hade velat ha en icke-alternativ, demokratisk agenda? Nåväl, Javlinskij möjligtvis. Han fick 5,8%. Tredje plats med den siffran, bara det är intressant. Putin fick 53%, Ziuganov 29%, och på fjärde plats kom Aman Tulejev med 3,8%. Zjirinovskij fick nöja sig med 2,7%. Intressanta siffror också nu, tio år efter valet.

Jag hänger inte med på det här med att översätta “musjtjina” till “du, mannen”. “Musjtjina” i sig är väl varken du- eller Ni-form, utan det bestäms väl av vad som kommer efter tilltalet? Man säger ju (nästan) alltid något efter “mustjina”, och då inleder man antingen med du eller Ni. Alltså “Musjtjina, vy ….” eller “Musjtjina, ty ….”.

Normalt blir det ju “Musjtjina, vy…”, eftersom det handlar om tilltal till en obekant person. Alltså Ni-form i normalfallet.

Stängt för kommentering.