i På svenska

Ryska brandskyddet kollar plånboken

Har du gett mutor? Försök muta mig.Sociologen Ella Panejach intervjuade 237 ryska företagare för sin bok Правила игры для русского предпринимателя (Spelregler för ryska företagare) som kom ut våren 2008. Kontentan av alla intervjuer är att det helt enkelt är omöjligt att följa statens alla regler till punkt och pricka.

En inspektör från skatteförvaltningen eller från brandskyddsmyndigheterna hittar alltid någonting att klaga på, om han eller hon är på det humöret. Rättar man till problemet kommer inspektören tillbaka och hittar ett nytt fel, gång efter annan. Felen tar aldrig slut, det enda som återstår är att komma överens med inspektörerna om hur mycket de vill ha för att sluta hitta fel.

Eftersom det är omöjligt att följa alla bestämmelser blir företagarens mål i stället att få tyst på inspektörerna. Om det är billigare att betala brandinspektören än att rätta till alla de brister han har hittat och vid behov kan hitta – ja, då betalar man. Och om brandinspektören inte belägger lokalen med nyttjandeförbud – då var det väl inte så farligt med de små brister han upptäckte?

Brandinspektören å sin sida skriver en lista på brister som måste åtgärdas snarast, och en officiell böteslapp på en mindre summa. Dessa dokument är hans försäkring ifall det skulle börja brinna i lokalen som han inspekterat. Han har ju pekat ut bristerna – om de inte är åtgärdade är det inte hans fel, utan företagarens.

På detta sätt blir mötet mellan företagaren och brandinspektören i första hand en affärstransaktion där båda parter försöker maximera sin vinst. Hur det egentligen förhåller sig med brandsäkerheten är en fråga som visserligen påverkar förhandlingens gång och storleken på den penningsumma som till slut byter ägare, men som ändå inte är det centrala i sammanhanget.

Har du betalat mutan?Vid behov, på beställning uppifrån, kan brandskyddsmyndigheterna givetvis vara extremt stränga, exempelvis mot universitet som är inblandade i politiskt olämpliga valövervakningsprojekt.

I första hand är vinstmaximerande brandinspektörer ändå intresserade av att ägna större uppmärksamhet åt företagare som kan betala för att kunna fortsätta med sin verksamhet. Skolor, ålderdomshem, stundenthem och andra offentliga inrättningar har ingen möjlighet att betala mutor, vilket leder till att eventuella brister i deras brandsäkerhet inte hamnar högt på prioriteringslisan.

Ella Panejach är inte den enda som har upptäckt hur det ligger till med brandinspektörerna och deras paragrafböcker, bristerna har erkänts på högsta nivå. För ett år sedan intervjuades Rysslands räddningsminister Sergej Sjojgu av regeringstidningen Rossijskaja Gazeta. Han påpekade att det fanns över två tusen dokument som reglerade brandsäkerheten, med sammanlagt mer än 150.000 gällande bestämmelser, som ibland var motstridiga.

Sedan dess har de ryska lagstiftarna röjt i paragrafdjungeln och tagit fram en ny regelbok för brandsäkerhet. Det nya ”Tekniska reglamentet för brandsäkerhetskrav” som trädde i kraft i början av maj 2009 innehäller ungefär 1.500 bestämmelser, vilket fortfarande är mer än tillräckligt för att vid behov hitta en paragraf som inte är uppfylld. Dessutom är det oklart om de gamla 150.000 bestämmelserna möjligen fortfarande gäller för gamla byggnader.

Den stora nyheten i brandskyddsreglerna är emellertid att privata företag nu själva har ansvaret för brandsäkerheten och kan anlita fristående brandskyddskonsulter som i sin tur har rätt att utfärda intyg på att brandskyddet uppfyller gällande bestämmelser.

Nya ryska brandskyddsreglerTanken är att på detta sätt minska korruptionen: den företagere som kan uppvisa ett giltigt intyg från en licensierad brandskyddsgranskare slipper att ha med de statliga brandskyddsinspektörerna att göra. Men det finns en hake: brandskyddsgranskarna måste i sin tur vara licensierade hos de statliga brandskyddsmyndigheterna. För att få licensen, och för att deras intyg inte ständigt ska ifrågasättas, måste de stå på god fot hos dessa myndigheter, något som ofta mäts i pengar.

De nya paragraferna har nu varit i kraft i ett drygt halvår, och resultatet verkar ha blivit en ännu större osäkerhet om vad som egentligen gäller – och ännu större kostnader för företagarna.

Bara en procent av företagen i Moskva har hittills lämnat in den brandsäkerhetsdeklaration som krävs av dem. De som inte lämnar in deklarationen senast den 1 maj nästa år hotas av böter på 200.000 – 400.000 rubel (50.000 – 100.000 svenska kronor).

När företagarna vänder sig till den lokala brandstationen för att få klarhet i vad de ska göra är beskedet att de inte kan få hjälp där. I stället ska de vända sig till de licensierade konsultföretagen. De brandsäkerhetskonsulter som fått licens i Moskva tar en avgift på 100.000 rubel (25.000 kronor) och uppåt för att kontrollera lokalerna och utfärda brandsäkerhetsintyg. Timtaxan kan ligga på 10.000 rubel (2.500 kronor).

Syftet med den nya brandsäkerhetslagstiftningen var säkert gott. De konkreta förändringar som hittills hänt tyder dock på att förändringarna leder utvecklingen i samma riktning som vi redan sett på andra ryska myndigheters verksamhetsområden: går man in genom huvudingången drabbas man av oändlig och ogenomtränglig byråkrati, men runt hörnet finns ett litet kontor som mot kontant betalning kan ordna allt.

Exakt vart pengarna sedan tar vägen är oklart, men en fingervisning kan vara att även ryska myndighetspersoner med ganska anspråkslösa löner ofta har påfallande fina bilar och hus.

Mer på temat:

  1. Du tror inte att IKEA:s problem i Ryssland på detta område kan ha någonting att göra med många svenskars motvilja mot gasledningen i Östersjön, Kalle? Eller de chockhöjda virkestullarna som enbart drabbade Sverige och Finland? Tror du att motarbetandet mot IKEA och de svenska och finska pappersbolagen beordrats från Kreml?

    • Varken korruptionen i Ryssland eller virkestullarna är på något sätt riktade mot Sverige eller Finland. Korruptionen drabbar alla, och virkestullarna drabbar Kina på samma sätt som Finland, även om den rysk-kinesiska gränsen är betydligt mer porös än den rysk-finska.

      Exporttullarna på virke är ett i princip rationellt försök att göra det mer lönsamt att bearbeta virket i Ryssland. Men eftersom ingen vill investera just nu drabbar virkestullarna även Ryssland, därför är den planerade höjningen senarelagd med ett år.

  2. Det där med ett litet kontor runt hörnet är förresten ingen ny uppfinning. Den som kan ryska bör läsa (om) Zotjsjenkos berättelse Slabaja tara eller kanske ännu hellre lyssna på den i Sergej Jurskijs klassiska uppläsning.

    Berättelsen som publicerades i början av 1930-talet handlar om hur det går till när man tar emot järnvägsförsändelser på en station i Moskva. Inga mutor här, inte. Men ungefär var fjärde trälåda går inte att skicka eftersom den bedöms vara i för dåligt skick, uppenbarligen helt slumpmässigt. Bakom hörnet står en kille som mot dubbel betalning slår i några spikar i lådan så att den kan godkännas av bagagemottagaren – som givetvis får hälften av de pengar killen med hammaren håvar in.

Kommentarer inaktiverade.