i På svenska

På språng i Kiev

9 år sedan mordet på GongadzeDet har inte blivit många lugna stunder i Kiev, fyra hela dagar är en kort tid och det finns mycket att se och göra. Analysen får komma sedan, men en del intryck vill jag skriva ner innan jag glömmer.

Exempelvis att det är sommar i Kiev. I kväll var det fortfarande 24 grader varmt vid tiotiden, och i förrgår badade jag i Dnepr tillsammans med Taras som jag lärt känna genom hans utmärkta blogg. Det var riktigt härligt, varmt vatten och sandstrand mitt i staden.

En sympatisk sak som påminner om det som var bra i Sovjetunionen vill jag också uppmärksamma. På bussen kan man betala resan till medpassageraren på nästa bänk om det är trångt eller annars svårt att gå fram själv. Man lämnar över en peng och säger ”för två”, eller hur många man nu är. Medpassageraren skickar pengen vidare till nästa, och så kommer sedeln snart fram till busschauffören. Biljetten och växelpengarna kommer tillbaka på samma sätt.

En tidning, två språkEn sak som är jobbig är de ukrainska gatunamnen. Eller det är ju inte de ukrainska namnen som är jobbiga, det jobbiga är att när man pratar ryska med folk så uppger de gatunamnen på ryska – men de ryska namnen står ingenstans, varken på kartan eller på gatuskyltarna. Därför får man fundera ett varv till och försöka lista ut vad exempelvis ”Ulitsa Proreznaja” kan heta på ukrainska. Det heter ”Vulitsa Prorizna”.

Jo, lite roligt var det när någon i dag ropade efter mig och undrade om jag var svensk. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, men kom till slut fram till att jag nod snarare är finne. Detta hände utanför ingången till grottklostret precis när jag skulle gå därifrån – det var ett par från Karlstad som hade sett min Fjällrävenryggsäck och undrade om jag visste när och hur man kunde besöka grottorna. Det visste jag ju inte, men jag följde med dem till utflyktsbyrån och tolkade lite.

Vitalij PortnikovI dag träffade jag också den hyperaktiva journalisten Vitali Portnikov, som gav en telefonintervju till Radio Svobodas vitryska redaktion, på ukrainska, samtidigt som han pratade ryska med mig. Nåväl, han gjorde än det ena, än det andra.

Men det var inte hans fel, han är faktiskt riktigt trevlig och intressant att prata med. Det var vitryska KGB som ställde till det. Alla telefonsamtal till och från Radio Svobodas kontor i Minsk avlyssnas, och eftersom KGB har gammal sovjetisk apparatur händer det titt som tätt att samtal som avlyssnas plötsligt bryts. Det sade Vitalij Portnikov i alla fall att han visste. Och visst bröts samtalet, många gånger.

I går gjorde jag ett första försök att besöka monumentet i Babij Jar, utan framgång. Jag hittade bara en park med en massa folk som drack öl. Jag kände inte för att fråga någon, speciellt inte en någon med en ölflaska i handen. I stället gick jag djupare och djupare in i skogen, det blev mörkare och mörkare, och när jag trodde att jag nog alldeles strax skulle komma fram till minnesmärket tog skogen slut. Där fanns inget monument.

Babij JarI dag gjorde jag ett nytt försök och frågade en parkarbetare som höll på att samla ihop gårdagens ölflaskor. Det visade sig att minnesmärket inte står i parken som heter Babij Jar (eller Babyn Jar på ukrainska), utan på andra sidan vägen.

Det var en stark upplevelse att stå där, när jag väl hittade rätt ställe. Men det ska jag nog ta och skriva om en annan gång.

En annan stark upplevelse var kvällens minnesceremoni på nioårsdagen av mordet på journalisten Georgij Gongadze. Hundratals ljus som ställdes på Självständighetstorget formade hans smeknamn, Gia.

  1. Nä, det är ju inte direkt bra skyltat till Babyn Jar, men jag har hört än värre historier om minnesmärken för dödade judar i andra städer. Bodde hos en tant i Kyiv en gång som mindes från sin barndom hur judarna fösts ihop och letts iväg till ravinen. Hon berättade att man som i alla multietniska städer haft båda bra och dåliga etniska relationer, men att folk var förfärade över det som hände i Babyn Jar.

    Kul med sommarvarma bad i september dock. Strandlivet i Kyiv beskrevs redan på 1920-talet av humoristen Ostap Vysjnja. Apropå absolut ingenting.

    • Kalle, jag längtar till Kiev när jag läser dina noteringar. Jag blev också väldigt berörd när jag var vid Babij Jar. Minnesmärket på bilden är det sovjetiska, rätt typiskt sovjetiskt fast gripande ändå, rest på 60-talet – möjligen delvis som en följd av Jevtusjkenkos mäktiga anti-antisemitiska dikt Babij Jar. Den började så här:
      ”Vid Babij Jar finns ingen minnessten.
      Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.”
      Och så här uttryckte Jevtusjenko i dikten sina känslor på plats:
      ”Jag själv är blott ett ljudlöst skri
      över de tusenden som vilar här.
      Jag är var pojke som blev skjuten här.” (fantastisk tolkning av Hans Björkegren)

      När statyn sen kom upp fanns det på typiskt sovjetiskt manér ingen särskild hänvisning till judar, det talades allmänt om invånare i Kiev som offer. Efter unionens sammanbrott restes ett nytt monument i form av en sjuarmad ljusstake, närmare själva ravinen. Man går in någon kilometer åt norr från Melnikovgatan mellan några gamla fabriker (så var det för tio år sedan).
      Huruvida folk var förfärade de septemberdagar 1941 då Kievs judar – som för det mesta bodde nere i Podil, runt Kontraktovaja – föstes upp till Babij Jar kan diskuteras. Många var det förstås, medan andra drog nytta av situationen, vilket framgår av Anatoli Kuznetsovs dokumentärroman Babij Jar, om författarens – som var tolv när tyskarna kom – och hans familjs liv i Kiev kamp för överlevnaden under ockupationen och med ett intressant appendix om historieskrivningen efteråt. Boken är särskilt intressant eftersom den gavs ut som följetong i Novyj Mir på 60-talet och sedan, sedan Kuznetsov hoppat av till Storbritannien, i en ocensurerad version i väst. Båda finns på svenska, den sistnämnda med de delar som sovjetcensuren tog bort särskilt markerade. Intressant läsning.

      • När jag var student i Helsingfors i slutet på 80-talet var Jevtusjenko där och läste Babij Jar, det var en stark upplevelse. Den kända finska skådespelaren Tarmo Manni läste på finska.

        Над Бабьим Яром памятников нет.
        Крутой обрыв, как грубое надгробье.

        Jevtusjenko må vara en lismare, men hans Babij Jar är ett mästerverk. Bara ljuden – KRutoj oBRyv, kak GRuboe nadGRobje. Och hur han deklamerade…

        Jag skulle vilja hitta en inspelning, men har inte lyckats – flera sovjetiska skivor med Jevtusjenko från Melodija finns på nätet, men givetvis finns Babij Jar inte på någon av dessa – det var ju en dikt som officiellt inte fanns.

        I går kväll hittade jag förresten just en ny ukrainsk upplaga av Anatolij Kuznetsovs dokumentärroman Babij Jar i en bokhandel i Kiev och köpte den, helt oberoende av din kommentar som jag då ännu inte hade läst. Boken fanns i hyllan ”Vi rekommenderar”. Texten finns också på nätet, här. I Kiev fanns boken i två varianter, originalet på ryska i en vit pärm, och en ukrainsk översättning i svart pärm.

        Originalet gavs dock inte ut i Novyj Mir, utan i tidskriften Junost år 1966, den texten finns här. När Kuznetsov såg resultatet av censuren ville han ta tillbaka manuset, men det fick han inte – publiceringen hade ju godkänts på högsta ort.

        Jag kände inte till boken tidigare, håller på och läser den just nu. Absolut läsvärt. En svensk version här, men det är väl den censurerade versionen?

  2. Jag skulle gärna varit där i Helsingfors också.
    Lismare var Jevtusjenko förstås, men stod ändå för något modernt och ibland något bra – jag har svårt att bli väldigt upprörd, givet möjligheterna. Han stod väl ändå långt ifrån sådana supelismare som Sjolochov och Fadejev.
    Eric Janssons översättning av Kuznetsovs Babij Jar var från 1970 är den ocensurerade (men alltså, med det censurerade markerat). Eva Thomson-Roos översättning gavs ut 1967.
    När jag nu kollar igen (din länk) ser jag hur Kuznetsov i sitt förord till läsarna knyter ihop sig med Jevtusjenko.
    Более того, Евтушенко, с которым мы дружили и учились в одном институте, задумал свое стихотворение в день, когда мы вместе однажды пошли к Бабьему Яру. МЫ СТАРАЛИ НАД КРУТЫМ ОБРЫЗОММ, я рассказывал, откуда и как гнали людей, как потом ручей вымывал кости, как шла борьба за памятник, которого так и нет.
    «НАД БАБИМ ЯРОМ ПАМРАТНИКА НЕТ » — задумчиво сказал Евтушенко, и потом я узнал эту первую строчку в его стихотворе­нии.
    Kul, men sant?
    I övermorgon far jag till Odessa. Där har de bästa författarna fötts eller åtminstone varit mycket.

Kommentarer inaktiverade.