Angelina Borisova är fem år gammal och skiner som en sol. Hon springer fram, tar tag i mitt pekfinger och ler. Hon springer en liten runda i lekrummet, sätter sig bredvid mig på soffan och pussar mig på kinden. Så tar hon min penna och börjar rita i mitt anteckningsblock.
– Hon har ingen pappa, det är därför hon är så förtjust i män, säger mormor Raisa Borisova.
I fem år har svenska speciallärare, läkare och sjukgymnaster hjälpt handikappade barn i Kirgizistan. Vid årsskiftet läggs biståndet till Centralasien ner.
Angelina ritar ivrigt. Hon koncentrerar sig och håller pennan hårt, med hela handen. Resultatet blir några svaga streck som korsar varandra.
– Vi ritar gräs, det brukar vi säga, säger mormor.
Själv kan Angelina Borisova bara säga några enstaka ord som mormor förstår. Hon har en hjärnskada. Och det är inte sant att hon inte har en pappa. Angelinas pappa har suttit i fängelse och får aldrig mer träffa henne.
Hennes mamma Larisa Borisova ville inte berätta för någon att hennes man misshandlade henne när hon var gravid.
– Det hade pågått ett bra tag innan jag fick veta om det och hämtade hem min dotter. Då var det för sent, säger mormor Raisa Borisova.
Raisa, Angelina och hennes mamma Larisa Borisova bor ute på den kirgiziska landsbygden. Det är ont om pengar och det finns ingen hjälp att få. Inte där.
Nu har Angelina för första gången i sitt liv fått sitta i ett klassrum med andra barn. En kvarts lektion i enkel matematik på förmiddagen, det är vad barnen klarar av.
I tre månader ska de bo här tillsammans, sedan åker de tillbaka till hembyn. Verksamheten finansieras av den lokala budgeten, men personalen har utbildats av svenska specialister. Läkare och sjukgymnaster från Astrid Lindgrens barnsjukhus har varit på besök.
Raisa Borisova hoppas att läkarna här kan hjälpa Angelina att bli bättre, och det kan de kanske. Men det är minst lika viktigt att ge stöd till familjerna och visa vad de kan göra för att barnen ska kunna utvecklas inom sina egna gränser.
För över trettio år sedan var Berit Fernström med och startade första träningsskolan för barn med särskilda behov i Sverige. För fem år sedan gjorde hon samma sak i Kirgizistan.
– I Kirgizistan tycker man ofta att det är mammans fel att hon har fått ett sådant här barn. Hon lämnas ensam och får klara sig bäst hon kan.
När det Sidastödda projektet började var det gamla tuberkulossjukhuset en plats där man gömde handikappade barn.
– Under de fem åren vi har arbetat här har attityden förändrats mycket, säger Berit Fernström.
Tillsammans med kollegan Inger Genberg är hon på sitt avslutande besök. Projektet ska avvecklas. Det blir inget stöd till de åtta habiliteringscenter som skulle sprida de nya arbetsmetoderna till resten av landet.
– Med svensk hjälp har vi precis fått i gång socialarbetarutbildningen. Innan visste vi inte ens vad socialarbetare var. Vi behöver verkligen det här samarbetet, säger Vera Usenova, ordförande i den nybildade social-arbetarföreningen.
Det är dags för lunch. På avdelningen för mentalt efterblivna pojkar – den heter så – sitter killarna och äter soppa med kött och kål. Amonbaj Baktyjaruulu slickar skålen när mattanten inte tittar.
På väggen hänger aktivitetstavlor av svenskt snitt. Där kan barnen själva se dagens program i bildform. Borsta tänderna, tvätta händerna och ansiktet, morgonmål, skola, lunch, middagsvila.
Efter maten, innan han går och lägger sig för att sova middag, vill Bekzat Ryspekuulu göra något som inte finns med på aktivitetstavlan. Han vill bli fotograferad.
Han vet inte vad Sverige är, men han vill gärna att vi skickar fotot när vi kommer hem.
– Jag vill hänga det på min egen vägg, hemma hos mamma.
* * *
Fakta: Sverige prioriterar om biståndet
De flesta barn bor på habiliteringscentret under en period av tre månader. Också föräldrarna, oftast mamman, är med under en del av tiden. Senare återvänder barnen ofta för en ny träningsperiod. Svenska statens biståndsorgan Sida har inom samma projekt också gett stöd till ett annat center som arbetar med barn och familjer i socialt utsatta situationer.
Allt svenskt utvecklingssamarbete med Centralasien ska enligt ett regeringsbeslut fasas ut under de närmaste månaderna. Tanken är att biståndet ska koncentreras på ett mindre antal länder. Tidigare hade Sida projekt i 77 länder, efter förändringen kommer ungefär samma penningsumma att fördelas mellan 33 länder.
Under avvecklingsfasen har målsättningen varit att andra bidragsgivare ska ta över viktiga projekt som är i fortsatt behov av stöd. Ingen tar över rehabiliteringscentret.
Ett svar på ”Nytt liv för gömda barn”
Det är hemskt att tänka att en sådan chans som de här barnen får, något så litet mot vad svenska förståndshandikappade barn erbjuds, ska läggas ned. Jag hoppas att Sida verkligen tänkt igenom de prioriteringar de gör. För vem ska ta över efter dem?