Gayaktivist brutalt gripen i Moskva

Ksenia PrilepskajaKsenia Prilepskaja, en gayaktivist som jag tidigare i veckan kort intervjuade i Sydsvenskan, greps på ett brutalt sätt i samband med en demonstration för homosexuellas rättigheter i Moskva på lördagen.

Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov har i många år konsekvent förbjudit alla dylika demonstrationer. Han får stöd av extremnationalistiska rörelser, men också från den ryskortodoxa kyrkan.

Denna gång försökte gayaktivisterna finta polisen och våldsbenägna motdemonstranter genom att i sista stund flytta den planerade demonstrationen från Tverskaja-gatan i centrala Moskva till Sparvbergen vid universitetet i södra delen Moskva, ett par kilometer från svenska ambassaden.

Kravallpolisen var dock med på noterna, grep många aktivister redan vid tunnelbanestationen, och stoppade den lilla demonstrationen i sin linda. Ksenia Prilepskaja var informationsansvarig och stod i närheten med en journalist från Los Angeles Times när detta hände:

After that, the scene melted into a sort of free-for-all, as frustrated police set upon and took away anybody who talked to reporters.
”It’s a shock,” a gay rights activist named Ksenia Prilepskaya said, watching policemen circle menacingly through a crowd of journalists and a few remaining protesters. ”It’s against Russian law. It’s direct violence against us.”
As she spoke, police officers noticed Prilepskaya and lunged, wrestling her toward the bus as she screamed and squirmed. Her glasses were knocked to the mud and trampled underfoot, her purse lost. Her clothes had been shredded from her body by the time she was forced to the steps of the bus; police pushed her inside stripped down to her bra.
”Scoundrels!” somebody yelled.

Organisatörernas webbplats Gayrussia.ru rapporterade att Ksenia Prilepskaja var den som utsattes för mest våld i samband med gripandet. Kläderna slets av henne och kravallpoliserna tappade henne i asfalten med huvudet och ryggen före från en meters höjd.

Senare kunde Gayrussia.ru berätta att Ksenia Prilepskaja var bland de fyra aktivister som friades under lördagseftermiddagen. Hon tvingades direkt söka läkarvård för misstänkt hjärnskakning. Förutom henne frigavs två namngivna utlänningar och ytterligare en person. Den ryska huvudorganisatören Nikolaj Aleksejev frigavs på söndagsförmiddagen.

Jag försökte kontakta Ksenia under förmiddagen, men hennes telefon var avstängd. Senare på söndagen tackade hon i Facebook sina utländska vänner för stödet, på esperanto:

– Jag är frisläppt sedan 17.30 i går och mår rätt så bra, men i går hade jag enormt ont i huvudet. Jag ska skriva något mer snart och berätta vad som hände. Nu behöver jag vila lite i lugn och ro. Stort tack för stödet än en gång, det är jätteviktigt!

Mer på temat:

23 kommentarer till “Gayaktivist brutalt gripen i Moskva

  1. Polisbrutaliteten ar svarsmalt, men detta ar anda inte sa enkelt.

    A ena sidan kan man gora som i Sverige och lyfta fram den heliga individens ratt att uttrycka sig sjalv pa alla plan, aven det sexuella. Sett ur det perspektivet kan Ryssland framstallas som intolerant och efterblivet eftersom man dar i allmanhet tycker likadant om offentliga yttringar av homosexuell sexualitet som man gjorde i Sverige for tjugo-trettio ar sedan. Detta ar det perspektiv som framfors av svensk media och den schlagervarld som just nu hors och syns mycket i denna. Retoriken blir den vanliga, typ ‘alla goda krafter maste…’.

    A andra sidan kan man se detta som ryskt motstand mot annu ett vastinspirerat omdaningsprojekt som soker sprida forestallningar som helt nyligen blivit hegemoniska i vastvarlden och lansera dessa som universella sanningar och sjalvklara ‘rattigheter’ vilkas acceptans avgor ett samhalles grad av civilisation och tillhorighet till ett moderna liberalt, individualistiskt projekt. De ryska gayaktivisterna blir da inte frihetskampar och martyrer utan lokala agenter for en varldsordning som inte accepterar alternativa satt for olika kulturer att delta i den moderna varlden utan som kraver uniformitet under tackmantel av kulturell och identitetsmassig pluralism.

    Ur det perspektivet ar det alltsa inte i forsta hand Prilepskajas bakhuvud som slog i backen utan de uppenbara forsoken att i samband med schlagerfinalen kulturimperialistiskt patvinga det ryska samhallet ett forhallningssatt till homosexualitet som det inte delar. Ingen slump att flera gayaktivister som var inblandade i detta talar utmarkt engelska.

    • Jovisst. Och mänskliga rättigheter överlag är en imperialistisk sammansvärjning mot Ryssland. Det vet ju alla.

  2. Tras – det är ju lätt att sitta i Väst, skyddad av de mänskliga rättigheter som vi tar för givna, och mena att desamma bara är relativa och att spridandet av dem är uttryck för kulturimperialism. Det är bara det att det blir så cyniskt, dessutom föraktfullt, för det är ju inte man själv som förtrycks, utan ”de andra”.

    Och jo – jag menar nog att ett samhälles grad av civilisation hänger nära samman med detta samhälles respekt för mänskliga rättigheter, även om det aldrig kommer att finnas någon perfekt och oemotsägelig definition av dessa rättigheter. Alternativet är dock en slags djungelns lag, och vet du ens var du själv hade befunnit dig i ett sådant samhälle?

    Ditt resonemang ät tröttsamt, kyligt och lika obehagligt som det är välformulerat och – symptomatiskt nog – anonymt.

  3. Jag anförde ett möjligt perspektiv som skiljer sig från den dominerande svenska förståelsen av hur homosexualitet hanteras i Ryssland. Jag säger inte att det är det enda eller nödvändigtvis bästa perspektivet. Och det behöver heller inte vara Ryssland: det skulle lika gärna kunna vara Azerbajdzjan eller Kazakstan. Eller varför inte Moldavien, där polisvåldet med ännu starkare symbolik nyligen slog direkt ner på en tillrest västerländsk gayaktivist.

    Poängen är givetvis att det finns anledning att fundera över vilka representationer västerländsk (i det här fallet svensk) media egentligen sprider i bevakningen av sådana här händelser. Man adopterar genast det perspektiv som ligger närmast ens egen förförståelse och kan därmed snabbt för tittaren presentera en enkel och effektiv rollfördelning mellan goda och onda. Det är kanske helt naturligt, och det följer en mer generell medielogik, men lite (själv)reflektion skulle kanske inte skada någon gång emellanåt. Man glömmer att den självförståelsen är en tämligen ny företeelse, och ett resultat av en stark moralisk fostran uppifrån. Är det självklart att man från ett svenskt perspektiv kan ikläda sig rollen som moralisk domare när det inte var länge sedan svensk konsensus i frågan om homosexuellas rättigheter låg nära den som idag råder i Ryssland? Är det rimligt att just inställningen till homosexuella blir ett rättesnöre för att avgöra Rysslands tillhörighet till en ”civiliserad” och ”modern” värld? Om man tycker det, är det då inte rimligt att man åtminstone försöker föra ett resonemang där man gör sina ståndpunkter explicita och inte bara låter dem hänga i luften som självklara antaganden?

    • Mycket intressanta synpunkter, har du läst sociologi?
      Om jag ska sammanfatta det du har skrivit med egna ord handlar det hela lite om västs monopol på moral, det här med rätt och fel, gott och ont och demokrati och diktatur osv. och hur dessa institutionaliserade, dogmatiserade värderingar tvingas på andra kulturer.

      Har jag förstått dig rätt?

    • Du har förstås principiellt rätt i värdet av självreflektion då och då, men när du påpekar det just i detta sammanhang, och dessutom säger att du inte vill uttala dig om huruvida det ena eller andra synsättet är bättre eller sämre, så är det ju svårt att inte dra slutsatsen att du vänder dig emot den mer liberala västerländska inställningen.

      ”Moralisk domare” kallar du det svenska perspektivet. Vad är då det ryska perspektivet gentemot de egna homosexuella? Är det inte lite moraliserande också?

      Människor ÄR på olika sätt. Vi FÖDS som svarta eller vita, som kvinnor eller män, som hetero- eller homosexuella, och jag har bara väldigt svårt att se något hållbart argument för att hindra människor från att vara som de är, så länge de inte inskränker på andras liv.

      Av någon anledning sker den typ av relativisering som du anför alltid utifrån. De människor som berörs har för det mesta svårt att förhålla sig så teoretiskt till verkligheten, utan de hävdar oftast sina rättigheter utan mycket tanke på att dessa skulle vara en följd av västerländsk kulturimperialism.

      • Självklart ser ryska gayaktivister inte på sin verksamhet utifrån det perspektiv jag angav här. Det säger väl sig självt.

        Vad jag diskuterar är inte ryska gayrättigheter som sådana, utan hur situationen skildras i svenska media. Vilket torde ha framgått. Eftersom jag inte är svensk journalist är det förstås likväl ett utifrånperspektiv. Liksom ditt stöd för den ryska gayaktivismen, till skillnad från t.ex. den ryska polisen som agerar utifrån ett inifrånperspektiv.

        Jag måste nog göra dig besviken i ditt försök att definiera mig som tillhörande ”de goda” eller ”de onda” (varför måste varje svensk diskussion i värdefrågor alltid hamna där?). Detta handlar om vad som står mellan raderna när svenska medier eller politiker stämplar det ryska samhället (eller något annat östeuropeiskt samhälle) för att den dominerande uppfattningen om homosexualitet inte är identisk med den som råder här sedan några decennier tillbaks.

        Självklart är även den dominerande negativa ryska inställning till homosexualitet moraliserande. Man upprätthåller mycket medvetet och programmatiskt det som här kallas för heteronormativitet, eftersom man menar att den normen faktiskt är önskvärd. Inom ramen för det kan det sedan säkert finnas gradskillnader och nyanser, precis som det gör i svenskars syn på homosexualitet.

        Problemet här är att man lyfter fram en sexuell minoritet och ryssars syn på den (och de rättigheter den även i våra länder, återigen, har haft bara under en mycket kort tidsperiod) som ursäkt för att avfärda Ryssland som efterblivet, och implicit, för att sola sig i glansen av sin egen förträfflighet. I andra sammanhang brukar detta kallas för othering.

        • Att det skulle finnas något generellt (dolt) motiv hos västerländska journalister att svartmåla och avfärda Ryssland är din egen tolkning. Jag kan inte se vad syftet med något sådant skulle vara och jag tror inte det existerar.

          Att svenska journalister skriver om detta med utgångspunkt i sin och de flesta av sina läsares moderna svenska världsbild (att homosexuella bör ha samma rätt som andra att uttrycka sin sexualitet) är väl inte konstigt, om så den världsbilden etablerades förra veckan. Ryska journalister utgår väl på motsvarande sätt från sin för tillfället rådande världsbild när de beskriver fenomen och händelser i t.ex. Sverige eller USA?

          Det vore intressant att höra hur du menar att svenska journalister istället borde ha beskrivit händelserna ifråga?

          Läget tycks för övrigt inte lika illa i Piter… http://lenta.ru/news/2009/05/17/parade/

          • Haha, det där var ju riktigt roligt, Sanchopanza! Jag vet inte om du märkte det, men Irina Dergacheva hänvisar ju faktiskt till mitt blogginlägg om Tingaliin… Snacka om rundgång. :-)

          • Jag har inte påstått att det finns ett generellt motiv hos västerländska journalister att svartmåla Ryssland. Jag talar om denna specifika fråga. Jag brukar generellt inte alls hävda detta perspektiv, som i Tingelingdebatten för att ta ett aktuellt exempel på en fråga där många gör en anka av en fjäder som är rätt lik det ryska originaldunet. Det är bara det att i just denna fråga så faller bitarna på plats just så.

            Jag skulle vilja se lite mer kontextualisering, lite bredare perspektiv på frågan där vanliga ryssar får komma till tals och uttrycka sin uppfattning utan att placeras in i en förförståelse där de skrivs på näsan. För det första skulle det visa att det finns en viss åsiktsmångfald i Ryssland i frågan, för det andra skulle skepsisen mot homosexuella inte bara representeras av polisbatonger utan av vanliga människor. Vidare skulle detta omfatta att man understryker att det inte är särskilt länge sedan det inte alls rådde någon enighet i svensk offentlig debatt om en positiv syn på homosexualitet. Då skulle man kunna undvika att Ryssland framstår som så extremt och efterblivet, för det är ju inte rimligt att framställa det så.

            Om läget är annorlunda i Piter kunde det ju vara på plats av svenska media att rapportera om det, just för att få en större balans i redogörelsen för synen på homosexualitet i Ryssland. Ämnet är ju aktuellt just nu så smid när järnet är varmt. Om någon tar upp det, länka gärna.

        • Jag har svårt att se att du inte trots allt – mellan raderna (!) – diskuterar ryska gayrättigheter. Alla värderingar går förstås att avkläda och ifrågasätta, men frågan är när det är värt att göra det.

          Jag tror inte att vi kommer längre i den här diskussionen. Lite synd att du vill vara anonym förresten.

          • Det är lite lustigt att du bara inte kan diskutera en sakfråga förutsättningslöst utan att först bestämma dig för om jag är god eller ond, men det är väl symptomatiskt för mycket mer än vårt lilla meningsutbyte.

            Jag diskuterar alltid anonymt på nätet. Och i praktiken är det inte så stor skillnad mellan att kalla sig ”tras” eller ”Maria Sandelin”. För mig kan du lika gärna vara ”Urban Bengtsson” eller ”Fatima Masoud”.

        • Att det skulle finnas något generellt (dolt) motiv hos västerländska journalister att svartmåla och avfärda Ryssland är din egen tolkning av verkligheten. Jag kan inte se vad syftet med något sådant skulle vara och jag tror inte det existerar.

          Att svenska journalister skriver om detta med utgångspunkt i sin och de flesta av sina läsares moderna svenska världsbild (att homosexuella bör ha samma rätt som andra att uttrycka sin sexualitet) är väl inte konstigt, om så den världsbilden etablerades förra veckan. Ryska journalister utgår väl på motsvarande sätt från sin för tillfället rådande världsbild när de beskriver fenomen och händelser i t.ex. Sverige eller USA?

          Det vore intressant att höra hur du menar att svenska journalister istället borde ha beskrivit händelserna ifråga?

          Läget tycks för övrigt inte lika illa i Piter… http://lenta.ru/news/2009/05/17/parade/

      • Tras: Problemet här är att man lyfter fram en sexuell minoritet och ryssars syn på den /…/ som ursäkt för att avfärda Ryssland som efterblivet, och implicit, för att sola sig i glansen av sin egen förträfflighet.

        Oj, var det det jag gjorde? Och skrev jag överhuvudtaget något om ”ryssars syn” på något? Jag som trodde att jag skrev om Jurij Luzjkov, ultranationalister och ortodoxa kyrkans representanter.

        Men det är klart, det är inte jag som ska tolka det jag skrivit. Det står var och en fritt att läsa in vadhelst man vill.

        Dock bör det påpekas att Ksenia är ryska hon också.

        • Nej, Kalle, kommentaren gäller inte din text överhuvudtaget. Däremot en del annan mediabevakning, inte minst själva schlagersändningen.

  4. My Swedish is too poor to understand more than half of what is written in the comments, but as for the relativity of human rights, imho:
    One can say that it is a more important human right to have something to eat or have access to decent health care than to be able to express one’s homosexuality. That is a line of argument we often hear in places with semidictatorial regimes. But how would that justify beating up people because they did the latter?
    Best
    Istvan Ertl (Hungary/Luxembourg)

  5. Sådana här diskussioner dyker upp varje gång en förändring sker i samhället, oavsett vilken fråga det är.

    Och dessutom, homosexuella blir än idag attackerade i även det förhållandevis sexualliberala Sverige. I EU-landet Lettland är den officiella inställningen till homosexuella inte så annorlunda den ryska politikermaktens syn. Där tilläts en manifestation nyligen, men väl dold och under överinsyn av polisen. I Italien har vatikanen sagt sitt om familjepolitiken…

    Ryssland kan man inte säga ”sticker ut” bland andra länder, men givetvis får frågan mycket uppmärksamhet när det sker samtidigt som ESC. Det tog årtionden för gayrörelsen i väst att accepteras, vore förhastat att tro att andra länder skulle vara annorlunda.

  6. АЛЕКСАНДР ПОДРАБИНЕК
    http://www.ej.ru/?a=note&id=9091

    Со стороны может показаться, что та ярость, с которой представители секс-меньшинств рвутся на улицу, не соответствует остроте тех проблем, с которыми они сталкиваются в своей будничной жизни. Но это – взгляд со стороны, а чужое горе, как водится, всегда выглядит не таким значительным, как свое собственное. На самом же деле к проблемам дискриминации в сфере семейно-правовых отношений стараниями московских властей добавилась и дискриминация в сфере гражданских прав – лишение права на митинги и шествия. Если политической оппозиции с трудом и не всегда там, где она хочет, но все же дают возможность проводить уличные акции, то активистам гей-движения не разрешают этого делать вообще нигде. Больше того, власть говорит об этом открыто и нагло, не стесняясь нарушать закон и Конституцию страны.
    /—/
    Власти Москвы, мэр Лужков преступили закон. В правовом государстве они бы уже давно были в лучшем случае в отставке, в худшем – под судом. Но правовое государство – это не то, в котором мы живем.

  7. Men Kalle, nog kan man med gott mod hävda att den allmänna ryska uppfattningen om homosexuella (och i synnerhet manliga sådana) är att de borde få stryk. Det tycker jag man bortom allt rimligt tvivel kan hävda utan att gräva fram statistik eller liknande. Vidare så har de stackars bögarna inte ens kvinnorna med sig där borta, vilket varit fallet i mer progressiva västerländska länder. Detta då de tycker att det är ”himla onödigt” att männen går och blir homosexuella när det redan finns mansbrist…

    • Ur ett evolutionärt perspektiv finns inga begrepp som ”onödigt”. Om nu människor är homosexuella, eller blir homosexuella, eller hur det nu än går till, så har jag svårt att se varför andra människors reaktionära synsätt borde få vara sista ordet endast för att de är i majoritet.

      Majoriteten kan ha – som historien visat oss så många gånger – fel.

  8. Pingback: Eurovision 2009 « maha’s blog

Kommentarerna är stängda.