i På svenska

Fortfarande hatad i sin hemstad

Ludwik ZamenhofDen kortväxte, skallige judiske ögonläkaren från Białystok dog vid 57 års ålder, medan första världskriget rasade. Han är fortfarande hatad i sin hemstad.

I somras tuttade polska extremnationalister i Białystok fyr på det jättelika partytältet där ett par tusen av hans anhängare skulle samlas. En brandbomb kastades mot det nya museet till hans ära, rosa målarfärg hälldes över hans byst i centrala Białystok, och unga antisemiter trängde sig in i kongresslokalen med överkorsade davidsstjärnor på sina svarta tröjor.

Ändå var de flesta kongressdeltagarna inga judar.

Den kortväxta ögonläkaren är också älskad i sin hemstad. Alla två tusen fick inte plats, men borgmästaren Tadeusz Truskolaski bjöd in hans sonson och ett par hundra av gästerna till stadens imponerande 1700-talspalats som nyligen renoverats med EU-pengar. Där höll han ett tal om det mångetniska Białystok och folkens vänskap på det språk som stadens store son gav upphov till – esperanto.

På kvällen fick Beethovens An die Freude sitt urframförande på samma språk på det medeltida torget framför stadshuset. I kongresslokalens diskotek kunde man höra brasiliansk hiphop och hårdrock, givetvis på esperanto.

Ludgwik Zamenhof föddes den 15 december 1859. Om han hade väckts till liv nu, 150 år senare, hade han nog undrat över en del av det han ställt till med. Annat hade han haft svårt att begripa. Exempelvis det världsomfattande datornätverket, och sökroboten Google som dagen till ära prytt sin hemsida med den gröna esperantoflaggan.

I sin nya bok Lagom finns bara i Sverige, och andra myter om språk har den svenska lingvisten Mikael Parkvall ett kapitel med titeln ”Esperanto är inte ett fullt fungerande språk”. Kapiteltiteln är precis lika rättvisande som första delen av bokens namn. Parkvall avslutar med en harang som skulle få mången desillusionerad esperantist att vrida sig besvärad och muttra något om ”förbannade idealister”:

Ibland frågas det vad världen ska med esperanto till när vi redan kan engelska. Men egentligen kunde frågan lika gärna omformuleras som ”vad ska världen med esperanto till när vi i Sverige redan kan engelska?” En insändare i Göteborgs-Posten (2001-01-28) beklagar sig över att ”De cirka en miljard människor, som i dag förstår varandra genom att tala engelska, ska sadla om och lära sig ett konstgjort språk istället”. Haken är förstås att insändaren inte ens nämner de fem miljarder som inte kan engelska. Även om resultaten inte är helt okontroversiella tyder en del på att esperanto (allt annat lika) är enklare att lära sig än andra språk, helt enkelt genom att sakna undantag, vilket i så fall skulle kunna innebära att det går snabbare att lära sex miljarder människor esperanto än att lära fem miljarder engelska. Den som appellerar till oss svenskar och resten av den engelsktalande sjättedelen av mänskligheten förutseätter antingen att esperanto inte är så lättlärt (vilket naturligtvis är möjligt, men i princip inga av belackarna anför någon sådan evidens) eller implicerar i praktiken helt sonika att ett internationellt språk, precis som i dag, ska vara förbehållet en elit.

Hela kapitlet samt en intervu med Parkvall publiceras i webbtidningen Libera Folio. Den som inte kan esperanto får väl i stället köpa boken – eller lära sig språket, vilket man nu föredrar.

  1. Gick för ett par månader och spanade på bakgårdar i Odessa. Och helt plötsligt på en gård – centralt belägen visserligen – men ändå en bakgård fick jag syn på, inte så liten, byst av Zamenhof.
    Hade inte kameran med mig, men så här ser den ut:
    http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bust_of_Zamengof_in_Odessa.JPG

    Odessa som det Babel det var i början av förra seklet (en invånare hette ju dessutom just Babel:)) var förstås ett lämpligt ställe för esperanto, men bysten är tydligen rest på 60-talet, synnerligen inofficiell på skulptörens egen gård. Han lär ha sagt till myndigheterna att den föreställde hans pappa och eftersom den inte stod i vägen fick den vara, att ser jag efter en snabbgoogling. Fast då måste förstås namninskription kommit senare. Mer info här:
    http://www.liveinternet.ru/users/maksimo/post37454048/

    Men Kalle, berätta lite är du snäll: Vad hade sovjetkommunisterna för förhållande till esperantiströrelsen? Låter som något de kunde ha gillat fram till typ 1925, men på 30-talet är det väl grov kosmopolitvarning?

    • Det är precis som du gissar, och precis som med ungefär alla självständiga, utopistiska kulturyttringar i Sovjetryssland. Till en början passade det bra ihop med det revolutionära, men mot slutet av 1930-talet var det fångläger eller avrättning som gällde.

      Jag hade en magisteruppsats på gång som tangerar temat, men annat kom emellan, jobb och sånt. En liten början finns att läsa här: Farliga kosmopoliter.

      Det finns också en utmärkt bok på temat, ”La danĝera lingvo” av Ulrich Lins. Förutom originalet på esperanto finns det en komplett rysk översättning, samt översättningar till en del andra sråk som inte alla är kompletta. En recension av originalet på engelska finns här. Boken kan beställas hos Världsesperantoförbundet.

  2. Bortglömd i Sverige?
    Jag sitter här och bläddrar i nyhetsportaler på nätet och ser att polska, italienska, tyska, franska och t.o.m. en vietnamesisk tidning uppmärksmmar Zamenhofs födelsedag – men icke någon svensk.
    Söker man på ordet esperanto i Presstext och Mediearkivet så nämner man det i samband med en stjärnkrog i Stockholm. Mer får man inte veta här i Sverige.

Kommentarer inaktiverade.